En kort visit i Kvikkjokk

En kort visit till Kvikkjokk, som gav mersmak.

Eftersom vi bor i Norrbotten så är det inte långt till närmaste fjällmiljö. Våra ”hemmafjäll” anser vi vara miljön längs Malmbanan vid Torneträsk och söder över mot Kebnekajseområdet. Denna gång styrdes kosan dock till Kvikkjokk – bara 30 mils färd från Luleå, nästgårds. Syftet med tvådagarsturen var att testa det nyinhandlade tältet och en ny ryggsäck, inför den längre fjällturen i augusti i ”hemmafjällen”.

Efter en tidig start och en kompletterande proviantering i Jokkmokk, anlände vi i god tid innan lunchturen skulle forsla vandrare med båt från båtlänningen i Kvikkjokk till olika destinationer. Vi skulle till den närmaste angöringsplatsen, starten på stigen till Vállenullpe eller ”Prinskullen” som den även kallas. Vid båtlänningen fanns bland annat ett tyskt sällskap på nio personer, vilka skulle upp efter Tarraätnos delta på en längre expedition. Till samma plats skulle ytterligare två vandrare med stora ryggsäckar och långa objektiv – väl inplastade. Många är de vandrare som blivit forslade av båtföraren och guiden Björn Sarstad. Förutom själva båtturen, så får man sig en historisk guidning av orten, Linné och tidigare resenärer i området.

Björn Sarstad. Legendarisk båtförare och förmedlare av lokalhistorien i Kvikkjokksområdet.

Den gamla hyttplatsen vid Gamájåhka med Prinskullen Vállenullpe i bakgrunden.

Stigen skyltad från den gamla hyttplatsen. 

Den första delen av turen till Valispiken är bestigningen av Prinskullen eller Vállenupple som den egentligen heter, en vandring genom olika naturtyper. Först genom skyddad fjällnära urskog övergående till en blandskog med fjällbjörk. Hela vandringen går genom en explosion av växter och mygg. En mycket brant stigning som startar på ca 310 meter och avslutas ca tre kilometer senare uppe på Prinskullen på en höjd av 750 meter. Det mesta av stigningen de sista 500 metrarna. Väl uppe betalar det sig genast, med en vidunderlig utsikt över Kvikkjokksdeltat och byn Kvikkjokk. Efter deltat breder sjön Sakkat ut sig och på dess sidor fjäll strax under 1 000 meters nivån. Strax innan toppen av Prinskullen finns många olika sorters blommor att se, däribland orkidéer i stora grupper.

Första biten går vandringen genom urskog. Vinfällen av torrfuror bildar stundtals ogenomträngliga barikader.

När stigningen blir brantare får man en vacker utsikt mot Nammásj.

 Väl uppe på Prinskullen får man sin belöning, en vidunderlig utsikt över Kvikkjokksdeltat.

Berget Nammásj mitt emot, omgärdas snart av regnmolnen.

Från Prinskullens topp bar det vidare till rengärdet uppe på Vállevaare. Rengärdet är beläget på 850 meters höjd, med en naturlig fjällplatå som basområde. Från gärdet gick vi vidare och slog läger vid en liten vattenansamling där vattnet även hade tillströmning och utlopp, ett gynnsamt ställe. När tältet var slaget kom regnet, som föll i jämna skurar hela kvällen fram till nattvilan. Under natten tilltog regnandet och avlöstes av tilltagande hårda vindar.

Stigningen mot rengärdet på Vállevaara. I bakgrunden Vallespiken.

Vid framkomsten och tältslagningen var himlen orolig. Regnmolnen skiftade och den hårda vinden tilltog.

Orosväder över Tjaktjajaures övre delar.

Morgonen bjöd på en vacker vy. Tältplatsen visade sig vara en mycket god utsiktsplats, för att beskåda vackra regnmoln över Pårtemassiven i norr och de snöklädda topparna vidare västerut in i Sarek. Dessvärre så hopade sig de tunga regnmolnen kraftigt så utsikten begränsades. Vi beslöt ändå att försöka ta oss an Vallespikens topp (1385), mellan skurarna. Framkomna i höjd med renvaktarstugan vid foten Vallespiken, beslöt vi dock att återvända till tältet. Regn och dimma gjorde att det inte kändes meningsfullt att famla omkring med en toppbestigning denna gång.

En tältplats med sagolikt vacker utsikt mot Pårtefjällen och Änokdeltat.

Oväder kan stundtals vara mycket vackert.

I tältet med det smattrande regnet och hårda vindbyar, planerade vi att göra ytterligare ett toppbestigningsförsök om det mojnade och blev regnuppehåll till kvällen. Bitvis mojnade det, men vinden tilltog och drev nya tunga regnmoln in över området. Istället för en topptur, blev det att ligga stilla och betrakta regnmolnsformationerna över de höga snöklädda fjällen. Ibland en regnbåge över Änokdeltat, följt av tunga dimbankar. När man legat stilla och tittat på regnmolnen inser man att de är otroligt vackert med dramatiken i molnen som dränker fjällen. Detta var ett skådespel för själen. Natten som följde var en natt utan någon sömn. Biegolmaj – vindguden, arbetade hårt denna natt för att testa vårt nya tält. Det slet i tältduken och vi spände alla stormlinor, då det stundtals kändes som att tältet skulle flyga iväg med oss över fjällen denna natt.

Ibland så öppnade sig den täta molnbanken och blottade en lockande fjällsida.

Bitvis glimmade det till när solen bröt igenom molnen under natten. Just denna natt var den sista med midnattssol.

Dagen efter bröt vi läger tidigt, omkring 05.30. Biegolmajs nattskift hade hållit oss vakna och nu gällde det bara att bryta tältet i rätt ordning, utan att stormen skulle ta med det ut över Änok och vidare mot Pårte. Kära hustrun satt på tältet medan jag stuvade in det i tältpåsen – bit för bit. Efter allt packats ihop, startade vandringen tillbaka till Kvikkjokk, samma väg som vi kommit upp till platsen. Från Prinskullen ned till båtlänningen, blev det väldigt tydligt ur brant denna väg faktiskt är. När man går nedför, ser man miljön på ett helt annat sätt.

Orkideer enstaka och i sturre grupper.

Gruvdrift i kulturmark

Det som grep oss starkast var nog ändå vetskapen om hotet mot denna miljö. Väster om Änokdeltat planeras nämligen en storskalig gruvdrift, som kommer att ödelägga denna värdefulla naturmiljö för all framtid. Åter igen slås man av den moderna människans kortsiktiga girighet. En gruvverksamhet med en livslängd på ca 5 – 10 år, ställs mot de höga naturvärdena. Gå in och titta på detta projekt via Tor Lundberg Tuordas mycket fina hemsida. http://kvikkjokk.nu/sverige-ar-den-globala-gruvnaringens-jultomte/

De stundande gruvplanerna skrämmer. Hur kortsiktig får människan vara egentligen?

Tidigare gruvdrift

Innan Björn Sarstad kom med den tidiga morgonturen och hämtade oss, så passade vi på att gå runt i området där den gamla bebyggelsen funnits. Här var under mitten av 1600-talet en livlig verksamhet då både hytta och smältverk anlades på platsen. Malmen till verksamheten hämtades från Alkavaare och fraktades ned till Kvikkjokk i huvudsak med ackja och ren. De flesta av byarna och ensliga gårdar längs sjösystemen i området kring Kvikkjokk, har tillkommit med anledning av gruvdriften från 1600-talet. Sedan blev människorna kvar på platsen och integrerades med den samiska befolkningen.

Området med rester av den gamla bebyggelsen.

Den gamla vallen.

Utflödet av Gamájåhka.

Det är även här i Kvikkjokk som turismen började vara verksam mycket tidigt. Den mest kände är väl Carl von Linné, som reste över sjösystemen mellan Jokkmokk och Kvikkjokk, för att inventera växtlighet i området. Senare förknippas turismen i första hand med vetenskapsresorna, där Axel Hamberg och Fredrik Svenonius är de mest framträdande. Dessa herrar återfinns ju även i bildandet av STF. STF anlade sin turiststation på platsen redan 1927.

Byggnadskultur

Förutom de gamla lämningarna väster om Kammajokk, är Kvikkjokks kapell väl värt ett besök. Byggnaden är det andra kapellet som uppfördes på platsen och ritades av Fritz Eckert (1852-1920). Kapellet innan denna byggnad uppfördes omkring 1764 och revs i början av 1900-talet.

Sammanfattningsvis är denna tur att varmt rekommendera. Förutom fantastiska vyer när man är uppe på höjderna, så är det ett mycket rikt växt- och djurliv att ta del utav. Lägger man sedan till kulturhistorien, så är detta besöksmål en fempoängare.

Här vilar vandringsstavar. Ta för dig om du har behov - lämna om du vill.

http://kvikkjokk.nu/sverige-ar-den-globala-gruvnaringens-jultomte/