På Tenerifes tak- en topptur i november

På Tenerifes tak -en topptur i november
Efter den solfattiga och tråkiga sommaren 2007 bestämde vi oss i familjen för att åka till Tenerife i november för en klassisk solsemester. Detta begrepp innefattar som ni kanske förstår inte bara poolen för mig, utan här måste ju aktiveras och upptäckas. Jag siktade tidigt in mig på en toppbestigning av vulkanen Teide, 3718 möh, och därmed den högsta ascent som jag hittils gjort. Jag fick god hjälp av framförallt en medlem här på Utsidan, och när jag sedan fick reda på att mitt charterbolag kunde fixa tillstånd, var saken avgjord- jag skulle upp! Varför? "Because it´s there"

Som ni kanske känner till, är det helt ok att vandra hur mycket man vill på Teide, det går även en linbana upp från bilvägen till hela 3550 möh, men där är det sedan stopp. På grund av kraftigt slitage och många besökare, har myndigheterna numera begränsat antalet som får gå de sista knappa 200 höjdmeterna till toppen till 200 besökare per dag, och man får bara stanna i cirka en timme på toppkäglan. En bit ovanför linbanestationen, effektuerar ett par allvarsamma vakter detta beslut, och det ryktas att böterna kan bli dryga för bestigning utan tillstånd, och vad ni än gör, ta inte med er någonting från toppen om ni vill ha reskassan i behåll! Detta kring formalian, nu till min dag!

Vandringen bokades hemifrån via mitt resebolag, och när jag steg på planet en kall novembermorgon, hade jag mina Meindl på fötterna och skaljackan i handbagaget. Så fort jag steg ur planet på Aeropuerto Sur, fastnade min blick. Resesällskapet klagade över att jag var frånvarande, men jag kunde inte släppa Teide med blicken, mycket läcker topp i form av en kägla som vakar eller hotar hela ön, beroende på hur man ser det.

Resebolaget hade fixat alla tillstånd, så det jag tog med mig var bara passet och pengar till linbanan ner, för turen skulle nämligen avslutas på det sättet. Min skjuts var försenade och när jag kom till Playa de las Americas väntade hela bussen på mig, en buss fylld med tyskar, två schweichare och två fransmän, samtliga tyskspråkiga förutom jag. Guiden kunde dock hjälpig engelska, men under den 1 h långa turen upp till Teide förstod jag inte speciellt mycket av den oavbrutna guidning han gav. Jag koncentrerade mig mest på vila och vätskeintag, hade med nästan 4 l vätska tack vare tips här från Utsidan, och alltihop gick åt. Jag kan tillägga redan här att jag slapp symtom på vätskebrist och huvudvärk helt och hållet också.

Vi blev avsläppta vid berget Montana Blanca på ca 2400 meters höjd, och här mötte guiden upp som även han (just det, ni gissade rätt) endast talade tyska. Det spelade ju mindre roll, för nu var vi på väg. Första biten gick längs en väg som jag tyckte var att beteckna som en helt ok bilväg, och mycket riktigt, parkvakterna körde omkring längre upp och kollade ensamma vandrares tillstånd och delade ut förhållningsorder. Vi tog första pausen på 2600 meters höjd, och redan här vände ett par som nog inte riktigt förstått vad en vandring innebar, och då snackar vi alltså en mycket måttlig anstränging.

Nästkommande bit var desto mer pulshöjande, från 2600 till 3280 meter där raststugan Refugio AltaVista ligger. Där uppe avnjöt jag min lunch med en fantastisk utsikt över Tenerifes nordkust med kraterkanten i förgrunden - Life is good! Denna raststuga är endast öppen på natten, och de satt ett gäng vandrare här och väntade på solnedgången, trots att klockan bara var 12 på dagen. De skulle upp till toppen i arla morgonstund dagen efter och se solen stiga upp och färga nationalparken röd...

Vi gick dock vidare, och efter ytterligare en timme nådde vi linbanans övre station. Nu hade ännu en medlem i gruppen vänt, han fick inte luft och mådde allmänt tjyvtjockt. Själv kände jag inte av så mycket av höjden, mer än att hjärtat och lungorna fick känna att de levde, och möjligtvis lite lätt yrsel. Vi fick sitta och ta igen oss en stund, då våra tillstånd skulle komma upp med guide nummer två som åkte linbana. Här fick vi akta oss för besökare som tagit linbanan upp, så att vi inte trampade dem på fötterna då många endast hade badtofflor på sig. Fantastiskt vilken liten respekt människor ändå har för naturen. Det har hänt att linbanan stängt på grund av plötslig hård blåst, och jag skulle ju inte rekommendera att vandra vägen ner iförd badtofflor, kort kjol och linne, vilket tycktes vara standardklädsel för linbaneåkarna. Efter en stunds fnysande åt skådespelet kom guiden med tillstånden, vi visade upp dessa och passen för vakterna som satt och spärrade vägen, och sedan var det dags för sista pushen.

Sista pushen visade sig endast vara i 20 minuter, och därefter kom belöningen i form av toppen på Teide, Spaniens högsta berg och utsikt över hela arkipelagen från 3718 meters höjd! Känslan var fin, även om det kanske inte är Everest, så är det ändå något visst med att vara högt uppe, jag njöt och tog bilder, och svalkade mig med lite sportdryck. Den friska doften blandades med svavelos som den slumrande jätten släppte ifrån sig med jämna mellanrum. Jag stannade på toppen i kanske 30 minuter, och därefter var vi tvungna att gå ner och ta linbanan för att återföras till verkligheten (?) i turistghettona. Är inte det ändå det här som är meningen med friluftsliv, att kunna åka iväg och för egen maskin utföra en prestation som får en att må gott under hela den långa, dystra vintern i mitt fall i Skåne? Resans höjdpunkt blev självklart - min vandring till Tenerifes tak!