Reflektioner från Corax

Janne och Nadine skickar några reflektioner efter den hårda passagen över Chang Tang, som så nära knäckte dem helt. Nu cyklar de vidare mot Tibet.
Träning och uppladdning - två alternativ.Vi har alla olika tillvägagångssätt för att preparera oss inför en uppgift, vare sig det gäller något litet vardagligt projekt eller en fullskalig expedition. Inför Chang Tang valde Nadine en väg, jag en annan.

(bilden är från en tidigare expedition)


Jag tränade stenhårtOrientering, skogslöpning och lite cykling. Jag kände mig i toppform innan vi åkte. Lägre vilopuls än på många år och tiderna på mina 23-30 km terrängrundor började krypa ner mot de bättre jag någonsin noterat. Min kosthållning var enligt regelboken och jag mådde kort och gott kanon!
Jag var orolig för Nadine och hennes uppladdning.

Hon hade valt en helt annan vägPlanterade skog. Lufsade runt med upp till 25 kg i hård hyggesterräng. Långa dagar, ibland sju dagar i veckan. Utöver detta låg hon på soffan och åt chips, pommes frites och annan "skräpmat". Med andra ord - favoritfödan.
Hon var orolig för mig och kontrade ofta mina kommentarer angående träning med: "I need endurance and reserves, not edge. Get some fat on your body!"

Jag var den som valde fel, Nadine rätt.Till en början var det jag som klarade påfrestningarna bäst. Jag var alltid uppe på passen först och jag behövde inte anstränga mig speciellt hårt. Det tog tid för Nadine att avancera i hårdare terräng, men hon nådde alltid målet. Efter hand ändrades ekvationen.

Jag hade allt svårare att ta mig upp för de allt brantare sluttningarna och släpa cykeln genom leriga eller sandiga områden. Nadine var inte längre efter mig, hon fick ofta ta täten och spåra. Jag blev allt mer sliten, medan min kompanjon verkade vara i nästan samma form som när vi startade resan. Jag började inse mitt misstag och slogs av häpnad över Nadines nästan robotlika framfart. Långsamt, enträget, men alltid på väg mot målet.

Tankar om min gamla förbild Jerzy Kukuczka dök upp då jag flåsande stretade fram, kraftlös, långt efter Nadine. Kukuczka blev mer än en gång påhoppad och förlöjligad av coola, supertränade bergsguider från Alpländerna, som i nedlåtande ordalag påtalade hans övervikt och "runda fysik". Hans svar på detta var vid ett tillfälle att diskussionen kunde fortsättas över 8000 meter, inte i baslägret. Kukuczka ansåg i sin tur att dessa kaxiga typer mest påminde om "race dogs" - slimmade och vältränade för en viss uppgift, men på helt fel plats för uppgiften i fråga (8000-meterstoppar).

Liknelsen kunde knappast varit bättre. Det var exakt så jag kände mig många gånger - som en darrande vinthund, med svansen mellan benen, totalbränd efter ett kort race.

Den mentala biten och kosthållning.Vi visste att det skulle bli stenhårt. Det fanns en uppsjö anledningar till att en lyckad korsning av Chang Tan, utan hjälp av packdjur, inte tidigare rotts iland. Vi hade funderat lite på att gå sträckan och lasta våra förnödenheter och utrustning på någon form av dragkärror, men hade av olika skäl kommit fram till att vi ville prova med våra älskade cyklar. Priset vi fick betala var ett mycket begränsat matförråd. Det skulle funka, men det skulle defintivt vara på gränsen. Man kan helt enkelt bara släpa en viss mängd vatten, bränsle, mat och utrustning uppför sandiga 5000-meterspass. 33 kg mat var totalvikten på det vi hade med oss för två personer, för 45 dagar. Insatta ser genast att detta inte är tillräckligt för att uppehålla en vettig balans, men vi ansåg att det var vad vi kunde ha med oss och att vi skulle lida av hunger och utmattning under expeditionen.

(bilden är från en tidigare expedition)

Till en början gick allt väl, även om små förnimmelser om hunger naturligtvis dök upp då och då. Ju längre in på resan vi kom började tankar på väldukade matbord dyka upp och med tiden blev de allt mer rabiata. Jag kom på mig själv med att göra en lista på restauranter jag skulle besöka då jag kom hem. Den uttökades med en annan lista på vad jag skulle äta då jag kom till civiliserade trakter. Drömmar om mat blev allt tydligare och jag mindes i detalj specifika mål mat jag ätit vid tidigare tillfällen i mitt liv. Tankarna på mat blev drivkraften bakom allt. Hungern var mycket starkare än faktumet att det kändes för kallt att krypa ur sovsäcken för frukost. Klockan 13.00 var det dags för snacks och jag kände att om jag bara klarade mig fram till dess, skulle det inte vara så långt kvar till dagens huvudmål, middagen. Jag var ofta igång med matlagningen i ett halvuppsatt tält och Nadine hade knappt fått in packningen förrän maten var klar. Varje sked av nudelsoppa var viktig. Strikt ordning gällde. Varannan sked. Inte för stora skedar, inte från botten av grytan där läckerheterna vilade och det var absolut förbjudet att avsiktligt jaga de största bitarna av frystorkade grönsaksbitar i soppan. En del gånger startade småbråk om att den andre hade fuskat och på ett orättfärdigt sätt fått till exempel en morotsbit för mycket.

Våra måltider var minst sagt absurda...Personligen nådde jag det mentala lågvattenmärket då jag började, med isyxans hjälp började hacka upp den frusna marken, i hopp om att få tag en pika, en liten gnagare som lever på Chang Tang.

Jag försökte fly i tankenFörst med hjälp av minnen och då det förgångna inte längre räckte till, var det framtida planer som gällde. Det var så mycket som skulle göras då jag var klar med Chang Tang. Om en tiondel blir verklighet kommer jag att vara stenrik, evigt lycklig och ha sysselsättning de närmaste 500 åren. Gemensamt för alla dessa planer var att inte en enda av dem inkluderade minsta ingrediens av äventyr. Då jag idag tittar på hur jag tänkte, ler jag lite förläget och undrar hur långt ner på den mentala spiralen jag egentligen var däruppe på Chang Tang. Men vad gör man inte för att rädda sig själv? Det var mitt skydd då och det funkade. Det är egentligen det enda som betyder något.

Fortsättning, framtid och kommande expeditioner.Kommer jag göra något liknande igen?
En långtidsexpedition i omgivningar som Chang Tang?
Jag är övertygad om att ideer kommer att ta form och att jag kommer att snudda vid tanken, men jag nådde gränsen och några snabba tittar i min dagbok kommer säkert att avskräcka mig. Det finns så många andra utmaningar och projekt som känns mer angelägna och till att börja med har vi östra Tibet framför oss. Denna del av vår jord är av långcyklister ansedd som det absoluta eldprovet. Det var till exempel här Ramchandrai (snart uppe i 500 000 mkm), Magnouloux (5 år non-stop) mfl. började undra vad de höll på med och vid en tidigare visit kända jag att långcykling inte kan bli mycket hårdare än så. Det var 1996 och då hade jag inte provat Chang Tang. Nu känns det som semester. Där finns ju trots allt bekvämligheter i form av tex. ställen att proviantera på, människor att prata med och till och med vägar.

Det var en lång väg tillbaka för mig. Att ta mig upp på andra våningen på hotellet var en utmaning de första dagarna. Fick kasa runt i flip-flops i Lhasa pga svullna fötter, som i sin tur var en eftereffekt av frostskadorna. I början var jag så trött att jag inte orkade lämna hotellet över huvud taget, en fem-minuters promenad kändes som ett marathon. Jag hade INGET kvar!
Nu börjar dock allt gå tillbaks till det normala och ser verkligen fram emot att ge mig i kast med de många långa klättringarna i östra Tibet.

Nadine har varit redo att ge sig av en vecka nu och verkar vara oerhört taggad inför uppgiften. Vad vi båda vill ha nu är "normal", gammal hederlig, mysig långcykling!

Projekt utöver detta.Inga solida planer ännu, men funderingar finns.
Till att börja med kommer en massa efterarbete då vi kommer hem. "Kultfigurer" inom den vetenskapliga sfären har hört av sig och vill ha så mycket information som möjligt angående vår resa. Vi känner oss oerhört hedrade över detta och hoppas kunna hjälpa till med fakta angående utrotningshotade arters djurbestånd och kanske till och med att lösa mysteriet med Chiruns (en antilopart) migrationsrutter och kalvningsområden i östra Chang Tang. Forskarna inom området har fortfarande inget färskare än Hedins gamla noteringar från 1896 om en del av områdena vi besökte och det kommer bli en oerhört intressant uppgift att jobba med människor som vigt sina liv åt att rädda en av jordens absolut sista vildmarker.

(bilden är från en tidigare expedition)


Utrustningsrapport # 2.Jag har fått två negativt laddade email angående den senaste utrustningsrapporten och att "vi gör vad sponsorerna kräver" och "att det kanske inte är en 100%-igt objektiv redogörelse angående utrustning". Till er och andra som undrar angående detta kan vi bara säga att prylarna vi skrev om sist och så även här nedan är en blandning av sponsrat och osponsrat. Vi rekommenderar det som funkat bra för oss, och det som bara varit av godtagbar kvalitet och funktion kommer inte att nämnas över huvud taget i rapporterna och det som varit av undermålig klass kommer att sågas senare på tillbörlig plats.
Och så till sist...utrustning, hur man bedömer kvalitet och framförallt funktion är och kommer alltid att vara ett mycket subjektivt fenomen. Det finns väldigt få absoluta sanningar. Nedan följer i alla fall en lista på prylar vi tyckte funkade bra.
I bokstavsordning:

*** Bask Ice Rock - Membranjacka som verkligen fungerat på ett mycket bra sätt. "Andas" kanon på hög höjd, full med alla de små finesserna och har dessutom stått pall för alla hårda test jag utsatt den för. En del liknande kläder är bra en kort tid, men i det här fallet har plagget nått ända fram. Ice Rock tillhör för övrigt typen av skaljackor där man får plats med lite under. Enligt vårt tycke sys alltför många för snävt.

*** Bask Track - En "vanlig" fleecetröja, med material från Malden/Polartec, med den lilla, men viktiga skillnaden att Bask insett var det är lämpligt att lägga på ett extralager fleece.

*** Bask Arctic Mitt - Thinulate LiteLoft. Mycket bra i all sin enkelthet.

*** Bask Chamonix - Enkel, lätt, smidig dunjacka som fungerade som ett pålitligt backup-plagg i den bitande kylan och under skaljackan då det var riktigt blåsigt.

*** BIC tändare - Ta med två, så klarar du dig det närmaste året och du slipper ha problem med de sönderfallande, gasläckande, exploderande skräpvarianterna man finner i tredje världen.

*** Blackburn MTN Frontrack - Som framrack med lite extra infästningar är det oslagbart! Har haft samma sedan 1995.

*** Graninge (sorry, återkommer om modellnamnet) - Än en gång har en Graningekänga visat att den sparkat sk**en ur andra högkvalitativa märken, som kostar 1500 kr mer. Lätt, smidig, prisvärd och underskattad.

*** Maxim - Tidigare belackare av liknande produkter, numer helt omvända. Redan på förra resan upptäckte vi fördelarna med komprimerad energi i pulverform och denna gång kändes det nästan som en livräddare. Original för kolhydratladdning, electrolyte då vi var uttorkade och recovery då vi behövde proteintillskott.

*** MSR vattensäckar - Mycket hög kvalitet. Har tappat dem från cykeln på asfalt, i nedförsbackar i hög fart, fyllda till max och de har hållit fint för detta och mycket mer.

*** OR Balaclava - Efter några dagar i den stenhårda vinden på Chang Tang fick de ett passande smeknamn - "Sanity Savers". Vet inte vad vi gjort utan dessa skyddande plagg, med mycket bra passform och kvalitet.

*** OR Vaporizer HD - Ännu en produkt från outdoorplaggens Rolls Royce. Perfekt skuren, lätt, underbar funktion och dessutom mycket skön att ha på sig.

*** Silva MultiNavigator GPS - Lite större än en del andra på marknaden, men med mycket snabb tracking. Lättnavigerad meny och med den för oss viktiga kompassfunktionen, som gjorde att batterierna räckte längre än med andra modeller. Tålde dessutom att misshandlas rejält, gled många gånger ur mina frostskadade händer och att landa på sten klarade den finfint.

*** Tubus Cargo - Bakrack som fått stå ut med hårda smällär och en vikt som det ej är avsett för. No problem!

*** "Space Gloves" - Kommer ni ihåg då dessa lanserades? Tunna handskar med metalltråd som skulle hålla värmen på ett nytt "högteknologiskt sätt". Dessutom, enligt uppgift, framtagan av NASA. Mycket slitstarka och mycket bra som innerhandskar. Kan Köpas för någon tia via era gratisreklamkataloger.

*** TermoSwed - Underställ ur lightserien. Lite varmare än vanliga underställ och med utmärkt funktion vid lågfrekvensaktiviteter. I material som sannerligen inte irriterar huden. Som det yttersta beviset på detta, kan jag konstatera (rodnar lätt) att jag inte hade av mig tröjan (och då givetvis inte heller duschat) på 59 dygn.

*** VauDe Cykelväskor - Vi körde denna gång med en kombination av flera VauDemodeller. Tipp-topp på alla punkter är nog allt vi har att säga. De har nu definitivt gått om sin huvudkonkurrent!

*** VauDe Space K2 - Vi har vid flera tillfällen fått frågan: "Jaha, ni kör med VauDe, MEN hur fungerar de då det blir riktigt hårt"? Det enda vi har att säga angående detta är att de modeller vi kört med har ( Space Explorer, Space III och Space K2) fungerat utmärkt under alla förhållanden. Space K2 har dessutom något som vi hade haft svårt att klara oss utan på Chang Tang - storm,- snömattor. En detalj som vi anser fler tillverkare skulle beakta att införa i sitt soritment. Permafrost, stenig mark, is etc. det kvittar - släng på vad ni hittar på stormmattorna och tältet står stabilt i alla väder. Dessutom har det integrerat innertält, är välsytt och vi hade inga problem med kondens.

Resten av vår utrustning kommer antingen från second handaffärer eller är av kinesiskt ursprung och vi antar att detta kanske inte är av intresse.

Pa cykelsidan är vi numer helt säkra på att vi har exakt vad vi vill ha. Vi har fortfarande inte ens öppnat vara verktygsväskor eller använt en enda pryl från vårt "reservedelslager". Som tidigare sagt, det är egentligen bara två nyckelord man behöver som guide - enkelhet och styrka.
Och...
Nej, vi har inte haft några punkteringar.

// Janne och Nadine

Jannes fötter efter Chang Tang
(foto från en kinesisk läkare; den enda bild vi fn har från Janne och Nadine)