Södra delen av Hälsingeleden på MTB.

Mellan Bollegården och Mosjön slingrar sig Hälsingeledens södra del fram genom böljande trollskogar. Leden klassas som en ren vildmarksled. Den är ca 5 mil lång och lämpar sig bitvis väl för mountainbike. Söndagen den 4 maj cyklade jag leden från Skajet till Gammelbodarna och vek där av på anslutningsleden från Norrlandsporten.

Sträckan Bollegården - Skajet kan i stort sett betraktas som en transportsträcka. Därefter börjar själva stigcyklingen över Tjuvberget och Gruvberget mot Hällbo. Kortare sträckor går leden genom sumpig terräng. På Tjuvbergets topp finns ett relativt nyrenoverat utkikstorn som Stuart Wilkes visade mig förra sommaren. Där finns även två rastplatser med vindskydd. Från Hällbo sträcker sig leden mot Gammelbodarna, där jag viker av över Kölberget mot Knupbodarna och Digerberget. Terrängen är kraftigt kuperad. Utför upplevs cyklingen mer likt Downhill än Crosscountry. På Kölbergets östra sida stannar jag till vid en raststuga. Utsikten härifrån är sagolik. I Norr blickar jag ut över Myckelängarna, sjön Bergviken och Ljusnans dalgång. I öster stupar berget i en rasbrant ner mot järnvägen. Vårsolen värmer, fåglarna kvittrar och druvsockret från Runekakan börjar verka.

- Så här skulle man ha det när man har det som sämst!

När man cyklar ensam genom Hälsinglands storslagna natur hamnar man lätt i något slags meditativt tillstånd. Luften är så rik på syre här, att man bara behöver andas varannat andetag jämfört med i Stockholm. Under min cykling hinner jag i alla fall komma fram till den viktiga slutsatsen att 29 tums MTB-hjulet är den främste uppfinningen genom tiderna i alla kategorier, tätt följt av de vadderade cykelbyxorna.

 Cyklingen längs Hälsingeleden är verkligen magnifik, men när det gäller crosscountry så måste man ändå konstatera att ingenting kan mäta sig med bergen kring Lenninge och "Lenninge Norra", t. ex. Stora Bolleberget, Magberget och Gårdberget. Där blandas tekniskt varierade stigar med riktigt branta partier. Får man ingen adrenalinkick av att cykla nedför Magbergets östra topp har antagligen någon bärplockare trasslat in sig mellan ekrarna.

 Väl framme i Norrlandsporten funderar jag på att göra en "Lundhare", d.v.s. ta en fika och cykla tillbaka, men mobiltelefonens dragningskraft är starkare...