Riksmästerskapet i fridykning
En artikel från Riksmästerskapet i fridykning, i Vagnhärad sommaren 2002.
Av: 2839
"But most important, find me the frenchman. Find me Jaques Mayol…"
Citatet är hämtat från en av fridykningens riktigt heliga reliker, kultfilmen "Det Stora Blå". Den regerande världsmästaren och världsrekordhållaren Enzo Molinari kan inte längre bortse från det tvivel som gnager honom. Är han verkligen bäst i världen? Innerst inne vet han att hans barndomskamrat tillika fridykare Jaques Mayol förmodligen är den bättre av dom två, och det spelar ingen roll hur många världsrekord han slår eller hur många titlar han vinner, så länge han inte besegrat Jaques i tävlingssammanhang är han inte världsmästare, det vet han…
Få filmer lär ha utsatts för fler analyser och mer eller mindre genomtänkta tolkningar, så det ska jag inte utsätta er för här. Men filmen berör sina anhängare på ett påtagligt sätt och har blivit något av en ritual i fridykar kretsar runt hela världen. När "Det Stora Blå" hade premiär 1988 så var fridykning en sport i marginalen, i Sydeuropa var det nästan synonymt med spektakulära rekordförsök på extrema djup. I Sverige existerade överhuvudtaget ingen organiserad form av fridykning. Ibland kunde man se suddiga undervattensbilder som reklam för något av de tunga, häftiga dykarur man suktade efter i skyltfönstret hos urmakar`n, och i utländska dykmagasin fanns bilder från rekordförsök med dramatiska beskrivningar av stora djup och dess effekter på människan…
Men allt som oftast fick man söka information i publikationer som "Det Bästa" om man ville läsa om dessa fantastiska dykare som tillskrevs närmast övernaturliga egenskaper.
Lördag 29 juni år 2002
Det kompakta molntäcket börjar luckras upp och solens strålar letar sig försiktigt, nästan förskrämt fram. Värmen som tidigare under försommaren varit så påtaglig börjar åter förnimmas i det att det nedlagda, vattenfyllda kalkbrottet skymtar fram runt kröken av den lilla grusvägen. Det råder en fridsamt familjär stämning runt det smaragdgröna vattnet, några utlagda bojar är det enda som bryter vattenytans stillhet. Några bilar står parkerade och dykare ligger och vilar, plockar med sin utrustning eller mediterar i solen som börjat värma behagligt. Det är svårt att föreställa sig att det inom några minuter skall tävlas här, Riksmästerskapet i fridykning äger för året rum i Vagnhärads nedlagda kalkbrott 7 mil söder om Stockholm.
Om Enzo varit här skulle han nog blivit besviken, stämningen runt det arenaformade kalkbrottet kan närmast beskrivas som avslappnad. Vad som rör sig i de neoprenklädda huvuden som simmar omkring i vattnet är en förmodligen en helt annan sak, men ingen påtaglig nervositet märks. Ingen publikinvasion heller. Det här är fortfarande en sport för de redan "invigda", även om intresset ökat kraftigt de senaste åren. En förklaring till att antalet utövare ökat kan kanske spåras i själva ordet fridykning: "fri - dykning"…
För precis som snowboard började locka regeltrötta alpinskidåkare i tighta tävlingsdräkter i mitten av 1990-talet, eller Mountainbikens snabba frammarsch på bekostnad av antalet licensierade landsvägscyklister under samma period, ligger det också ett visst mått av "back to basic" mentalitet hos fridykarna. Man vill ha kul helt enkelt, den traditionella sportdykningen lämnar av naturliga orsaker mycket litet utrymme för improvisation, dessutom krävs utbildning, dyr utrustning och en smärre lastbil för att få med sig alla prylar. Fridykning kräver ett minimum av utrustning men en stor portion gott omdöme. Fridykning handlar om frihet under ansvar. Fridykning brukar kategoriseras som en sk. "actionsport", vilket i min värld är helt obegripligt.
För oss som sitter som åskådare denna vackra junidag är det inte direkt action det handlar om, snarare en meditativt koncentrerad stämning som smittar av sig. Vattenytan bryts då och då av fridykare på väg upp eller ned, resultatet från varje dyk ropas upp och antecknas på resultattavlan som står lutad mot en klippvägg.
Men visst är det action, bara tanken på att simma med huvudet före rakt ned i ett kallt, mörkt gruvhål utan annat liv än några små förskrämda abborrar och utan möjlighet att andas får min puls att öka i det att jag försöker föreställa mig hur det ser ut där nere när det smaragdgröna börjar skifta i svart….
Svensk fridykning har de senaste åren gått starkt framåt, internationellt hävdar vi oss mycket bra i konkurrenssen med mera traditionstyngda länder, och sett till antalet utövare så ligger vi långt framme. Framgångarna är resultatet av mycket målmedveten träning, materialutveckling och inte minst, stor respekt för riskerna vid dykning. Fridykning på dessa djup ÄR farligt, det bör slås fast direkt. All tävlings -och organiserad träningsverksamhet sker i ordnade former under övervakning av tubdykare som är utbildade i räddning under vatten. Men är då fridykning bara extrema djup och supertränade elitatleter? Nej, naturligtvis inte. Som med all annan idrott finns det plats för alla. Fridykning kan också vara att snorkla omkring vid vassruggen i hemma sjön och spana efter gäddor. Det handlar helt enkelt om att njuta av det man gör, upplevelsen får man oftast på köpet.
Molnen tornar åter upp sig runt kalkbrottet, de första regndropparna börjar falla. Dykarna fortsätter sin koncentrerade kamp mot sina egna tvivel, sin nervositet, sin längtan och det mörka kalla vattnet i sin tysta arena……
Citatet är hämtat från en av fridykningens riktigt heliga reliker, kultfilmen "Det Stora Blå". Den regerande världsmästaren och världsrekordhållaren Enzo Molinari kan inte längre bortse från det tvivel som gnager honom. Är han verkligen bäst i världen? Innerst inne vet han att hans barndomskamrat tillika fridykare Jaques Mayol förmodligen är den bättre av dom två, och det spelar ingen roll hur många världsrekord han slår eller hur många titlar han vinner, så länge han inte besegrat Jaques i tävlingssammanhang är han inte världsmästare, det vet han…
Få filmer lär ha utsatts för fler analyser och mer eller mindre genomtänkta tolkningar, så det ska jag inte utsätta er för här. Men filmen berör sina anhängare på ett påtagligt sätt och har blivit något av en ritual i fridykar kretsar runt hela världen. När "Det Stora Blå" hade premiär 1988 så var fridykning en sport i marginalen, i Sydeuropa var det nästan synonymt med spektakulära rekordförsök på extrema djup. I Sverige existerade överhuvudtaget ingen organiserad form av fridykning. Ibland kunde man se suddiga undervattensbilder som reklam för något av de tunga, häftiga dykarur man suktade efter i skyltfönstret hos urmakar`n, och i utländska dykmagasin fanns bilder från rekordförsök med dramatiska beskrivningar av stora djup och dess effekter på människan…
Men allt som oftast fick man söka information i publikationer som "Det Bästa" om man ville läsa om dessa fantastiska dykare som tillskrevs närmast övernaturliga egenskaper.
Lördag 29 juni år 2002
Det kompakta molntäcket börjar luckras upp och solens strålar letar sig försiktigt, nästan förskrämt fram. Värmen som tidigare under försommaren varit så påtaglig börjar åter förnimmas i det att det nedlagda, vattenfyllda kalkbrottet skymtar fram runt kröken av den lilla grusvägen. Det råder en fridsamt familjär stämning runt det smaragdgröna vattnet, några utlagda bojar är det enda som bryter vattenytans stillhet. Några bilar står parkerade och dykare ligger och vilar, plockar med sin utrustning eller mediterar i solen som börjat värma behagligt. Det är svårt att föreställa sig att det inom några minuter skall tävlas här, Riksmästerskapet i fridykning äger för året rum i Vagnhärads nedlagda kalkbrott 7 mil söder om Stockholm.
Om Enzo varit här skulle han nog blivit besviken, stämningen runt det arenaformade kalkbrottet kan närmast beskrivas som avslappnad. Vad som rör sig i de neoprenklädda huvuden som simmar omkring i vattnet är en förmodligen en helt annan sak, men ingen påtaglig nervositet märks. Ingen publikinvasion heller. Det här är fortfarande en sport för de redan "invigda", även om intresset ökat kraftigt de senaste åren. En förklaring till att antalet utövare ökat kan kanske spåras i själva ordet fridykning: "fri - dykning"…
För precis som snowboard började locka regeltrötta alpinskidåkare i tighta tävlingsdräkter i mitten av 1990-talet, eller Mountainbikens snabba frammarsch på bekostnad av antalet licensierade landsvägscyklister under samma period, ligger det också ett visst mått av "back to basic" mentalitet hos fridykarna. Man vill ha kul helt enkelt, den traditionella sportdykningen lämnar av naturliga orsaker mycket litet utrymme för improvisation, dessutom krävs utbildning, dyr utrustning och en smärre lastbil för att få med sig alla prylar. Fridykning kräver ett minimum av utrustning men en stor portion gott omdöme. Fridykning handlar om frihet under ansvar. Fridykning brukar kategoriseras som en sk. "actionsport", vilket i min värld är helt obegripligt.
För oss som sitter som åskådare denna vackra junidag är det inte direkt action det handlar om, snarare en meditativt koncentrerad stämning som smittar av sig. Vattenytan bryts då och då av fridykare på väg upp eller ned, resultatet från varje dyk ropas upp och antecknas på resultattavlan som står lutad mot en klippvägg.
Men visst är det action, bara tanken på att simma med huvudet före rakt ned i ett kallt, mörkt gruvhål utan annat liv än några små förskrämda abborrar och utan möjlighet att andas får min puls att öka i det att jag försöker föreställa mig hur det ser ut där nere när det smaragdgröna börjar skifta i svart….
Svensk fridykning har de senaste åren gått starkt framåt, internationellt hävdar vi oss mycket bra i konkurrenssen med mera traditionstyngda länder, och sett till antalet utövare så ligger vi långt framme. Framgångarna är resultatet av mycket målmedveten träning, materialutveckling och inte minst, stor respekt för riskerna vid dykning. Fridykning på dessa djup ÄR farligt, det bör slås fast direkt. All tävlings -och organiserad träningsverksamhet sker i ordnade former under övervakning av tubdykare som är utbildade i räddning under vatten. Men är då fridykning bara extrema djup och supertränade elitatleter? Nej, naturligtvis inte. Som med all annan idrott finns det plats för alla. Fridykning kan också vara att snorkla omkring vid vassruggen i hemma sjön och spana efter gäddor. Det handlar helt enkelt om att njuta av det man gör, upplevelsen får man oftast på köpet.
Molnen tornar åter upp sig runt kalkbrottet, de första regndropparna börjar falla. Dykarna fortsätter sin koncentrerade kamp mot sina egna tvivel, sin nervositet, sin längtan och det mörka kalla vattnet i sin tysta arena……
Men hur gick det då???