Med Låktatjåkko som bas del III

Förra turen till den mytomspunna toppen "Piran" var en fin tur, med klart och fint väder. Denna morgon beger vi oss på en tur in mot "Måndalen", det sterila landskapet i Kåppasmassiven. Morgonen bjöd på låga molnbankar och bitvis dålig sikt men inget regn i alla fall.

Från själva Låktastugan går man rakt söderut, upp på Gohpćohkka. Turen har den karaktären att man får en bra höjd på en gång och därmed en fin utsikt, om det är klart väder vill säga. Vi hade bara klättrat en liten bit, då
molnen omslöt oss, tätt.

När man kommer upp en bit på berget, så skingras molnen bitvis och men får en skymt av landskapet, men bara en kort stund. Man förstår väl, varför området kallas för Måndalen. Det är sterilt, stenigt och bitvis svårgånget. Men i skrevor och mellan stenblocken så biter sig lavar och enstaka blommor sig fast. Färgprakten blir något extra, när omgivningen utgörs av stenblock i olika nyanser av grått.

Vi kommer fram till raststället, vid vadet över en jokk som kommer från Måndalen och dess evuga snöfält. Utsikten är verkligen fin, för vi har tur att molnen skingras under rasten. Från vår position, så kan vi blicka ned mot Latnjavaggi med den klara sjön längst ner.

Efter rasten tar vi oss mot "Harpasset", där jag vid några tillfällen tidigare vandrat i kompakt dimma. En gång faktiskt under vintern med skidor i väldigt dåligt väder. Nu med den bitvis klara sikten, så ser man verkligen hur brant det är i detta pass. När vi vandrar längs dalgången i övre delen av Guoblavággi, så stöter vi på den mycket informativa vägvisaren.

En stolpe med ett antal skyltar som skall visa riktingen in i de olika dalgångarna. Skyltarna är oläsliga och har sedan länge vridit sig i andra riktningar än de verkliga. Kanske borde just denna skylt rustas upp, eftersom det är en strategiskt punkt i dalgången med många vägval.

Väl ute ur dalen väljer vi att gå den led som är markerad på kartan, som går vidare till Låktastugan. När jag var stugvärd på Låkta, 1982/83, så var det som idag är en öppen sjö, faktiskt ett snöfält som låg året om. Därför var jag väldigt förvånad för ett antal år sedan då jag kom från Måndalen och inte kunde gå genom snöfältet - det hade blivit en sjö. Nåväl. Vi följde den på alla kartor markerade leden. Den gick till en början att följa, trots den bitvis branta och svårgångna terrängen. Jag vill inte rekommendera denna väg, särkilt inte i dåligt väder, då det finns stor risk för att ramla eller göra sig illa på annat sätt.

Till slut kom vi i alla fall fram till Låktastugan och efter en välbehövlig bastu, så blev det en sedvanlig trerätters middag. Innan vi lade oss för nattsömn, kom vi överens om att nästa dag så skulle vi på hemvägen bestiga Luoktaćohka, men det är en annan berättelse.