Möte med våren i Sjaunja

Jag hade följts av rödvingetrastens vemodsång ett par dagar. Men när jag kom över fjället slogs jag av en plötslig tystnad. Ensam. En stilla tanke konspirerade om min röjda närvaro. Det hade blåst på topparna i väst och snart var berget åter omsvept av vinterns makter. Aldrig hade våren känts så avlägsen, som en dröm vid horisonten. Jag bivakerade på det snöbelupna berget vid Sjaunjas port och väntade medan vintern drabbade fram i sina sista dödsryckningar.

Våren segrar alltid till slut

Jag hade stämt träff med våren och ville inte missa dess ankomst i fågelmarkerna, så jag begav mig så fort stormen lagt sig. Snart porlade det åter i bäckarna, myrarna öppnades och blåhakens soliststämma tog vid.
I de västra delarna av Sjaunja är terrängen tämligen lättorienterad med tydliga toppar och landsformationer. Även lägre ner mot barrskogarna är det svårt att tappa bort sig med de ståtliga fjällen som kuliss.


Av alla planerade sträckor, så vackert och noggrant utdragna på kartan, motsvarade ingen ett säkert val att ta sig fram på. Isarna hade spruckit tidigare än väntat medan tjälen ännu höll på myrarna.
Så fort myrgölarna öppnades var sångsvanarna där och följdes strax av lommar och beckasiner vilka bygger sina bobalar längs stränderna. Vid de större vattendragen bjöd kniporna på avancerad vattenakrobatik och konster för att visa sin duglighet som partner.

Kontrasternas landskap

Tillvaron känns tidlös i Sjaunja. Mest föränderligt är vädret. Stunder av sol och snöfall avlöser varandra. Våren är rikt på kontraster; fjällblommor kämpar sig fram under snötäcket; björkens knoppar som brister en dag, förpackas i is och lyser smaragdgrön i vårsolen; och skogstjänen som fryser på natten, gömmer vattensalamandens ägg, varsamt lagda i hopvikta blad.
Våren och försommaren är pånyttfödelsens tid. Laxen kommer att vandra mot de lekplatser i fjällen där deras yngel slutligen skall utvecklas, närda av sina fäders förmultnade kroppar. Död som ger liv, nedbrytelse och pånyttfödelse. Motsatserna verkar i perfekt symbios i ett landskap som inte lämnar något åt slumpen.

Våren visar spår av vinterns offer

I den nordliga taigaskogen lever övervintrarna på gränsen till vad som är möjligt. Under det mörka vinterhalvåret då solen knappt orkar över horisonten och temperaturen ibland kan sjunka till minus 40 grader måste de som valt att stanna kvar, t ex lavskrikan, gå ner i aktivitet för att hålla värmen och göra av med så lite energi som möjligt. Därför gömmer lavskrikan sin föda i trädens alla små springor och har bara några månader på sig efter häckningen att fylla matföråden innan den stränga kylan återvänder. När de nyanlända fåglarna fortfarande ruvar på sina ägg är lavskrikans ungar nästan fullvuxna, vilket de måste vara för att överleva den första vintern.
Frammåt våren avslöjas de av taigans prövade invånare vilka som fallit offer för köldsvälten. Ett par korpar som cirkulerade över myren bakom berget fångade mitt intresse. Kanske väntade Hugin och Munin tills den nyvakna björnen kalasat klart på älgkadavret. Eller spanade kanske olyckskorparna på mig och hoppades att jag skulle duka under i de snabbt nedkylande nattemperaturerna. En tanke som verkligen satte tillvaron i ett nytt perspektiv.

Vårspel och ritualer i fågelskogen

Alltmedan dagarna gick blev nätterna ljusare. Skogen hade förvandlats till en skådeplats för spel och ritualer. Tjädrarnas spelplatser låg ovanligt tätt och tupparnas lätt igenkännbara knäppningar och klockar hördes flera hundra meter. Dalripan, som oftast spelar under natten, var svår att få syn på. Otaliga gånger brakade den formligen iväg ur vegetationen rakt framför mig med sitt karakteristiska flyktläte: ”skrattet” (tolkas vanligen som ”trodde du ja, fotografjävel”). Varje gång stod jag lika snopen med kameran.
Mitt under dagen tystnar det i skogen och det är lätt att tro att man är ensam när man vandrar fram. Som om alla djur hade försvunnit. Tvärtom följde känsliga ögon och öron mina minsta rörelser. Häckningstider innebär ökad vaksamhet. Överallt framåt försommaren ligger fåglar och ruvar på ägg. Kalvar, kid och paltar ligger och trycker i höggräset med vaksamma föräldrar i närheten.

När det lider mot afton i storskogen ökar aktiviteten igen med fågelsång och häckningsbestyr. Den jättelika berguven gav sig till känna vid rasbranten intill hans jaktmyr och strömstaren jagade oskyggt vid vattnet. Visst torde den fått sitt namn genom sin sällsynta specialisering. Den står där vid kanten av den tunna vårisen för att i nästa ögonblick dyka ner i bäckforsen. Sen upp igen med en insekt i näbben.


Av alla djuren i skogen tror jag att ekorren är lättast få syn på. För de som oförsiktigt klafsar fram i markerna hörs nog inte så mycket kvitter däremot utan snarare varnings- och flyktläten. Men sitter man stilla på en väl utvald plats kan man smälta in ganska bra och få lyssna till mer variationsrika stämmor. Inte bara lock- och parningsång. Ibland finner man blåhaken på en gren nära boet och sjunger för de nykläckta. Sången fyller längre inte någon praktisk funktion i fortplantningens tjänst utan den sjunger mest för att den vill det och för att säga till honan att allt är som det ska.

Fantasieggande plats

Det finns en glänta i skogen vid ett tjärn som inte är märkt på kartan. Dess vattenbryn är dekorerade med hjortronblommor, ripbär och spirande ängsull som snart ska ge gläntan sin speciella lyster. Det är en fantasieggande plats där jag gärna skulle stannat kvar några dagar, en plats som sägs endast går att finna när man är vilse. Men jag fann den för sent på resan. Efter en lång tid av kalla nätter kunde den första milda natten vid tjärnet bjuda på små nätta regndimmor och jag insåg bestämt att våren hade kommit för att stanna. Det är bara jag som måste vidare, innan fjällens smältvatten stänger in mig i dalen och tar mig som gisslan.
Jag går hemåt, förbi de förödande uppdämningarna som vägen västerut leder till, strax söder om Sjaunja. Än så länge har Vattenfall och de andra herrarna med själlösa skratt inte hittat Sjaunjas inre med sina dammar, tunnlar och vägar. Än så länge. Men snart kommer dalen, myren och fjället att explodera i överdådlig grönska, vattnet ska ge liv och skapa nya landskap, och myggen kläckas i miljoner för att ännu en sommar hålla Sjaunja höljt i ett oåtkomlighetens dunkel.

Läs tidigare artikel: Sjaunja - förbannelse och trolsk skönhet