Otillgänglighetspunkten - ny bok av Hans Fowelin - tävla om ett exemplar

Hans Fowelin, "fowwe", här på Utsidan har tidigare skrivit guideböcker om Sarek och Präststigen. Nu debuterar han som romanförfattare där handlingen utspelar sig i Sarek. Vi skickade några frågor till Hans. Läs intervjun samt ett smakprov ur boken och tävla om ett signerat exemplar.

Hans på den senaste sommarvandringen i Sarek. Foto: Anders Rantzer

"Grattis Hans till din första roman! Från guideböcker i Sarekområdet till spänningsroman i samma område, hur kommer det sig?

Att någon gång skriva en roman tänkte jag faktiskt på redan i ungdomen. Däremot hade jag inga som helst planer på att skriva faktaböcker om fjällvärlden. När jag var färdig med Sarekboken återkom idén att skriva skönlitterärt, bland annat för att mycket av det jag ville säga om fjällvärlden inte fick plats i en faktabok. Jag ville skildra själva upplevelsen, hur fjällen påverkar några människor som besöker dem.

2019 när vi intervjuade dig med anledning av din bok om Präststigen sa du att du hade en roman färdigskriven, så när började du skriva på den här boken?

Starten var på hösten 2010, bara ett halvår efter Sarekboken. Först blev det mest spridda tankar när lusten föll på, om vandring och om fjällnaturen. Efterhand blev jag klar över att det skulle vara en slags thriller. Jag bytte huvudperson också. Först var det en man, sedan blev det den 30-åriga Sara. Det har varit mycket arbete med romanen även de sista tre åren. Vid den förra intervjun måste jag ha varit alldeles för optimistisk om att ett förlag skulle vilja ge ut boken.

Är det stor skillnad på att skriva en roman om du jämför med de faktaböcker du tidigare skrivit?

Det är väldigt stor skillnad – helt enkelt två olika sätt att berätta. I en faktabok ligger tyngdpunkten på de fakta som förmedlas och det räcker med att texten är tydlig och hyfsat bra. I en roman spelar själva texten en mycket större roll. Så utan hjälp av foton eller kartor ska texten alltså gestalta personer, händelser, miljöer, dialoger osv så levande som möjligt, som om läsaren själv är med. Jag gick faktiskt tre skrivarkurser efter varandra för att lära mig hur man skriver skönlitterärt. Faktaböckerna gick däremot bra att skriva med den erfarenhet jag fått här på Utsidans blogg. Den skrivträningen är jag mycket tacksam för. Naturligtvis har den varit värdefull för romanen också.

Har du planer på fler guideböcker eller romaner i fjällmiljö?

När det gäller romaner vet jag inte än. Det har varit otroligt mycket arbete att lära sig skriva så jag måste vila från det först. Någon mer guidebok kan det bli, i så fall en uppdaterad och utökad version av Sarekguiden.

Blir det någon tur för dig till Sarek i år?

Det hoppas jag verkligen, det ingår i de preliminära sommarplanerna. Liksom ett besök vid Otillgänglighetspunkten och någon sträcka av Präststigen.

Smakprov ur boken.

Den unga kvinnan Sara reser till fjällvärlden i sitt sökande efter svar om vad som hände med brodern Jörgen som förolyckades. Boken är skriven i jagform och i detta utdrag beskriver Sara sin första morgon i fjällen, hur hon vaknar upp i Badjelánnda.

Ljuset utanför fick tältduken att sprida ett varmt rött sken in till mig. Jag satte mig upp i sovsäcken och blinkade. Öppnade dragkedjan mot yttertältet. Värmen försvann direkt och kylig luft rann in. Sedan kröp jag ut genom tältöppningen och såg att dimman var nästan borta. Istället möttes jag av ett mjukt soldis. En svag vind drog förbi, alltför kall för att vara behaglig. Just då kändes det inte som någon njutning att vakna mitt i fjällvärlden. Föregående dag hade jag sprudlat av energi och allt hade varit positivt, åtminstone innan dimman kom. Men på morgonen ville entusiasmen inte infinna sig.

Framför mig, nerför en kort sluttning, låg Álájávrre. Det var en lång sjö och mitt läger låg vid den västra änden. Åt öster fortsatte sjön sedan kilometervis. Särskilt bred var den inte, sträckan över till motsatta stranden var inte ens en kilometer. På den sidan reste sig ett lågt fjäll som sträckte sig utmed hela den södra stranden. Bortom detta, nästan två mil längre österut, tornade ett helt annorlunda landskap upp sig. Det var högfjällen inne i Sarek som nu kommit närmare. De bildade en svart, taggig linje vid horisonten, en stark kontrast till det kulliga och mjukt formade landskap som jag befann mig i. Dit var jag på väg, bort från all idyll, in i en värld som från min lägerplats såg dyster och avskräckande ut. Jag kände en ilning i magen när jag anade vad en färd i det området kunde innebära.

På yttertältets täta tyg låg fukten från nattens dimma kvar som små droppar. Men när diset i luften förvandlades till klarare väder började det ryka av vattenånga. Temperaturen steg och snart svävade ånga upp överallt från sluttningen. Det såg ut som om hela fjället höll på att komma i kokning.

Jag stod alldeles stilla och lät intrycken från lägerplatsen skölja över mig. Detta hade blivit mitt hem nu. Vidderna och fjället. Den långa, smala sjön. Sluttningen där vattenångan steg upp. Naturen kändes övermäktig och samtidigt mycket okomplicerad. Här hörde inte grubblerier och mysterier hemma. Sådant tunnades ut och upplöstes, precis som dropparna på mitt tält. Hade jag kanske bara inbillat mig alltihop, att det var något egendomligt med Jörgens död?  

Från sjön hördes ett kraftigt, melodiskt ropande. Jag kisade mot solljuset och upptäckte en liten, svart prick långt ute på vattenytan. En sjöfågel. Jag kände igen ljudet från min uppväxt på lantgården och visste att det kom från en storlom. Fågeln ropade ytterligare några gånger och tystnade sedan, som om den väntade på att någon skulle svara. Men förutom den och jag fanns det ingen levande varelse i sikte, renhjorden jag hört på kvällen var försvunnen.

Så kom jag att tänka på tältet som jag passerat i dimman kvällen före. Stod det fortfarande övergivet eller hade ägaren återvänt? Jag gick upp på närmaste höjd men kunde inte se tältet därifrån. Gick en bit till och gjorde kikarspaning. Tältet fanns inte längre kvar. Personen måste ha packat ihop det tidigt på morgonen och gett sig iväg, någon annan förklaring kunde jag inte komma på. Däremot upptäckte jag den andre vandraren, han som jag sett långt bakom mig. Han avtecknade sig långt i fjärran som en mycket liten figur, nätt och jämnt urskiljbar i kikaren. Det såg ut som om han gick för att hämta något, kanske vatten till frukosten. Sedan återvände han, försvann bakom en höjd och förblev osynlig. Jag fick en impuls att gå bort till honom, säga ”hej” och prata en stund. Men jag slog bort tanken, avståndet var för stort och det fanns viktigare saker att göra. Min morgonhygien måste klaras av och det skulle ske helt utan moderna bekvämlighetsinrättningar. Jag kastade ett öga ner på sjön som skulle bli mitt tvättfat. Vattnet såg allt annat än varmt ut.

Lommen ropade igen, ett ljud fyllt av vildhet och ödslighet. Jag rycktes upp ur mina funderingar. Långsamt tog jag till mig det faktum att en ny, krävande fjällvandringsdag låg framför mig. Så lyfte jag blicken och såg ut över sjön, bort mot de höga fjällen i öster. För andra gången den där förmiddagen slog det mig att jag inte visste vad jag gett mig in på.

Här finns ett väldigt intressant blogginlägg om otillgänglighetspolen också.

Tävla om ett signerat exemplar av Otillgänglighetspunkten! 
Sista tävlingsdag 6 april.