På cykel genom Sahara

Jag kom fram till Bamako i början av februari och tanken var att stanna där en veckas tid, ordna nâgra visum och sedan dra nordöst genom Sahara. Det blev inte som jag hade tänkt. Första missen var att jag hade glömt nâgra reservdelar till cykeln i Sverige som jag mâste ha. Det var bara att maila till Sverige och fâ det skickat med post.

Under tiden var det att börja med visumproblemen. De viktigaste var de till Algeriet och Niger. Visumet till Niger hade jag efter 5 minuter men visumet till Algeria gick det sämre med. Efter en veckas tid och fem besök pâ ambassaden var det hellt stopp. Hellt omöjligt att ordna visum där sâ det var inte mer än att ändra färdrutten. Jag stannade tvâ veckor i Bamako innan reservdelarna frân Sverige anlände och jag kunde börja cykla.


Det gick segt i början, mest pga fyra mânader frân cykeln och att jag inte hunnit âteranpassas till värmen. De första 60 milen längs huvudvägen gick genom sönderbränt jordbruksmark där getterna försökte tugga i sig de sista stjälkarna frân hirsen. Ibland passerade jag minde skogsdungar med acaciaträd och det var lätt att föreställa sig hur landskapet hade sett ut innan det blev âkermark.


Efter 60 mil kom jag fram till Djenne som är en av de äldsta städerna i Västafrika. Ruiner i staden är dateras till 300 BC. Staden hade sin glanstid pâ 14-1500 talet och var dâ ett viktigt islamiskt centrum och även en viktig stad för handeln genom Sahara. Idag är det inte sâ mycket kvar av glansen men här finns i alla fall världens största Moske byggd i lera. Staden har även 42 olika skolor där man kan studera islam.


Efter Djenne lämnade jag asfaltvägarna bakom mig och fortsatte ut pâ de mindre vägarna. Strax utanför Djenne fick jag den första känslan av Sahara när stormvindarna kom frân norr. Under tre dagar var luften fylld av damm och sand. Sikten var ofta nere pâ hundra meter. Landskapet jag passerade genom kändes enformigt och känslan förstärktes när solen skymdes av dammet och vägarna blev som ett nätverk istället för en enskild väg. Det var som att cykla genom en tät varm dimma och jag fick lita pâ kompass och GPS istället för den korta vägsträcka som jag sâg.

Ett par dagar senare var jag framme i Mopti där jag vilade upp mig nâgra dagar. I Mopti fick jag höra flera gânger att den väg som jag hade tänkt ta inte fanns och om den fanns sâ gick det i alla fall inte att cykla pâ den. De tyckte att jag skulle ta bil nästa sträcka för det skulle vara omöjligt att cykla pga sand eller sâ skulle det vara för varmt. Varje gâng som nâgon person sa det sâ hade han även en bror eller kusin som skulle köra samma väg. Naturligtvis skulle jag fâ följa med men skulle fâ betala för min plats. Tackade nej varje gâng och sa att om man kunde köra bil sâ kan man även cykla samma sträcka.

Efter fyra nätter i Mopti lämnade jag staden och fortsatte nordöst för nästa âtta mil innan jag svängde rakt norrut mot Tombouctou. Killarna i Mopti hade rätt, vägen var inte bra men ändâ inte sa dâlig att det inte gick att cykla. Oftast sâ gick det betydligt snabbare att följa de upptrampade getstigarna än att följa den sandiga vägen. Upptäckte snart att den karta som jag hade över omrâdet var helt fel och städerna var pâ fel plats. Det var bara att övergâ till GPS och kompass igen. Jag fick även stor hjälp av lokalbefolkning som försökte förklara vägen för mig även om sprâkproblemen var stora.


En vecka efter jag lämnade Mopti och 45 mil kom jag fram till Tombouctou. Den legendariska staden som mânga upptäcksresande försökte nâ frân 1500-talet och framât. Första som lyckades ta sig dit var Major Gordon Laing (1826). Tvâ âr senare kom Rene Callie och han blev den första som även lyckades ta sig tillbaka, därifrân till Europa och berätta om staden. För mig är staden inte sâ speciell utan mer som en bra plats att fylla upp cykelväskorna med mat innan jag fortsätter österut mot mer sand...

/Stellan

Till del 2 av resan

Läs mer om resan pâ www.sandstorm.se