Gott nytt späck

Under den gångna hösten och förvintern har jag sällat mig till den kylslagna skaran av vinterpaddlare. Eller, jag trodde i all fall det.

I takt med höstens gradvis sjunkande temperatur flyttade jag fram positionerna och gav mig ut i kallare och kallare väder. Min tanke var att jag genom att inte ge upp skulle vänja mig vid ökande kyla analogt med hur man kan köra fortare och fortare på motorvägen utan att märka det eftersom man blir fartblind. Jag siktade på att bli köldblind.

Oktober bjöd på temperaturer ner till 5 grader i luften och kanske ner till 6-7 i vattnet. Under november kom det jag trodde var det slutliga styrkeprovet då det var minusgrader i luften och dessutom snöade. Jag gav mig karskt iväg och tyckte allt gick bara fint. Visst var det lite svalt om fingrarna när jag pillade med någon knut eller tog av handskarna för att dra fram smörgåspaketet, men helt klart uthärdligt. Jag kände mig som en modern Shackelton och såg inget hinder mot att paddla vidare hela året.


I slutet av december gav jag mig ut på en tur runt Marstrand. Visst hade det varit lite kallt innan och jag hade hört folk gnälla om isproblem, men hallå. Det här är ju Göteborg! Hav, saltvatten, Golfströmmen och norra Europas sämsta vintrar. Göteborg har lyckats placera sig så nära det går den där gränsen som oundvikligen måste gå någonstans mellan garanterat snöiga vintrar och garanterat snöfria vintrar. Det innebär som alla förstår garanterat slaskiga vintrar. Det i sin tur innebär dock att risken för att havet fryser till är nästan obefintlig. Jag blev alltså ganska paff när jag såg att isen låg tjock och fin en bra bit ut i Hinsholmskilen där jag har kajaken. Oroligt sneglande ut i skärgården för att se om isen överhuvudtaget tog slut alls, lastade jag upp kajaken på bilen och åkte norrut till Marstrand. Illavarslande syner mötte i vikarna på väg ut till bryggan vid Marstrandskajaker. Isen låg så långt ut jag kunde se.


Vid Marstrandskajaker låg visserligen is runt bryggan och kanske femtio meter ut, men ärligt talat, hur tjock kan den vara, tänkte jag. Som tur var fick jag aldrig chansen att undersöka den saken närmare endast iklädd kajaken. Min plan hade varit att helt enkelt bara slänga i kajaken från bryggan och sedan jobba mig ut i det som jag menade måste vara på sin höjd en porös 2-3 mm tjock issörja. Innan jag på det sättet sannolikt hade förstört min kajak kom Reidar från Marstrandskajaker ut ur sin stuga vid bryggan och insisterade på att få köra upp en ränna med sin motorbåt. Jag ville inte gärna att min eventuella air av sjöbuss skulle gå så helt förlorad så jag sade att det skall verkligen inte behövas, ta du det lugnt, jag klarar mig. Efter en stunds debatterande och ömsesidigt insisterande struntade han dock i mina invändningar och körde sonika upp en rejäl ränna. När jag såg tjockleken på isflaken som bröts loss insåg jag att det var bäst att tona ner halsstarrigheten ett par steg.

Paddlingen gick sedan bra. Jag rundade ön och avnjöt varm lunch i en skyddad klippskreva med utsikt över fästningen.
Uppfylld av intryck från solnedgången och nöjd med min dag kom jag tillbaka till bryggan. Isenflaken hade nu packats samman och dessutom frusit ihop under min bortavaro. Rännan kunde visserligen urkiljas som en sorts extra knaggligt stråk i isen, men att fortfarande kalla det en ränna var en överdrift. Nu satt jag där med cirka femtio meter is mellan mig och bryggan och ingen Reidar att ropa efter. Han var sannolikt inte hemma, eller så satt han i sitt uppvärmda hus och tittade ut på min belägenhet och njöt av åsynen.

Efter en god stunds trixande och bökande med kajaken lyckades jag på bästa isbrytarmanér jobba mig in till bryggan. Det lyckades inte så mycket på grund av min skicklighet att kryssa mellan isflaken som på grund av mitt efter hand totala ignorerande av eventuella skador på skrovet. Jag tog full sats, gled upp med stäven på ett isflak, liksom gungade fram med överkroppen och hoppades att flaket skulle brista av tyngden. Oftast gjorde de det, men dessemellan gjorde de inte det, och då gällde det att snabbt ta stöd för att inte kajaken skulle kapsejsa på grund av sin avsaknad av flat botten.
Väl vid bryggan efter ett arbete värdigt här på västkusten nu igen aktuella isbrytaren Ale visade sig Reidar. Han hade varit hemma men utgått från att det skulle gå bra... Nåja ingen skugga över honom. Han gjorde sitt på morgonen.

Insikten som smög sig på mig efter turen vid Marstrand var att det jag dittills upplevt av vinterpaddling kanske inte var riktigt hela grejen. Tydligen fanns det ytterligare grader av vintrighet än lite regn och småkyligt i november, även på Västkusten. Insikten fick ytterligare näring från erfarenheterna av räddningsövningar jag gjort under oktober och november, men omedvetet valt att i någon mån bortse från. Visst hade det gått att med mina nyinförskaffade kläder rolla och till och med ramla ur kajaken och klättra upp igen utan att helt avlida av kylan, men som det uttryckts av någon; det var som att få en slägga i skallen.

Från de numer i tiden avlägsna fysiklektionerna, eller var det biologi, visste jag att vatten inte blir kallare än fyra grader. Det är en sanning jag levt med och som jag inte haft anledning att begrunda eller ens bry mig om under alla år fram tills jag började med vinterpaddling. Nu blev plötsligt kunskap om aktuell vattentemperatur centralt och lämnade aldrig helt mitt medvetande. Jag noterade med insiktsfulla nickar att temperaturen sjönk under oktober och november och landade någonstans runt fyra-fem grader. Så en dag hade den sjunkit till tre! Måste vara fel på termometern tänkte jag och utgick från att det var fyra ändå. Nästa gång var temperaturen två grader. Det blev svårare och svårare att argumentera bort den uppenbara temperaturminskningen och när den nådde noll grader och havet ändå inte var isbelagt började jag tänka att det kanske ändå var dags att dra upp den där kunskapen om de fyra graderna och vrida och vända lite på den.

Julledighetens myckna frågesportspelande drev in den slutliga spiken i kistan. På frågan när havsvatten fryser till is svarade jag med en självlart överlägsen min vid noll grader, samtidigt som jag sträckte mig efter tärningen för ytterligare ett slag efter den barnsligt enkla frågan. Svaret visade sig dock vara minus två grader, vilket förutom att det ledde till uppslitande gräl om spelets trovärdighet och regeltolkningar och i förlängningen om naturlagarna själva, även tvingade mig till insikten att havet kan bli ännu kallare än då jag kört räddningsövningar i november. Jag var av uppfattningen att det visserligen varit kallt, men att jag klarade det och hade inte havet mer än så att komma med så kunde jag lugnt paddla vidare vintern igenom.

Under julhelgen smalt de olika insikterna samman inom mig. Havet hade tydligen fortfarande ganska avsevärda resurser kvar för att djupfrysa mina paddlingsplaner. Jag blev håglös och ältade i tankarna vattentemperaturer, känslan av släggslag mot huvudet och issjocklekar. Jag satt dag ut och dag in och stirrade med tom blick framför mig, var detta det slutliga dråpslaget mot min nyvunna karskhet som vinterpaddlare? Ett tag var jag nära att ge upp inför det grymma havet och acceptera att jag fått kalla fötter. Emellertid ville omständigheterna något annat.

Julen är en klassisk fallgrop för kajakpaddlare. Har man väl tänkt tanken på att sitta i bästa fotöljen med en skinksmörgås med stark senap, julkonfekt och en god bok inom räckhåll är kajakpaddling i mörker och kyla ingen lågoddsare. Jag själv satt där och tröståt nougattryffel, fet ost och korv för att i min bitterhet spä på min olycka genom att ge även friskvårdsaspekten av kajakpaddlandet ett grundskott. Men då, halvvägs igenom en handfatsstor skål med ris á la malta med extra grädde, slog det mig som om ett newtonskt marsipanäpple fallit i mitt huvud! Frosseriet var i själva verkat inte fel. Det var bara kroppens subitla sätt att återföra mig på den rätta vägen och ge mig verktyget för att bemästra vinterpaddlingens alla svårigheter! Svaret på problemet stavas späck.

Hur hade jag kunnat undgå att upptäcka det tidigare. Alla som överlever i vinterhavet har en gemensam nämnare, en grundbult som inte går att argumentera bort. Alla är härligt tjocka! Med tankarna kretsande kring allt från knubbiga alkfåglar, metertjocka späcklager på valar, Ola Skinnarmos diet på matolja, sälarna som mår fint i säldammen i Slottskogen vintern igenom och den tjocka isländska fiskaren som överlevde ishavet slevade jag i mig allt som kom i min väg under julledigheten. Ju fetare detso bättre.

Nu är ledigheten slut vilket innebär att jag måste röra mig lite då och då för att ta mig till och från jobbet, men jag är noga med att ta bilen om jag kan, att absolut inte gå i trapporna, att välja extra grädde i chokladen och att småäta hela tiden. Tyvärr har höstens paddlade hårt tärt på förråden, men snart kommer jag att ha det eftertraktade isolerande lagret runt kroppen.

Målet är att nu på nyåret likt en belåten säl trivas lika bra på iskanten som när densamma brister och jag hamnar i vattnet. Om jag skulle slippa hamna i vattnet kommer den extra tyngden att vara ovärderlig i arbetet med att bryta is. Kajakpaddlingen kommer att nå nya dimensioner och inga temperaturer kommer att stoppa mig. När det blir varmt igen kommer värmen och paddlingen att smälta bort det nödvändiga vinterspäcket. Och sedan blir det ju jul igen.


Vi ses på havet, Kalle