Oplanerat äventyr

Soria högsta berg, Moncayo, 2315 m

Mina första alpina höjdmetrar någonsin avverkades idag (söndagen den 10 april). Idén att bestiga provinsen Sorias högsta berg, Moncayo 2315 m, poppade upp dagen innan. Knappast en välplanerad bestigning således. Lägg till att jag aldrig har fjällvandrat, har en underbensprotes, är något överviktig och att vädret var allt annat än bra.
























För att få lite mer "edge" valde jag att genomföra bestigningen solo och med "normal" klädsel, dvs robusta skor inköpta på överskottsbolaget (175 kr), träningsoverallsbyxor (likaså ÖB, 50 kr), bomulls T-shirt, regnjacka (Bo Ohlsson i Tomelilla, ca 400 kr), en fleccejacka, läderhandskar, kortkallingar och strumpor i bomull. I Haglöfs-ryggsäcken hade jag med mig ett Craft underställ, regnbyxor, en extra T-shirt, arméns snusnäsduk, 1 1/2 liter vatten, 1 l Pepsi, två ostmackor med kalkonskinka, två Energy-bars, universalkniv och min digitala kamera (Fuji, 2.0 Megapixel och 3 x optisk zoom). I jackfickan låg mobilen...fulladdad...i fall något skulle gå snett.

Det kan ju bli kallt

Min utgångspunkt var inte att nå toppen i första hand utan mer att "prova på" och skaffa erfarenhet. Speciellt ville jag få en uppfattning om inverkan av kläd- och skoval. Jag var mycket väl medveten om att marginalerna inte var stora, särskilt som berget var okänt för mig sånär som att jag klippklättrat i närheten av Santuario del Moncayo förra året. Precis innan jag smällde igen lägenhetsdörren hämtade jag min stickade mössa, det kan ju bli kallt...

Jag kan flyga, jag kan flyga...

I Soria var det ca 7 - 8 ºC men när jag närmade mig parkeringen nedanför Moncayo noterade jag att utetemperaturen på den här höjden var -2 ºC. Toppen låg helt inbäddad i moln och dimma och det blåste relativt kraftigt. Vad hade jag gett mig in på?
Jag intalade mig att när man klivit ur bilen kan man ju alltid ta ett steg...och ett till, och ett till... Jag sa till mig själv att jag vänder när jag känner att jag inte behärskar situationen längre, alternativt när jag nått toppen. Min inre dialog påminde inte så lite om en mer välkänd sådan med Lasse Aberg i huvudrollen.

Som att gå i en svart-vit film

Dimman suddade effektivt ut de skarpa kontrasterna mellan bergets mörka skuggor och den vita snön. Allting var täckt av rimfrost. Sikten var begränsad till ca 5-10 m och det kändes som att vandra omkring i en svart-vit film. Jag hade inte blivit förvånad om en tomtenisse eller ett av John Bauers troll plötsligt tittat fram bakom något av stenblocken.

































Jag hittade en informationsskylt som upplyste mig om att jag befann mig på 1620 m höjd och att det var ytterligare ca 700 m upp till toppen.

Jag travade iväg på något som påminde om en upptrampad stig. Efter ett tag mötte jag tre vandrare på väg ner för berget. "Buenas días" hälsade jag glatt och de muttrade något liknande till svar. De såg hårdföra ut med frost i skägg och ögonfransar. Det var inte förrän jag själv kom ner som jag insåg att jag antagligen såg likadan ut (kanske inte hårdför :-) men med frostbitna kinder och vita ögonfransar).

Riktmärken

Trots att jag redan börjat svettas var jag tvungen att ta på mig mössan pga kylan. Vinden tilltog men då leden fortfarande gick i skogsmark besvärades jag inte nämnvärt. Efter lite mer än 35 minuters vandring var jag uppe på 1850 m där leden delar sig. Man kan välja att antingen fortsätta upp till toppen eller gå San Miguel Circuit. Jag valde att gå i den riktning som toppen låg.
Under vandringens gång vände jag mig om med jämna mellanrum för att förhoppningsvis känna igen mig på vägen ned. På ställen där jag trodde det skulle vara lätt att missta sig la jag ut stenpilar eller trampade upp snön rejält.
På ett ställe fanns det en pinne med en gul markering. Jag borstade bort snön medveten om att det bara var en tidsfråga innan snön åter tagit pinnen i sitt våld.

Rättvist och bra...

Skogen tog slut och en mörk massa tornade upp sig framför mig i dimman. Vinden var riktigt kraftig och kylan bet duktigt i kinderna. Efter ett tag insåg jag att på vindsidan hade ett ispansar byggts upp på min kind. Försiktigt gnuggade jag kinden och snart återkom känseln. Som tur var zick-zackade leden sig upp och jag frös omväxlande om vänster och höger kind, rättvist och bra :-)

Skrattar bäst som skrattar sist...

När jag funderade på att vända kom jag på att regnjackan ju har en huva...jag ursäktar mig med att jag aldrig och jag menar verkligen ALDRIG har gjort någon alpin vandring förut...föredrar sol o värme.
Jag skrattade lite åt min egen dumhet och fortsatte vandringen med uppfälld huva, vilken skillnad!!!
Om någon sett mig hade de nog fått en rejäl funderare. Vad är det för dåre som står halvvägs uppe på bergväggen i värsta snöstormen och skrattar...???

Vandringen var nu rejält exponerad och den kraftiga blåsten ryckte och slet i kropp och ryggsäck. Jag förstår nu bättre varför vandrare släpar omkring på vandringsstavar.
























Flera gånger tvingade blåsten omkull mig och jag var tvungen att ta stöd med armarna mot diverse stenblock alternativt bergssidan. Som tur var låg vinden på så att jag pressades mot berget.

Ute på hal is

Hela tiden försökte jag hålla skärpan uppe. Var lite rädd för att falla in i en lunk där man bara flyttar det ena benet före det andra och slutar tänka. En hal sten, en isfläck eller ett plötsligt stenras skulle kunna få otäcka konsekvenser. Vinden tilltog i takt med att jag vann höjdmetrar, snön yrde igen mina spår och när berget reste sig nästan vertikalt kom tankarna ånyo på att vända om. Jag tittade upp och såg en mörk skugga sticka upp på krönet av den isklädda bergsidan. Tänk om det är toppen...visserligen önsketänkande men jag tyckte det var värt ett försök. Det gick inte att se var leden gick längre men jag tog sikte rakt upp på det uppstickande blocket. Innan jag gav mig iväg vände jag mig om för att försöka ta ut ett bra riktmärke. Den kraftiga vinden fick mig att tappa andan. Började allt mer inse att jag bokstavligt talat var ute på hal is.
Jag försökte klättra uppåt men skorna halkade på de snöklädda stenarna. Med viss envishet kom jag upp ett par meter. Jag lyckades få upp protesfoten på ett flak som troligtvis fryst fast mot bergsidan...snälla, snälla flak ramla inte ner nu...den andra foten fick fäste på en liten utstickande stenknöl. Jag stod ganska bredbent en 4 - 5 m upp och kände hur Kung Bore tog ett iskallt grepp om rumpan. När jag tittade ner såg jag inte mitt riktmärke längre, kylan, vinden och den yrande snön fick mig att ta beslutet att vända om. Jag satte mig på rumpan och gled ner för den branta väggen...mitt riktmärke, ett litet stenblock rusade upp mot mig. Jag siktade in mig på stenen och fick på så sätt stopp på min framfart. Trots att det bara var några minuter sedan jag stått och gått där var spåren effektivt utsuddade av vinden och den yrande snön. När jag blev osäker på vart leden gick litade jag mer på känsla än faktiska riktmärken. Kan tillägga att jag varken såg skymten av mina stenpilar eller den gulmarkerade pinnen.
























Jag var mer eller mindre säker på att jag tagit fel väg när ett välkänt riktmärke dök upp, informationsskylten vid ledens början. Puh, äntligen nere. Vid en närmare inspektion av informationsskyltens höjdangivelser och topografiska karta samt med vägledning av antalet timmar jag varit ute konstaterade jag att jag vänt på ca 2100 meters höjd.

Jaha, vad lärde jag mig av det här då?

För mig var det här ett spontant äventyr som gav mig svar på många frågor.
T.ex. hade jag totalt missbedömt vindens inverkan. Min tanke var att byta T-shirten mot understället på vägen tillbaka för att känna skillnaden mellan ett bomullsplagg som absorberar svetten och ett underställ som transporterar bort svetten. Det var helt omöjligt att göra ett klädbyte i det exponerande läget på berget. Faktum är att det blåste så hårt att jag inte ens vågade ta av mig ryggsäcken med risk att den skulle blåsa av berget, än mindre skulle jag vågat ta av mig något ytterplagg av samma anledning.
Skorna fungerade bra även om jag fick lite skav mellan stortån och långtån (heter den så???). I övrigt klarade jag av kylan genom att hela tiden hålla mig i rörelse, men det fanns inga egentliga marginaler om jag av någon anledningen skulle behövt vara stilla. Regnjackan blev lite fuktig invändigt men skyddade bra mot vinden. Huvan var en höjdare...hahaha.

Det hade varit bra att ha något att dricka och äta lättillgängligt i någon av fickorna och inte som nu nedpackat i ryggsäcken.

Mina farhågor att protesbenet skulle hindra mig från själva vandringen kom på skam. Faktum är att det kändes lättare att gå i oländig terräng än på plan mark. I det här fallet slapp jag dessutom en ansträngande anmarsch eftersom parkering bara ligger ca 1 km från ledens början.

Nästa gång, för det blir definitivt fler gånger, kommer toppen att vara målet men då kommer jag troligtvis att ha en vandrings/klätter-partner och genomföra försöket under bättre väderbetingelser. Snö, dimma, vind och nedsatt sikt var knappast optimalt men jag tyckte det var en bra första erfarenhet.
Utrustningen kommer att kompletteras med stavar, kängor och stegjärn och naturligtvis kommer understället att vara på från början...:-)

Hoppas att jag genom denna artikel gett inspiration till fler spontan-äventyr men kom ihåg att vara rädda om er. Bristande erfarenhet (som i mitt fall) och olyckliga omständigheter kan få mycket allvarliga konsekvenser. Jag är nöjd med att jag vände på ca 2100 m höjd, det blev totalt ca 1000 höjdmeter (upp och ner) och en bra genomkörare, inte illa för ett oplanerat äventyr en helg med trist väder.

PS. Ber om ursäkt för de dåliga bilderna, men vad göra när man är ensam, sikten är dålig och vinden rycker och sliter i en. Kallt om händerna var det också då det inte gick att manövrera kameran med handskarna på.

Nytt försök

Sex dagar senare skriver vi lördagen den 16 april och ännu en gång ska jag försöka placera ÖB:s 175 kronors-skor på Sorias tak, dvs Moncayo, 2315 m.
Med förra försöket i färskt minne var jag bättre rustad, både mentalt och utrustningsmässigt. Läderhandskarna var utbytta mot dito i fleece (mest pga hål i läderhandskarnas fingertoppar). Raggsockor, regnställsbyxor, helt underställ och ett par inlånade stegjärn (muchas gracías Javier) kompletterade förra försökets knappa utrustning. Den här gången stoppade jag en del ätbart i regnjackans fickor (drickbar yoghurt, KitKat-choklad och två bananer) och satte en remsa sportskade-tejp på den del av tån som blev irriterad förra gången. Tyvärr var de flesta av mina vänner upptagna på annat håll, antingen med klättring i Dolomiterna eller Pyrenéerna, studier, husbygge eller med att övervinna efterverkningarna av gårdagens härjande...

Jag bestämde mig för att köra själv till Moncayo. Vädret var några grader varmare men väderleksprognosen lovade snö och kraftig vind. Hrmmm, jag får väl vända den här gången också om det blir alldeles för farligt...

Bilens temperaturmätare visade +1 ºC när jag svängde in på parkeringen ca 1 km nedanför ledens början. Temperaturen sjunker sedan cirka 1 ºC per 150 - 200 höjdmeter. Trots de dystra väderleksutsikterna var det ganska många som antingen var på väg ner eller upp.

Nu när sikten inte var nedsatt av dimma (i varje fall inte i början) insåg jag att platsen där jag vänt förra gången låg en bra bit ifrån själva leden. Istället för att göra en tvär sväng åt vänster hade jag fortsatt på en liten kam och hamnat i ett riktigt brant parti. Med tanke på hur högt berget tornade upp sig (nu kunde man se den majestätiska bergssidan även om själva toppen dolde sig bakom krönet) tror jag att jag vid mitt första försök snarare vände på 2000 m än 2100 m.

Tydligt tecken på att flertalet vänt...

Antalet vandrare/klättrare tunnades snabbt ut och antalet fotspår minskade drastiskt ju högre upp jag kom, ett tydligt tecken på att flertalet vänt innan toppen.

Jag passerade en liten grupp om tre killar som justerade sin utrustning/klädsel och hade ytterligare två klättrare i sikte högre upp. Vinden började tillta och det var faktiskt ganska kallt trots att jag var väl påbyltad. När jag kom upp på krönet var sikten obefintlig. På avstånd såg jag två skuggor komma ur dimman. De verkade lite vilsna. Den ena, en kvinna, passerade mig med sikte mot något som såg ut som en kulle, den andre, en man, var lite mer dröjande. Jag förstod att de var på väg ner. Jag pekade snett neråt åt det håll jag kommit från. Vinden var mäktig och det tog ett tag innan mannen fick stopp på kvinnan och de kunde påbörja nedfärden. Vad jag inte visste då var att det troligen var dessa två som jag sett högre upp tidigare. Dimman var nästintill total och jag tvekade om jag skulle fortsätta eller inte...Det gick fortfarande att se fotstegen från kvinnan och mannen jag mött och eftersom jag trodde de kommit ifrån toppen och att jag hade ytterligare två klättrare framför mig började jag följa spåren i snön.
Vinden ryckte och slet i kläderna och jag var tvungen att sidsteppa när vinden pressade på som värst. Bakom ett litet röse drog jag på mig regnställsbyxorna. Det var i grevens tid för det var verkligen svinkallt. Samtidigt såg jag tre suddiga konturer stappla fram ur dimman. Det var de tre killarna som arbetat sig upp för krönet och nu närmade sig. Vi hälsade och började prata. Det visade sig att de var från Pamplona. De blev tämligen överraskade av att hitta en ensam svensk på Moncayo. Ingen av oss visste var själva toppen låg, bara att det var ca 100 höjdmeter kvar över en relativt flack glaciär...men i vilken riktning? Det gick inte att se någon kulle eller höjd på avstånd i den vita soppan vi befann oss i. Jag sa att jag mött två klättrare och vilken riktning de kommit ifrån. Jag och en av killarna från Pamplona, Javier, gav oss av i den riktningen men vi insåg ganska snart att det var fel väg. Nu var det så kallt att näsdroppet i den näsborre som var mest utsatt för sidvinden frös till. På vägen tillbaka till Carlos och Javier nr 2 (alla verkar heta Javier...) frös den andra näsborren till... Vi irrade omkring ett tag till innan vi fick känslan av att vara på rätt väg. Det var nästan lite snopet när monumentet som indikerar var toppen ligger plötsligt dök fram ur dimman. I det murade fundamentet fanns en liten plåtlucka. Javier öppnade den och hittade en plastpåse??? Inuti fanns två pennor och en bok att skriva in sina namn i. Skoj. Vad jag såg hade ingen annan varit uppe samma dag. Till min stora besvikelse visade min digitala kamera texten "Card error" på displayen. Shit, ingen toppbild...typiskt! Som tur var hade en av de båda Javier med sig en fungerande digital kamera. Jag agerade kameraman åt dem och Javier i sin tur tog två kort på mig och lovade skicka dem så snart som möjligt.

De drog en suck av lättnad

Vi påbörjade vandringen tillbaka och trots den kraftiga vinden kunde vi följa våra egna spår. Stegjärnen behövde jag aldrig använda men jag skulle gärna vilja lära mig, med tanke på framtida äventyr. Halvvägs ner stötte vi på tre killar som stod i valet och kvalet om de skulle fortsätta upp eller vända. Jag noterade att en av dem hade jeansbyxor, de andra två träningsoverallsbyxor...hmmm, ungfär som jag förra söndagen...amatörer...hahaha :-). Vi upplyste dem om att det blåste kraftigt högre upp och att sikten var nedsatt på grund av dimma. Det verkade som om de drog en lättnandes suck och påbörjade med påtaglig entusiasm nedfärden bakom oss.

När vi kom ner tackade jag killarna från Pamplona. Utan deras sällskap hade jag inte hittat till toppen och det är tveksamt om jag vågat irra omkring själv uppe på krönet någon längre tid. Jag var tvungen att justera en manschett som håller underbensprotesen på plats och Pamplonakillarna brast ut i ett "HOSTIA" när de insåg att jag var handikappad. Deras förvånade ansiktsuttryck brast snabbt upp i uppskattande leenden. De sa något om imponerande och kom med en del andra glada tillrop. Skoj.

Nere vid Santuario del Moncayo bestämde sig min digitala kamera för att fungera igen...jag tog ett kort av mina tre vänner innan vi sa adjö.

1400 höjdmeter (upp och ner) + lite till pga av vårt irrande på krönet satte sina spår i relativt otränade ben och det kändes skönt att sätta sig i bilen. Med klimatanläggningen på full värme och med ett brett leende avverkades de 75 km till Soria utan större besvär. Väl hemma i lägenheten belönade jag mig själv med ett rykande hett bad...SKÖNT.

PS. Jag väntar fortfarande på att Pamplona-killen ska skicka toppbilderna...