Eric Ellos äventyrar guide.

Funderar du på att ge dig ut på cykelsemester eller en resa mer lik mitt äventyr med cykel som tog mig ifrån Sydafrika hem till Sverige? I så fall, läs. Vill du veta mer kolla min hemsida www.ericello.se


För det första tvivla inte på din förmåga, det finns det tillräckligt med andra personer som kommer att göra åt dig.

För det andra är det inte hela världen om du inte ”kan allt” eller om du inte ens kan fixa en punktering. Var inte orolig du kommer lära dig, förutsatt att du vill lära dig.

För det tredje, sitt inte hemma och klaga på att alla du känner är tråkiga latmaskar som tycker att en chartersemester till Kanarieöarna är så mycket ”äventyr” de önskar. Ge dig istället av själv på din personliga upptäcktsfärd.

Min fjärde punkt handlar om att alldeles för många människor sysslar med saker större delen av sina liv som de egentligen inte tycker om. Ett ordspråk som jag ibland tänker på är ”det jag vill göra det gör jag inte, men det jag inte vill göra det gör jag”. Vad jag vill säga med detta är, ta mer chanser.



Att hitta rätt




För att hitta rätt använde jag sunt förnuft, lokalbor eller karta och kompass men oftast en blandning av alla tre. I Sydafrika fanns det tämligen många vägskyltar uppsatta men ju längre norrut jag kom i Afrika blev det värre. I mellanöstern finns vägskyltar men oftast med arabiska bokstäver vilket inte hjälpte mig. Men trots bristen på vägskyltar var det inte svårt att hitta. I Afrika finns få vägar och endast de största är asfalterade och finns med på kartan och de var dessa jag oftast, men inte alltid, höll mig till. Att fråga lokalbor efter råd vid vägskäl kan vara väldigt vanskligt. Tänk efter själv på hur det är när en dansk, eller någon annan du inte förstår vad hon säger, står och pratar fort med dig. Åtta av tio av oss nickar, låtsas som att vi förstår och försöker vissa detta genom att säga ”ja” då och då när vi tror det förväntas av oss. Precis så har det oftast känts då jag frågat lokalbor om vägen. Att fråga efter avstånd till närbelägna städer slutade jag efter några månader i Afrika upp med helt då det helt då det inte var någon ide. Måste du fråga efter vägen så fråga så många du kan, använd ibland ”felaktiga frågor” för att kontrollera om du gör dig förstådd, kom ihåg att orden ”jag vet inte” aldrig någonsin kommer att komma ur någon afrikans mun, du kommer få ett svar även om personen i fråga inte har en susning om det rätta svaret. En gång når jag var på mitt elaka humör frågade jag en man vilken färg Sveriges flagga har, han svarade efter lite betänketid ”svart, vit, gul”.

Inne i städer kan det ofta vara extremt svårt att hitta. Gatorna är många och trafiken hetsig. Ibland använder jag ett knep jag lärde mig första gången jag cyklade genom Europa. Är staden inte för stor tar jag sikte på det högsta kyrktornet jag kan se om jag ska in i en stad. Väldigt många städer byggdes en gång i tiden runt kyrkorna som automatiskt hamnade i centrum. Ska jag ur staden är det ofta knepigare men att ta kompassen till hjälp kan göra saker väldigt mycket enklare.


Att följa cykelleder kan vara förtjusande förutsatt att jag vet vart leden går och jag har en bra karta där leden är markerad och att jag inte har ”bråttom” någonstans då de kan vara väldigt snirkliga. Det spelar nämligen ingen roll hur många skyltar med sväng vänster eller höger som en gång var uppsatta, tillslut kommer du till en korsning som saknar skylt eller så tittar du åt fel håll i fel ögonblick och är borta så återigen köp en detaljerad karta. Lederna i Danmark och Tyskland går ofta genom parkliknande miljöer ofta på avskilda cykelvägar och med gott om ”bekvämligheter” utefter vägen i form av hotell och restauranger för den som eftersträvar sådant. I sydeuropeiska länder är avskilda cykelvägar mer sällsynta.



Gränser



Gränspasseringar var inte varit något större problem för mig under resan. Några gånger fick jag öppna upp mina cykelväskor, i Zimbabwe, Sudan och Bulgarien, men tulltjänstemännen var alltid vänliga. I Zimbabwe blundade de till och med för att jag hade med mig livsmedel in i landet vilket jag egentligen inte fick ha.

Några kilometer innan jag har passerat gränser har jag alltid stannat och försökt göra mig mer presentabel och i alla fall tagit på mig byxor till skjortan och sett till att haft passet lätt åtkomligt. Framme vid gränsen, skaka hand med alla du ser, säg de ord du kan på landets språk, le och tänk på att uppträda med stil. Vid de flesta gränsövergångar kommer du att få ett kort där du ska fylla i uppgifter om dig själv och bl.a. om var du ska sova. Eftersom du kommer att tälta mycket på olika ställen blir du här tvungen att ljuga. Ta din guidebok till hjälp, leta upp ett flott hotell i huvudstaden och skriv ditt hotellets namn och adress även om du aldrig kommer att se skymten av det. Detta kommer inte att kontrolleras.

De flesta afrikanska länder kräver att du har skaffat visum till landet innan du kommer till gränspassagen. Detta görs oftast lättast på plats i Afrika. I huvudstäder finns alltid ambassader eller konsulat till de angränsande länderna där man kan skaffa visum. Dessa brukar kosta några hundra kronor. Se till att du har med dig många passkortsbilder då dessa kan komma att gå åt i ett högt tempo om du ska besöka många länder. Ibland ska det gå att skaffa visum på gränsen men har tulltjänstemannen du möter en dålig dag så kan du bli utan.

Gränser emellan vissa länder kan vara drabbade av mer oro än andra delar av länderna pga. gränstvister, banditer som gör attacker på ena sidan och sedan skyndar sig i säkerhet, smugglare m.m.



Möte med andra kulturer



Människor har samlats i hundratal för att titta, klämma och försöka tala med mig i vissa byar jag besökt. Mammor har hållit upp sina små barn så att barnen ska kunna se deras livs första ”viting”. Andra barn har stelnat till när de sett mig och sedan i panik försvunnit iväg. Jag har full förståelse för deras handlingssätt och idag vet jag hur de första svarta som besökte våra breddgrader måste ha haft det. För det mesta har jag accepterat nyfikenheten, som om jag hade haft något val, och dessutom oftast trivts med att vara i centrum. Människorna som jag har besökt i alla olika kulturer har visat mig en enorm gästfrihet och vänlighet. Ofta har familjer i byar jag besökt så smått tävlat med varandra om vem som ska få ”äran” att ha mig som gäst.


I afrikanska kulturer är handslaget mycket viktigt och jag försökte alltid skaka hand med så många jag kunde. Vissa länder har ett litet annorlunda handslag än vad vi är vana vid. Det börjar som ett vanligt handslag men sedan höjer båda personerna händerna och greppar runt varandras handryggar för att sedan avsluta med det västerländska handslaget. I södra Afrika hör det heller inte till vanligheten att man säger ”tack”. Detta beror inte på någon oartighet utan på att människorna här istället för att verbalt uttrycka sin tacksamhet lägger vänstra handen på högra armbågen. Detta kan man göra då man får tillbaks växel, hälsar på någon viktig person eller får en gåva.

Något som förvånade mig i Afrika var hur fint klädda många människor gick klädda. Visst gick många i trasor men de flesta som inte hörde till de allra fattigaste verkade lägga stor vikt vid sitt yttre. Även om en person bara ägde en skjorta så var i alla fall den ren och proper. Jag kände mig ofta väldigt ”hafsig och slafsig” när jag kom incyklande i någon by i bara långa boxershorts och stor skjorta och gjorde jag ett längre stopp såg jag fort till att få på mig mera passande kläder, det vill säga långbyxor och renare skjorta. Att fråga en bychef om hjälp med till exempel tältplats i bara kalsongerna skulle vara att förolämpa honom grovt. Jag fann att ville jag göra det lätt för mig i en afrikansk by skulle jag vara mycket noga med formaliteterna. Se proper ut, ta i hand, säg de rätta orden om hans fina by, kallprata och sedan kom till saken. Ofta håller män kvar händerna i ett handslag genom ett helt samtal. Detta kan kännas mycket ovanligt för den ovane men jag vande mig. Att män promenerar hand i hand är också mycket vanligt men ses som helt normalt. Att en man och en kvinna skulle göra det samma eller offentligt vissa känslor för varandra är däremot nästintill helt tabu.

I de muslimska länderna äts maten oftast ur en gemensam skål med den högra handen. Använd inte den vänstra då den anses som oren då de flesta muslimer inte brukar toapapper utan istället just den vänstra handen.

Min grundregel när jag kommit till människor med annorlunda seder än mina har varit att ta ett steg tillbaka, iaktta, fråga om jag inte förstår och sedan försökt anpassa mig på ett sätt som känts bra för mig och förhoppningsvis även för mina värdar.



Läger



Under drygt 80 tältnätter i Europas skogar och diken har jag bara haft enstaka problem, en gång dök en italiensk äldre herre upp och ropade att han skulle hämta ”polizia” om jag inte gav mig iväg. Inte heller under alla mina tältningar i Afrika eller mellanöstern stötte jag på några större problem. Sverige må vara unikt med sin allemansrätt men sköter du dig snyggt och gömmer dig väl eller ännu bättre först frågar om lov så kommer du inte att stöta på några problem under natten.

Är du i områden med vilda djur är det mycket smart att märka ut ditt revir. Jag har aldrig sett något större vilddjur när jag slagit läger men det behöver inte betyda att de inte varit i närheten och sett mig. När du går ur tältet på morgonen se till att först klampa runt inomhus för att skrämma iväg ormar, skorpioner och annan ohyra. Förvara alltid dina skor inne i tältet så inget kryper ner däri men skaka ändå alltid först ur dem.

Anlände du till en afrikansk by som du önskar sova i är det mycket viktigt att först sökte upp bychefen, presentera dig och frågade honom om lov om du får stanna. Gör du detta är det aldrig några problem. Jag blev ofta inbjuden att stanna i hans hus eller så såg han till att jag fick en bra plats att slå upp tältet på. Att fråga vid polisstationer efter någonstans att sova är också ett bra knep. Att ha öronproppar tillgängliga är skönt i byarna då tupparna annars kommer att väcka dig klockan fem på morgonen.


Ekonomi



Hela min Sydafrika till Sverige tripp kostade runt 80 000 kronor. De största posterna gick till att köpa utrustning, flygbiljetten samt försäkringen. För att inte behöva ha med mig resterande pengar i kontanter använde jag resecheckar och plastkort. Resecheckar fungerar som så att du köper dem hemma och sedan går till en bank eller ett växlingskontor i utlandet för att mot uppvisning av checken, check kvittot samt din namnteckning som jämförs med den du redan gjort på checken får ut valuta. Resecheckar sägs vara bra att ha om du blir rånad då de går att spärra och du kan få ut nya. Men jag tyckte enbart de var krångliga då växlingskontoren eller bankerna i utlandet ofta tar ut en väldigt hög ersättning för att lösa in checkarna om de alls tar emot dem. I Sudan fanns inget ställe där jag kunde växla mina American Express checkar alls. Jag använde mig även av plastkort, typ VISA, för att ta ut pengar ur automater. I alla länder jag besökte, förutom Sudan, fanns det åtminstone på ett ställe, alltid i huvudstäderna, en uttagsautomat för dessa kort. Hemifrån förde min far över pengar mellan ett konto som inte gick att komma åt ”därnere från” till något av kontona som jag kunde använda enligt överenskommelse oss emellan. Allt för att inte alla pengar skulle försvinna om jag blev lurad. Jag var extremt försiktig till att använda plastkort för köp direkt i affärer. För säkerhets skull hade jag med mig tre olika plastkort som jag förvarade på olika platser. Blev ett stulet hade jag två i backup. Ett svaldes av en automat men då hade jag två kvar. Jag hade även med mig en större summa pengar i USD i nödfall om något skulle gå fel. Jag förvarade pengar, resecheckar, viktiga papper (ha alltid några kopior av ditt pass med i reserv) VISA kort lite här och där både på mig och gömt i cykeln i ramen och i väskorna. En gång gömde jag till och med pengar i min solhatt. Min tanke var att blir cykeln stulen så har jag fortfarande en del pengar kvar på mig. Blir jag rånad kan jag ta fram reservpengarna gömda på och i cykeln. Se till att det alltid finns en plan B och helst även C.

I många av de länder jag besökte, speciellt i södra Afrika, levde jag lätt för under 25 kronor om dagen. Jag tycker dock det är viktigt att se till att man har resurser för att kunna unna sig visa saker emellanåt. Tillexempel är det dumdristigt att inte lägga ner någon tusenlapp på att göra en safari eller att betala några hundra kronor för att se Victoria fallen. Den värsta snålheten och dumheten jag upplevt var av ett par japaner som hellre gick hem sent en kväll igenom storstaden Dar es Salaam än att betala någon tia mer än vad de ville för en taxi.



Sjukdomar



När jag satt hemma och planerade min Afrika resa var sjukdomarna något av det som skrämde mig mest och jag läste mycket av den litteratur som är skriven om tropiska sjukdomar. Jag fruktade hur svärmar av Tse-tse flugor som sprider den dödliga sömnsjukan skulle svärma runt mig och hur horder av malaria myggor skulle anfalla mig som om jag var en norrländs hjortron blockare mitt i sommaren. Faktum var att väl i Afrika såg jag inte en enda Tse-tse fluga och myggorna tycker jag är bra mycket fler i Sverige. Så låt inte fruktan för sjukdomar stoppa dig i ditt resande men känn till riskerna och kontrollera dig på en infektionsklinik när du kommit hem. Det enda som det visade sig att jag drabbats av under min resa var en ofarlig bakterie i magen som läkaren sa betydde att jag verkligen levt under enkla förhållanden.


I vissa länder har en av tre eller fler av invånarna AIDS/HIV. Mer behöver egentligen inte sägas. Man tar helt enkelt inga risker. Det rekommenderas t.o.m. att om du förlorar mycket blod och hamnar på sjukhus där de vill ge dig blodtransfusion är det bättra att vägra och riskera att dö av blodförlust än att ta emot blod som kan vara smittat.

Innan jag började min resa vaccinerade jag mig hemma i Sverige mot Kolera, Gula febern, Rabies, Polio, Hepatit B samt turistdiarre. Tulltjänstemän i fler länder än du tror ser det som ett ypperligt tillfälle att tjäna några hundralappar extra i form av muta ifrån dig om du inte har ditt gula vaccinations kort med dig, där du ska ha fått en stämpel där det står att du vaccinerats mot Gula febern.

Mot Malaria använde jag under resans första tre månader Lariam som är den vanligaste anti malaria medicinen. Ett av de vanligaste samtalsämnena på campningar över hela Afrika är just runt malaria tabletter. Jag slutade ta mina Lariam då de gav mig fruktansvärda mardrömmar och ångestkänslor. Det gick så långt att jag knappt kunde sova av rädsla för vad som fanns i mörkret och jag låg alltid men min machete dragen. Någon månad efter att jag slutat ta tabletterna blev mina symptom mindre. Jag tror att om du gör en kortare resa i trakter där det finns malaria kan det vara bra att ta Lariam men långvarigt bruk är inte bra. Jag bar istället med mig malaria medicin att ta om jag trodde att jag fått malaria och inte som Lariam som är förebyggande och skall tas en gång i veckan. Symptom av malaria kan vara svagt illa mående eller att det känns som du fått en lätt förkylning men många andra symptom är möjliga. Det finns flera olika sorters malaria i olika områden så det är nödvändigt att bära med sig den rätta medicinen. Lariam fungerar mot det mesta. Om du tror att du fått malaria kan du göra ett enkelt självtest som finns att köpa på väldigt många ställen t.o.m. på den afrikanska landsbygden. Det bästa skyddet mot malarian är naturligtvis att undvika att bli biten av myggorna som bär sjukdomen. Så använd heltäckande kläder och myggmedel. Självklart kommer det hela tiden nya malaria mediciner ut på marknaden så hör dig för i förväg.

Bilharzia är en annan lurig sjukdom som finns i sötvatten i södra Afrika. Parasiten kan ta sig in genom huden om du till exempel vadar över en stillaflytande bäck. Första symptom är rodnad och svullnad runt ställen där den trängt in. Den angriper sedan organ i kroppen utan att några stora biverkningar ger sig till känna innan det kan vara för sent. Det finns fall där människor gått i år utan att vetat att de varit infekterade men som sedan vart tvungna att åka akut till sjukhus. Bilharzia kan botas med medicin.

Hakmaskar är små otäckingar som lever i gräs i Afrika. De tar sig likt Bilharzia in genom huden. Där växer de sig sedan så pass stora att man kan se dem röra sig under huden. Har man väl fått dem kan de vara tämligen svåra att bli av med, undvik därför att gå barfota i gräs



Personangrepp



Personangrepp ifrån människor har jag råkat ut för några gånger. Alla gånger har det slutat lyckligt för mig utan en gång då ett barngäng stal en machete ifrån mig i Addis Abeba. Situationen med barnen hade ett klassiskt upplägg och jag kände att det kunde gå illa den gången fem sex gatubarn i 8-9 års åldern kom fram till mig då jag höll på att lasta cykeln. De började hjälpa mig och naturligtvis borde jag rytigt till dem att försvinna men jag var trött. Vinkandes skildes vi åt och det var inte förrän efteråt jag upptäckte att de inte brytt sig om att lasta min halvmeterlånga machete.

Förmågan att klara sig ur personangrepp under pågående handling är en sak men den riktiga konsten är såklart att aldrig behöva hamna i en situation där man behöver ta till våld. Detta gör man genom ett myndigt uppträdande, vänlighet och humor, sedan kan det ändå hända att man har otur och hamnar i tråkigheter. Men denna otur kan du lika gärna stöta på sent en lördagsnatt på Avenyn om det vill sig illa.

Jag anser att risken för att bli attackerad av vilda djur är ganska liten. Min tanke är att gör inte jag djuren någonting, stressande eller aggressivt, gör inte dem mig någonting. Det är inte heller så att det ”vimlar” eller ”krälar” av giftiga djur över allt så som vissa tycks tro. Under hela min resa såg jag max fem skorpioner och inte med än tre fyra ormar. Hur många av spindlarna jag såg som var giftiga vet jag inte men jag behandlade alla som om de var mycket giftiga.

Grundregler som jag hade för att undvika personangrepp var, vistas inte ute i städer efter skymningen, väldigt få afrikanska städer har gatubelysning utan det blir ofta beckmörkt. Landsbygden är mycket tryggare än städerna. Känner jag mig det minsta osäker på människorna i min omgivning, försvinn därifrån oberoende av hur trött jag är. Jag var dessutom noga med att inte skylta med mina ”exklusiva” prylar såsom kameror. Detta har gjort att inte tagit flera bilder som antagligen skulle ha blivit väldigt bra men jag ångrar inte mitt val.


Utrustningslista



Ingen av min utrustning sponsrades på något sätt förutom växlar och bromsar till cykeln som jag fick hela 10 % rabatt på. Mina val av materiel avgjordes av vad jag hade råd med, vad andra rekommenderade eller vad som fanns tillgängligt på marknaden.

Jag bytte kedja en gång, bromsklossar en gång, vajrar en gång och bakre dreven en gång.

Det underhåll jag gjorde var att olja kedjan, borsta bort smuts med en tandborste ifrån bromsar och drev och olja vajerfästen. Detta gjorde jag någon gång i månaden.

Cykel Bianchi mountain bike med Shimano LX komponenter

Paket hållare 2 st (vände på en bakhållare och satte fram)

Cykelpump (liten)

Cykellampor

Backspegel

Cykeldator

Cykel verktyg och reservdelar, nämnas kan kedja i reserv, reserv däck, 2 innerslangar, punkterings fixar kit, reserv ekrar, multiverktyg, stora cykelreparations boken, vajrar, bromsgummin mm.

Väskor 4 st Vaude Globetrotter (hängde stora bakväskor även fram)

Ryggsäck 35 liters Lowe Alpin

Regnskydd till en 90 liters ryggsäck

Sjukvårdsmateriel

Sjukvårdsmateriel bestående av allt möjligt, bl.a. antibiotika, tandpasta, tejp, ”nål och tråd”, första förband, Lariam (malariatabletter), klortabletter, mm

Kläder

Strumpor 2 par

Kalsonger 2 par

Långkalsonger 1 par

Skjortor 2 st

Shorts

Byxor ”Zip off”

Jacka Gore Tex

Innerfoder till jackan

Skinnhandskar

Cykelhandskar

Solhatt

Vindtät mössa

Nål och tråd

Hampasnöre

Glasögon 2 par

Solglasögon

Pannlampa

Kök Trianga

Brännare Msr Expedition GRX II

Bränsleflaska 1 liter

Sked

Gaffel

Trangia brännare ”vanlig” i reserv

Tändare och tändstickor

Msr Camel back 10 liter

Vattenreningspump Msr

Massaj klubba

Pepparspray

Kartor Michelin Södra Afrika och Östra Afrika

Kompass

Plånbok

Pengabälte Vaude med vattentät ficka

Pass

Pengar resecheckar American Express, kontanter USD, 3 st visa kort

Fotografier av vänner hemifrån Sverige

Passbilder 15 st

Kopior av pass, försäkringar, Id kort,

Cyklop och snorkel (släpade jag på i många hundra mil men gav sedan bort)

Solkräm faktor 36

Solstift

Liggunderlag

Sovsäck

Örngott

Sovsäckslakan

Tält 3 personers

Multikniv

Spännband 2 st

Guide bok Lonely Planet Africa

Penna och anteckningsblock

Kameraväska

Kameror 3 st, videokamera, systemkamera, kompaktkamera

Film, dia och ”vanlig” samt videokasseter (förvarades i en burk som jag preparerat med folie)

Mobiltelefon (fungerade överraskande bra)

Klocka (gick åt 3 st afrikanska 5 kronors klockor)