Dag 1

Solen hade hunnit stiga högt över Kvikkjokk på långfredagen och vräkte ned värme över oss där vi stod på parkeringen och roddade med utrustningen. En tvekan hade spridit sig i gruppen redan innan vi hunnit iväg, eftersom de senaste dagarnas värme hade gjort föret utanför lederna problematiskt. Vår tanke var att gå in i parken via Änok, genom den snåriga skogen och uppför branterna mot Njuotosvagge. Men skaren skulle inte hålla. Snabbt bestämde vi oss på plats för att kasta om turen och ta den tilltänkta färdvägen baklänges, i hopp om att det inkommande högtrycket skulle föra med sig klara kalla nätter så att vi kunde utnyttja det tidiga föret när vi en vecka senare skulle ta oss ned i skogen. Detta skulle visa sig bli ett genidrag.

    När vi packat pulkor och ryggsäckar gav vi oss i väg. Tursällskapet bestod av Lotta, Mattias, malamuten Zelda, norrbottenspetsen Tarrak och jag, den minst erfarna i gruppen. Men jag var i gott sällskap: Mattias har en mångårig erfarenhet av vinterturer och har arbetat som guide ibland annat Ryssland/Finland. Lotta har på egen hand gjort en veckolång vintertur i Sarek. Jag har erfarenhet av vinterturer, men aldrig i tält, och aldrig i ett så pass utsatt område som Sarek.

    Medan vi kämpade oss uppför den första branta stigningen längs Kungsleden blev vi gång på gång omkörda av skotrar, fullastade med isborrar, grillar och snowraisers. Snön var lös, och när vi första natten slog läger vid Sjabttjakjavre var jag genomblöt om fötterna. Jag bytte om till torra strumpor, vi reste tälten och lagade mat. Makaroner med bacon och en rejäl dos stekflott stod på menyn.

    ”Vilken tur vi har, som inte måste börja turen med att slå upp tältet i blåst och kyla”, sa Lotta medan vi åt. ”Men vi kan nog inte räkna med det så många kvällar.”

    Alla har sina olika knep för hur de håller värmen och torkar våta kläder på turer. Det tips jag fick var att lägga alla blöta strumpor runt midjan och ha en flaska varmvatten med mig i sovsäcken. Det kändes ovant och inte alls helt behagligt att känna det blötvarma tyget mot kroppen när dragkedjan till sovsäcken dragits igen. Men jag hann inte reflektera så mycket över det, eftersom jag somnade omedelbart.

    Någon gång runt midnatt vaknade jag av att vinden började treva efter tältduken. Jag skickade en tanke av oro till gryningen då man skulle behöva riva tältet i blåsten, innan jag somnade om.

Dag 2

När vi vaknade på lördagsmorgonen hade vinden lagt sig, men en tung dimma låg tät kring oss. Vi åt frukost och rev lägret utan att se mer än ca 20 meter åt något håll. När vi sedan började röra oss längs Kungsleden lättade dimman och snart var solen tillbaka. Bara för att solen skiner och vädret är vackert får man inte glömma bort att ta hand om sig. I det starka solskenet glömde jag bort att dricka mycket vätska, så när vi slog läger vid Laitaure på kvällen hade jag en ordentlig huvudvärk. Middagen bestod återigen av pasta med bacon och mycket stekflott. Jag kröp ned i sovsäcken tidigt, och somnade innan vi hann säga god natt till varandra.

Dag 3

Den tredje dagen vaknade vi till en tjock dimma. Igen. Tanken var att vi skulle följa Rapaälvens södra sida, och så började vi. Men vi insåg att vi behövde kors älven längre upp, men här varnade granruskor för svag is, och trots att klockan närmade sig halv elva så ville inte dimman lätta. Vi tog det säkra före det osäkra; återvände ned till kungsleden och korsade älven där. Sedan skidade vi uppåt mot Alep och Lulep Spadnek.

    Medan vi skidade uppåt dalen tänkte jag: det här är ironiskt. Nu är jag äntligen här i dalen som jag sett hundratals bilder ifrån, hört så mycket om och drömt om att få se. Nu är jag här efter en lång bilresa och två och en halv dag på skidor. Med dimman runt knäna.

    Vi stannade för brunch vid en offersten, som enligt kartan skulle ligga under Skierfeklippan. Medan Mattias och Lotta ordnar med utrustningen sörplar jag min varma koppen, tittar på dimman och leker med fantasin. Plötsligt tränger en solstråle igenom, och snart kan man skymta Skierfelippan långt där uppe. Sedan går det rysligt fort. Man kan nästan höra hur dimman löses upp med ett poff, och några minuter senare är himlen klarblå. Och dalen var verkligen så mäktig som jag hade hoppats på.

    Vi slog läger några kilometer ovanför Spadnek, njöt av en fantastisk middag bestående av frystorkat (grön påse) innan vi kröp ned i sovsäckarna.

Dag 4

För första gången vaknade vi inte i dimma. Några mörka moln drog av och ann och en allt tjurigare vind ryckte i tältdukarna. Färden gick norrut, men vi sinkades med jämna mellanrum eftersom att Norrbottensspetsen Tarrak fick syn på riporna i björkskogen och hans instinkt slog till. Tyvärr glömde han bort att han satt i koppel, så matte Lotta fick spendera en hel del tid åt att trassla ut honom ur ris och grenar.

    Läger den här dagen slogs strax innan björkskogen försvinner, och Rapadalen delar sig. Här hade vi en sak att ta ställning till. Eftersom vi räknat med att komma från andra hållet, skulle vi ha fått nedförsbacke genom Sarvesvagge. Då skulle den trånga och lavinfarliga dalen snart vara avklarad. Nu skulle vi ha uppförsbacke hela biten, och att stanna och slå läger i dalen var inget vi var sugna på. Alltså måste hela dalen tas på en dag.

    Vi hade visserligen planerat att ha en vilodag vid ”rovdjurstorget”, men vi kom överens om att ifall vädret var bra nästa morgon, då skulle vi ge oss av. Man kanske inte får så många chanser att ta dalen på en dag.

    När jag kröp ned i sovsäcken på kvällen smattrade det av snöblandat regn på duken, och vinden gav en obehaglig förmaning.

Dag 5

Jag vaknade i gryningen av att jag frös, och skulle krypa längre ned i sovsäcken när jag tyckte att jag hörde något. Jag spetsade öronen och insåg att jag inte hörde något. Plötsligt klarvaken kröp jag ur sovsäcken och tog mig ut i friska luften. Inte ett moln på himlen, inte en vindpust. Vi fick bara inte skippa en sådan här möjlighet.

    Vi lämnade björkskogen bakom oss, och började ta oss upp i dalen. Upp, upp och upp. När vi kommit en bra bit ovanför trädgränsen kom vinden tillbaka. Den var kall och skoningslös, så vi fick klä på oss så gott det gick för att skydda huden från kylskador.

Trötta och hungriga nådde vi dalens slut på 800 meters höjd sent på eftermiddagen. Det första vi gjorde var att använda den perfekta skarsnön till att skapa fina block att bygga ett vindskydd av. Vi spenderade ca en och en halv timme på att bygga ett tre meter låbgt och 130 cm högt vindskydd, och när det äntligen var klart – då slutade det att blåsa. Men istället blev det kallt. Riktigt kallt. Det gällde att förbereda sig ordentligt innan man gjorde kväll.

    Samtidigt kände jag av en verk i min vänstra hand. Jag trodde att det var ett sendrag eller liknande, och hoppades att det skulle gå över under natten.

Kvällssolen färgade topparna rosa när vi kröp in i tälten och drog på oss mössa och vantar för att få sova ostört från kylan.       

Dag 6

Jag vaknade tidigt av att jag frös. Det låg en hinna av frost på sovsäcken och det nöp i näsan medan jag skyndade att klä på mig. Till en fantastisk gryning gjorde jag morgongymnastik och insåg att min vänsterhand inte blivit bättre under natten. Snarare tvärtom. Vi lindade handen innan vi gav oss iväg. I full mundering till en början, men medan vi klättrade upp längs kanten av Tjågårisvarasj så fick vi lätta på klädseln. Väster om oss bredde Padjelanta ut sig och nedanför oss löpte Njuotosvagge. Solen hade stigit en bra bit, och trots de nyckfulla isvindarna så blev solen outhärdlig. Den brände uppifrån, och nedifrån och från sidorna reflekterades den av snön. Vi tog till alla tänkbara medel för att skydda oss. Mattias skapade till exempel an keps av ett höjddiagram och lite tejp.

    Vi slog läger den kvällen precis där björkskogen började igen. Inklämda mellan spetsiga berg och en öppen jokk. På kvällen hade vi ett fantastiskt ljus över oss, och när vi kröp ned i säckarna så vaggades vi till sömns av ripornas sång. Eller vad man nu ska kalla det.

Dag 7

Båda mina händer hade svullnat upp rejält vid det här laget. Jag hade svårt att röra fingrarna och jag kände hur vätska rusade runt i svullnaderna. Och det gjorde riktigt ont. Men det fanns inte så mycket att välja på, utan vi började gå.

    Som tidigare dagar brände solen, och eftersom vi förlorade höjd snabbt som blev det varmare och varmare. Vi hade siktet inställt på Änok, men eftersom det inte fanns några pålitliga spår att följa så fick vi plocka fram kartan allt oftare. En gång fick vi vända om eftersom jokken vi följde blev en brant ravin.

    När vi kom ned i granskogen blev vägen brant, och med hundar i selar och tunga pulkor så blev framfarten begränsad. Skarsnön bar inte och den branta backen med det täta snåret prövade samtligas tålamod. Vid det här laget var vi mycket tacksamma över att vi vänt på turen. Att ta den här vägen uppför hade varit omöjligt.

    Vi slog så småningom läger i skogen strax innan parkgränsen och vi funderade på allvar att kliva upp klockan fyra dagen därpå. Fågelvägen hade vi elva km till Kvikkjokk, men vi hade ingen aning om hur vägen skulle se ut. Kockan ställdes (efter Lottas veto) på klockan fem, och vi kröp tidigt ned i sovsäckarna. Mina händer gjorde mycket ont, och jag hade en del svårigheter med blixtlåset till sovsäcken.

Dag 8

Vi rev tälten med effektivitet och njöt av den sista frukosten i det fria. Sedan började vi skida längs jokken ned mot Änok. Vi hade skidat bara någon timme när det stod klart för oss att vi var utanför parken. Älven vi färdades på var full av skoterspår. I vanliga fall brukar skoterspår innebära ett förbättrar före, men här var de mera i vägen. Vi hade en allt mer tilltagande vind i ryggen, och en blank skare hade passat bättre. Men det var i alla fall ingen tvekan om att spåren ledde oss till Kvikkjokk.

    Vi några tillfällen vände vi oss om och tittade tillbaka upp mot Njuotosvagge. Ett obehagligt mörkt moln hade pressat sig ned mellan topparna och ett rejält oväder verklade rasa i dalen. Trotsa att man får räkna med sådant när man är i fjällen, så känner man ändå en viss lättnad när man slipper undan.

    Vi nådde Kvikkjokk klockan elva på förmiddagen. Långt tidigare än planerat.

Det här var min första vintertur i tält, och min längsta fjälltur hittills. Att komma tillbaka kändes lite vemodigt, nio timmars skidande varje dag, med blöta, sura strumpor mot ljumskarna hade blivit en vardag som jag redan på parkeringen i Kvikkjokk började sakna lite.  Tack vare Mattias och Lottas expertis blev det ett riktigt fint minne, och så mycket kan jag säga: jag har fått rejält blodad tand, och trots att sommaren snart är här så ser jag fram emot nästa vinter.

…men trots att det gått snart två veckor sedan turen har jag fortfarande ont i ena handen. Det var en inflammation att sitta i.