Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

Mitt bästa äventyr

av Ida Östdahl

  Friluftsliv har länge varit en form av tillflykt för mej. Ett sätt att komma bort från den grådaskiga vardagen och få uppleva äventyr, stillhet och bli inpyrd av röklukt från topp till tå. Det har ofta handlat om mina tankar, mina drömmar och mina alldeles egna mål. Det har ofta handlat om att förverkliga mej själv. Ända tills jag som ledare dimper ner på en strand tillsammans med 15 handikappade och sju kanoter.

  Det är en skön morgon i augusti. Solen håller på att gå upp över ett ännu sovande hav och vi kämpar oss fram med rullstolarna i den fina sanden. Humöret är på topp, men trots att alla klarat av natten i våra halvruttna tält så känner jag mej lite nervös inför att placera alla i varsin kanot och skicka ut dem på havet. Det är en sak att som fullt frisk bege sig ut på kanottur i Bottniska viken, med med två CP-skadade, sex utvecklingsstörda, tre rullstolsburna och fyra Autister som saknar ett verbalt språk fatta paddeln och rikta fören mot horisonten är en helt annan sak. Nåväl, dagens program är paddling och då ska man paddla.

  Vi hjälps åt att lyfta de som sitter i rullsol ner i kanoterna och försöker stöda deras ryggar så att de sitter någorlunda upprätt. Alla får en egen paddel och vi hjälps åt att knyta fast alla lösa ryggsäckar i kanotbänkarna. Strax innan vi skall sätta igång med att paddla ropar Linda till mej att komma och hjälpa henne. Linda är utvecklingsstörd och har diagnosen Down´s syndrom. - Kan du hjälpa mej att knyta fast en duk kring mitt huvud så att inte peruken trillar i vattnet? Frågar hon försynt. Jag ser hennes förväntansfyllda ögon och kan inte hjälpa att jag börjar skratta åt den smått komiska situationen.

  Visst har jag varit med om en hel del som ledare, men att kolla att allas peruker är fastbundna hade jag inte en blekaste tanke på. Jag vadar omkring i vattenbrynet och vänder allas kanoter med fören rakt ut mot det öppna havet. Sen bär det iväg. Aleksander och Niklas har problem med att koordinera paddlingsrörelserna. Aleksander paddlar bakåt och Niklas framåt, så resultatet blir att kanoten svänger och jag får vada fram till dem och vända kanoten i rätt rikting igen. Övning ger färdighet och efter en stund är vi ute på djupt vatten. Jag och Katarina paddlar sist.

  Jag ser ut över min skara paddlingsentusiaster och med ens försvinner alla mina tvivel om att skicka ut 15 handikappade individer på Bottniska viken. Mycket här i livet handlar om att våga, att våga välja den väg man inte känner och berika sitt liv. Det var många som berikade sina liv den dagen och aldrig någonsin har havet varit så stilla och vackert som då. Det var som om vattnet visste att de som satt i kanoterna krävde lite mer än vanliga paddlare kräver. Att de krävde lite mera tid och stillhet till att vänja sig vid det nya och lära sig lita på sin förmåga.

  Den dagen såg jag glädjen i att bjuda andra på naturupplevelser. Ögonen som bad om hjälp att knyta fast peruken så äventyret kunde börja och pojkarnas miner när de förstod att det lönade sig att paddla åt samma håll. Det är viktigt att själv få uppleva naturen och känna spänning i det okända, men ibland är det skönt att paddla sist och se hur andra njuter.