På djupet i Filippinerna

På djupet i Filippinerna

Snart sitter vi på en sandfläck mitt bland korallerna och dykinstruktör Thomas Johansson kollar att allt är okej. Hjärtat bultar fortfarande och jag får anstränga mig för att andas lugnt. På tio meters djup är det fortfarande helt ljust. När jag vänder blicken upp mot ytan avtecknar sig dykbåtens botten och några snorklare som ett skuggspel mot de starka solstrålarna. Vid en jättelik anemon strax intill mig letar hundratals små fiskar efter plankton. Överallt är det liv och rörelse; clownfiskar i orange och vitt, små neonfärgade yngel, papegojfiskar i rött, grönt och turkos, gulsvarta ciklider och stora blåsvarta havsborrar med taggar på upp till 20 cm bildar ett praktfullt sceneri.

Koraller i vitt och purpur
Vi får tecken att förena oss med dykpartnern och simmar långsamt ut över korallrevets kant. Likt en enorm skulptur störtar revet ner mot 60 meters djup. Viktlöst svävar vi utanför korallväggens drop-off och det känns som om vi befinner oss i ett jättelikt akvarium. Sakta börjar jag slappna av tystnaden som bara bryts av mina egna viskande andetag. Jag ger min dykpartner en snabb blick och ett okej tecken innan jag helt ger mig hän åt denna fascinerande värld. Sagolika formationer passerar framför ögonen. Överhäng bildar tak och grottliknande öppningar leder in i revet. Koraller i vitt, purpur och djupaste blått klättrar längs med bergväggen. Likt stora hjärnor, solfjädrar, tjocka händer och träd täcker de revet och bildar stommen till öar som de kring Bohol där vi nu befinner oss.
Fara! Thomas skjuter fram höger hand i en boxande rörelse och vi tittar i riktningen han pekar. Ännu en gång börjar hjärtat bulta och jag tittar fascinerat på den svartvita korallormen som bara någon meter framför mig ringlar bort genom vattnet, upp mot ytan. Sist vi såg en korallorm var vi i trygghet ombord på pump-boaten när vår filippinska besättning upphetsat skrek och pekade.
-Den där får man se upp för, förklarade då Mikael Kahari, vår andra dykinstruktör. Ett bett och man dör inom 90 sekunder...
Under någon minut sitter vi helt stilla och bara iakttar ormen innan vi försiktigt simmar bort över korallerna. När vi börjar vår uppstigning är mina sinnen fylld av färger och former.

Exotiskt både under och ovan ytan
Ombord på båten igen. De tre dykgrupperna är samlade och glada röster fyller luften.
-Såg du vattenormen?
-Guud, vad jag blev nervös, men det var häftigt!
-Vilka färger! Man tror knappast att det är sant.
Stämningen är upprymd, solen värmer och magen kurrar. Så snart alla är ombord och utrustningen undanstuvad dras motorn igång och vi puttrar in mot land för att äta vår medhavda lunch. Det är lågvatten och vi vadar in de sista metrarna till Pamilakan. På stranden står några filippinare och tittar nyfiket. Lite längre upp samlas barnen i grupp och pekar. Mikael berättar att ön sällan besöks av turister och som bevis på detta börjar ett av barnen förskräckt att gråta när jag tar fram min kamera. De andra barnen fnissar och försöker lugna sin kamrat samtidigt som de stirrar oavbrutet på min bleka kropp och blonda hår.
-Guapa! utropar ett av barnen och vår besättning börjar förtjust att skratta. Jag känner mig som ett djur på zoo och undrar vad de sagt. Barnen fnissar ännu mer och kilar iväg mellan kokospalmerna på stranden.
-De sade att du var vacker, förklarar en i besättningen. De har inte sett så många vita.
Generat går jag ikapp de andra i dykgruppen som samlats kring en stor träställning en bit upp på stranden. På ställningen hänger stora köttstycken och en filippinare står och hugger loss bitar med en macheteliknande kniv. Intill brinner en liten eld.
-Kom och smaka på lite valhajskött, säger Thomas. Öborna fångade en igår det är den som hänger på tork här.
En vitaktig flottig bit kött räcks över och jag smakar försiktigt. En underlig skarp smak fyller munnen och jag ser också hur de andra grimaserar lätt.
Valhajen är den största av alla hajar och kan bli upp till 15 meter. Varje vår kommer de in vid Pamilakan som påstås har ett av världens största bestånd av arten. Det finns dock inte så många valhajar kvar och på många platser är fisken fredad. Här jagas den dock fortfarande av öbefolkningen och bara sedan i februari har man dödat 54 stycken - en jakt som den Filippinska regeringen nu försöker stoppa. 

Glida fram i djupet
För dykare är valhajen istället en stor attraktion och det känns onekligen lite pirrigt i magen när vi ger oss ut på dagens andra dyk.
-Vi kommer att göra ett strömdyk denna gången så det är viktigt att vi går ner snabbt och försöker hålla ihop, säger Thomas. Sedan är det bara att följa med strömmen.
 Strömmen är så stark att vi måste hålla oss i båten för att inte glida iväg. En snabb check av dykkamraten och så får vi tecken att gå ner. Första reaktionen är att brottas mot strömmen men snart upptäcker jag att det är lättare att bara låta kroppen sjunka och hålla mig så nära min dykpartner som möjligt. Vi sjunker nedåt, utåt längs en sluttande sandbotten. När vi planar ut på 18 meter har vi ett enormt synfält både uppåt och nedåt och sluttningen ger en referens helt olik den vi hade vid korallväggen. Likt träd sträcker sig stora Svartkoraller sina grenar ur sanden och vi spanar ivrigt efter den större Napoleonfisken som skall finnas här. Jag följer Thomas exempel och lägger mig på sidan med armarna i kors och låter strömmen föra mig längs botten. "Som en film", tänker jag och känner mig fullkomligt avslappnad där jag ser koraller och fiskar glida förbi utan att skrämmas av oss.
Havet ligger spegelblankt och solen vandrar långsamt ned över himmelen. Utmattade dykare ligger på däck och småpratar när vi närmar oss Panglao och vårt natthärbärge. Snart dyker den palmklädda vita sandstranden upp föröver. Vi ankrar upp utanför bambuterrassen till vår bungalowby och vadar iland med utrustningen i famnen. Ett övergivet volleybollnät vajar i kvällsbrisen och några soldyrkare ligger på stranden och lapar dagens sista strålar. Vi tar emot nyckeln till vår lilla bungalow och efter en kort, uppfriskande dusch slår vi oss ner på restaurangens terrass. Medan jag blickar ut mot havet faller ett kompakt mörker och stora stjärnor tänds över himlen.

Text: Katarina Petersén
Foto: Patrick Trägårdh