Men hur gick det här till?

Ja hur gick det här till då? Här ligger jag på en solstol under vajande palmblad. Jag som drömmer om höga snötäckta berg, ödsliga fjälldalar och vindpinade högslätter. Jag som längtar efter utmaningar, strapatser och äventyr. Som finner njutning i att kliva fram över mjukt sviktande myrar eller att sträva fram på skidor i motvind medan snöflingorna piskar ansiktet. Vad gör jag här, intill en pool på en grekisk ö, i 28 graders värme?

Stackars liten far

Ja, svaret heter väl familjekompromiss. Eller kanske demokratiskt fattat beslut. 4 mot 1 på sol och salta bad. Vad ska inte en stackars liten familjefar behöva utstå för att rädda semesterfriden. Hur nära måste man inte gå självutplåningens gränser för att tillfredställa de små liven?

Nere vid stranden växer vilda liljor

Med största ”Jag lider men uppoffrar mig”-minen följer jag tio steg efter de andra ner till stranden. Tio steg. Det är inte mycket mer än så ner till stranden. Vågorna rullar oupphörligt in och sorterar sanden i olika fraktioner från finaste ljusa över grövre till grusbankar med polerade vackra stenar.

Att ligga i ryggläge i solen någon längre stund är närmast outhärdligt. Hellre drar jag på mig cyklop och snorkel. Siktdjupet är överväldigande. Man får nästan svindel av att glida fram 20 meter över botten. Fantasieggande klippor reser sig som bergstoppar upp mot ytan. Jag simmar runt en som påminner om Ama Dablam. Mängder av fiskar betar likt jakar från dess yta, vissa med fantastiska färger.

Har tyvärr ingen undervattenskamera

 När jag tillfälligt sett mig mätt på undervattensvärlden klättrar jag upp en bit på strandbrinken och letar småkryp och annat i stället. Jag hade läst någonstans att man ska undvika att lyfta på stenar för därunder kan det gömma sig skorpioner och ormar. Men hur jag än söker finner jag inga.

Stor och glupsk

Vid infarten till byn har jag däremot fått syn på några grottor i bergväggen. Jag lockar med mig barnen på lite grottutforskning. Vi får ta oss fram genom torra taggiga snår, klänga över stängsel och stenterrasser, ta oss
över ett par uttorkade bäckraviner och slutligen klättra lite upp mot grottöppningarna. – Det här är inte turistanpassat säger jag och försöker få det att låta positivt. De enda spår vi ser är de efter getter som tydligen
söker skugga här ibland. Vilda bin har byggt sina vaxkakor under ett klipputhäng. Barnen sjunker utmattat ihop medan jag fortsätter klättra runt och fotograferar.

Från vägen syntes grottor i bergssidan

Här i skuggan har getter och mäniskor sökt skydd i årtusenden

Onekligen dras man ner till stranden i alla fall, vare sig man vill eller inte. Mitt röda fina Hilleberg Akto fick jag inte ta med på greklandsresan. Som substitut spänner jag upp ett Open Air, modell Hawaii, säkrar linorna och kryper in. Här kan jag ligga och lyssna på den fladdrande tältduken och låssas att det är snö som driver utanför och inte fin vit sand.

Tidigt på morgonen medan alla andra fortfarande sover tassar jag ut och drar på mig mina fivefingers. Badbyxorna får á la Jörgen Fjäderlätt dubbeltjäna som löparkläder.

”Bakom berget syntes en ljus öppning. Eos, den rosenfingrade gudinnan, morgonstjärnans moder, öppnade himlens port för solens gyllene vagn. Den som kunde skingra allt mörker i världen” Fritt ur Herakles av T. Kallifatides.

Med lätta steg ger jag mig ut ur byn och följer en slingrande väg som delvis huggits ut ur de porösa klipporna ner mot havet. Dyningarna slår in mot stranden och det är riktigt behagligt i luften så här tidigt.

Inte helt fel att byta ut den gamla vanliga löprundan mot denna ett tag

Efter någon kilometer svänger vägen upp genom ockrafärgade raviner och grenar efterhand ut sig i ett ändlöst antal mindre grusvägar och getstigar. Det dammar om fötterna när jag springer halvt på måfå och letar mig tillbaka mot byn. Efter en stund dyker de första husen och olivodlingarna upp. Det är fortfarande tidigt, jag har bara några enstaka katter som åskådare som jag kan hälsa med ett hurtfriskt”Kalimera”. Avslutar med några snabba intervaller i den våta sanden på den 300 meter långa stranden innan jag svettig och varm springer rakt ut i vågorna och låter salt möta salt.

Duger åtminstone att köra intervaller på

Visst är det vackert och visst blir man imponerad av grekerna som bygger sina hus på klätterled grad 4. På klippor där en annan inte ens tillfälligt skulle slå upp sitt tält. Bilfritt blir det av sig själv. Men tänk om vi svenskar skulle ha gjort likadant och bebyggt sidorna av Nallo, Pårte och Sulitelma.

En dag smiter jag från strandlivet och vänder blicken in mot ön och de berg som reser sig där. Förbi små grupper getter och mellan stickiga buskar knatar jag på uppför urgamla åsnestigar. Ryggsäcken är packad med vatten, juice och några mackor. Passerar ett par mindre kapell tillägnade något skyddshelgon. Stigningen är nästan i klass med den från Ahkkajaure upp till toppen på Ahkka.

Upp i bergen längs åsnestigar

Luften blir lättare att andas. Stigen blir svagare men ett och annat röse visar vägen. Rymden runt mig känns större och när jag passerar genom molnen svalkar de med sin fukt. Utsikterna är svindlande. Nära toppen kan jag blicka ut över hela ön. Molnen och de andra topparna ligger under mig och runt om alltihopa ett mycket, mycket blått hav. Långt där nere anar jag beachen där många tillbringar hela sin semester.

0,05 möh

Tavernor, tavernor och tavernor. Turiststråken är verkligen lika fyllda av dem som utlovas i broschyrer och guideböcker och alla serverar de lokala, genuina specialiteter. Det är tydligen meningen att man ska äta sig
genom semestern. Friluftsaktiviteter är knappast något som marknadsförs eller lyfts fram. Souvlaki, Moussaka, Tzatziki, Gyros och bläckfisk. Bläckfisk på längden, bredden och tvären.

Visst tycker jag att man ska pröva nya spännande maträtter när man reser men detta restaurangliv…. Drömmen för många är tydligen att sitta på rumpan och få sig allt serverat. Bara tugga, svälja och betala. Vid avresan hemifrån smugglade jag med mig primusköket och några påsar torrfoder längst ner i packningen. Tyvärr hittar jag ingen passande gasflaska i minimarketen men vår lägenhet är utrustad med en liten kokplatta. På med frystorkad sojafärs, en påse Blåband-soppa eller quinoa/rödalinser-blandning. –Ahh! Mätt och belåten diskar jag gärna mina egna kastruller även på semestern.

Inga porlande bäckar här

Ovanför byn ligger en större platå vars kanter genomskärs av raviner. Hit upp söker jag mig gärna. Det är torrt, väldigt torrt. Växtligheten är låg och krypande och består av små kulliga men taggiga buskar i olika grå-gul-gröna nyanser. Men om jag kisar med ögonen är det inte helt olikt en fjällhed. På avstånd hör jag getskällor och jag inbillar mig att det istället är en renhjord eller ett gäng norska sauer som kommer över fjällsidan. Till och med ett par korpar flyger över och ropar välbekant. Om man nu bara kunde byta ut den där doften av timjan och mejram mot den av solvarmt kråkbärsris så hade det varit närmast perfekt.

Påminner det inte om en fjällhed, om man kisar?

Det är varmt och torrt. Fruktansvärt torrt. Jorden ligger ofta naken i olika nyanser av terra och ockra. Jag närmast hallucinerar att jag sätter mig på huk, sträcker ned en kupad hand och fångar det iskalla klara smältvattnet som porlar fram mellan lavklädda stenar. För det mot munnen och girigt släcker min törst. Vill man inte köpa flaskvatten i minimarketen får man chansa på att någon av byns offentliga tappkranar håller en vänligt sinnad bakterieflora.

Medan ripbären brinner i höstens färger runt Sylarnas fjällstation hemma i Sverige ligger jag alltså nu här i min solstol och funderar på om jag ska göra som den feta tysken i stolen bredvid - beställa in en färgglad drink från baren. Men nej, där går absolut gränsen för förnedring även för en självplågare som jag. Istället ska jag nog göra ett välriktat köttbullehopp och stänka lite klorerat poolvatten över tysken och hans drink. Sen kan jag sätta mig och försöka tycka lite mer synd om mig själv innan det är dags för kvällsdoppet medan solen sakta sänker sig eldröd ner i medelhavet.