Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

SAREK - Den sista vildmarken

av Laila Öjefelt

Vi har åkt 120 mil i bil från Dalarna och både chaufförer och passagerare är trötta. Natten tillbringar vi i en liten stuga i utkanten av Kvikkjokk. Vi är alla rastlösa och vill bara iväg, så trots att dagen efter bjuder på ett riktigt busväder spänner vi på oss skidor och selar och lämnar byn bakom oss i snöyran. Det faller tung blöt snö. Lager efter lager lägger sig på min jacka och klistrar sig fast. Hundarna ser ut som snöfigurer där dom springer framför mig troget dragandes på släden. De får det allt svårare och svårare att ta sig fram trots att husse går först och banar ett spår. Vi blir tvungna att stanna för natten. Snöfallet blir bara ymnigare och då vi rest tältet och ska krypa in är dragdjuren borta. De har rullat ihop sig i varsin sovgrop och blivit ett med snötäcket. Vår första dag i Sarek är slut.

  Nästa dag är verkligen en helt ny dag. Solen strålar från en kornblå himmel. Vi tar oss genom terrängen förbi två vattenfall och kan glida ut på Njåtjosjåkkå. Sareks vita toppar gnistrar i fjärran. Det går lekande lätt att ta sig fram längs ån och vovvarna och Lasse drabbas av akuta vårkänslor. Snön sprutar runt släden när de drar iväg. Själv tar jag det lugnt. Stannar och plåtar och njuter. För sent upptäcker jag att snön klibbar under mina skidor. De andra har redan försvunnit runt närmsta flodkrök och skidvallan med dem. När jag halvannan kilometer och timme senare gåendes på en decimeter höga "snöklackar" kommer ifatt resten av sällskapet är jag milt sagt lite irriterad. Men vem kan vara arg länge under den varma aprilsolen i Sarek? Detta är himmelen på jorden.

  Varma dagar och iskalla nätter flyter samman till ett drömliv. En dag åker vi igenom den trånga övre Njåtjosvagge. Det är vackert men lite skrämmande. Här tar vi oss snabbt igenom. Laviner hotar att ta sig över hela den smala dalgången som ligger inklämd mellan Pulkas och Vassjapakte. Inte förrän i utgången törs vi stanna och ta kort.

  Senare kommer vi till Alkajaure med sin gamla gruva och kyrkan som vakar högt över sjön. Vi gör läger vid stranden och hittar en liten plätt barmark till Tiqas stora förtjusning. Polarspets eller inte: hon älskar att hitta en plats att ligga på utan snö. Ett videsnår, en sten eller en lerpöl. Vad som helst är bättre. Vi får plats alla fyra och där lagar vi kvällsmat ackompanjerade av riporna. Det blir aldrig riktigt tyst. Man hör dem alla tider på dygnet.

Sedan är det dags för ett studiebesök på helig mark. Det är lite kusligt att kliva in i den övergivna kyrkan. Dörren står på glänt och snö har drivit in och ligger som tysta besökare mellan bänkraderna i en annars tom och övergiven sal. Man kan nästan ana de hungriga och frusna gruvarbetarna sitta där i sina slitna och lortiga kläder med böjda nackar inför överheten. Vi stannar inte länge utan vänder åter tillbaka till tältet då skymningen tätnar alltmer. Skuggorna spelar mig ett spratt och mina längdskidor blir ostyriga ner mot sjön. Kanske har jag även lite bråttom att inte bli lämnade ensam kvar på denna för mig ödesdigra plats. Jag faller handlöst då en av skidorna fastnar i snön. Huvudet slår i och jag blir liggande. Lasse tittar tillbaka och ropar. Han blir rädd. Vänder om och sprintar uppför backen. Tårarna väller fram. Snön isar innanför min tröja. Jag kan konstatera att inget är brutet men huvudvärk kommer krypande. Den tar sig in innanför mössan, kryper in genom öronen, omringar mig och insluter mig totalt i sin bankande, malande värld. Detta är en hjärnskakning. Den sista jag någonsin kommer att få inbillar jag mig. Jag gråter stilla. Inte för min skull. För Lasses. Mig gör det mindre. När man är borta är man borta och inget mer ont kan röra en, men Lasse kommer att vakna ensam vid Alkajaures strand i morgon …

  Men vi är inte ensamma då vi vaknar och föregående kvälls tårar har för längesedan torkat på mina kinder. Under natten har ett måspar återvänt till sina sommardomäner. De sitter alldeles tysta på iskanten vid den öppna råken och tittar på oss. Ingen rök utan eld heter det, men hur är det med måsar utan skrin? Är de möjligen trötta efter en lång flygtur hem till norr? Det är en mulen och grå dag då vi tar oss över sjön och upp i Alkavagge. En av oss går igenom vid sjökanten och blir blöt upp till knät. Den här gången är det i alla fall inte jag som blir lite sur. Det blåser snålt och det är kallt och trist. När vi kommer upp till vattendelaren stannar vi och fikar. Utsikten mot Sarektjåkkå-massivets toppar är bedövande. Vi blir inte stilla länge. Jag fryser så vi glider lätt ner till Smailaträffen där vi ska ta en vilodag.

  Tyvärr blir det lätt duggregn. Vi gör ändock en liten dagstur upp mot de höga bergen. Jag skulle gärna ha gått längre, men bergsbestigning är ingenting man ägnar sig åt med två draghundar som sällskap. Det får bli nästa gång.

  Så kommer solen tillbaka då vi dagen efter åter vänder skidspetsarna mot söder. Vi har bråttom att komma iväg, då solen löser skaren och hundarna trampar igenom. Lasse som för dagen är hundförare håller tillsammans med dragarna betydligt högre tempo än vad jag gör, trots att jag gnider på allt vad jag kan. Snart är jag ensam på vita, vida vidder. Det är en överväldigande känsla. Jag vet att de andra finns någonstans framför mig, men aldrig har jag väl varit ensam på en ensligare plats på jorden? Först blir jag lite ledsen att jag inte förmår att hänga på, men jag förstår ju att det är bättre för hundarna att springa på i sitt eget tempo. Men sen stannar jag och förundras över livet. Här är man helt utelämnad till sig själv och det man kan bära med sig. Kontrasten mot resten av mitt liv är total. Jag blir stående en god stund och filosoferar. Hur många får någonsin uppleva något sådant här? Molnen drar åter ihop sig och jag fortsätter när det börjar blåsa snålt.

Några kilometer senare står de andra och väntar på mig. Vi fortsätter ner till "Sareks hjärta", Rovdjurstorget. Där slår vi läger för natten. Spanandes ut i kvällen dricker vi choklad och lyssnar till regnets smattrande på tältduken. Det var nog inte det här vi hade förväntat oss, men det är bara att finna sig. Vädret rår man inte på. Jag hoppas på att få se en björn komma lufsande, yrvaken så att han inte märker oss och vänder bort, men det enda djurliv som vi får ta del av är kärlekskranka ripors. Och regnet fortsätter. Isen på Rapaselet är dränkt och vi försöker förgäves hålla oss torra om fötterna. Det är ändå vårt minsta problem. Snön bär varken skidor eller hundtassar och trots att husse spårar och har tagit mycket vikt från släden till sin ryggsäck och matte skjuter på får hundarna ett elände utan like. Snö till magen och släden fastnar i videsnåren. Varför undrar man åkte vi inte två veckor tidigare? Våren är här för att stanna!

Till sist korsar vi dock jåkken en sista gång. Lasse rekognoserar och konstaterar att vattnet "bara" når honom till knäna. Jag tvekar. Tänk om alltihop brakar under mina fötter? Men fyrbeningarna känner ingen rädsla att följa. De kommer med sin ledare genom eld och i det här fallet genom vatten och eftersom jag sitter fast längst bak i en lina har jag inte mycket val. Hej hopp vad det går: i vatten och snår. Sen tar vi oss över Pårekslätten. Vi hade hoppas på att göra en avstickare upp på Pårtetjåkkå, men snö, regn och dimma får oss att avstå.

Sista dagen blir en underbar vårdag. Himlen är åter kornblå och solen gassar ner. Vi tar oss ut på Tatasjöarna och här fattas bara båten. Vattnet står högt över isen och jag tittar ner på mina sorgligt blöta fötter som försvinner ner i issörjan. Att åka med vatten upp över fotknölarna förvandlar snabbt våra stela fötter till iskalla bortdomnade klumpar, men hundarna tycks trivas. Tiqa framför mig gör till och med vägval där vattnet är som högst trots mina idoga protester. Men snart lämnar vi sjöarna bakom oss och jag tar en sista blick och ett djupt andetag "Sarek". Det är nog en liten tår på gång igen då vita gnistrande toppar försvinner när vi åker ner genom skogen.

Det dröjer inte länge förrän vovvarna börjar rynka sina blöta nosar och nysa. Avgaserna ligger som en blå dimma längs Kungsleden. Den sista biten tillbaka ner till Kvikkjokk går genom en gammal mysig granskog, men våra fyrbenta kamrater gillar inte sällskapet. De blir ganska stressade både genom nos och öron. Vi blir hela tiden tvungna att hålla undan då skotrarna kommer svepande i full fart längst den slingrande stigen. Men alldeles för snart är vi tillbaka där vi startade. Efter elva dagar får vi åter spänna fast skidor och släde på biltaket. Sedan går vi ner till Turiststationen och gör oss "civiliserade" igen. Det känns otroligt tråkigt att vi är tillbaka "i stan", men det är skönt med en lång, varm dusch. Att sedan ta en fika sittandes vid ett bord och inte som en groda på golvet är också ganska trevligt. Kort sagt: Det gäller att se det positiva i alla situationer!