En höstvandring

Den 2:a september var det dags igen för en ny tur i fjällen. Jag hade inte gjort någon septembertur sedan 1979, då jag gick 8 dagar genom Sarek. Den gången föll det 10 cm snö en natt så jag lämnade min sovsäck på 660 gram hemma och tog i stället en varmare säck (1250 gram). Tog även Hilleberg Allak i stället för enkelvävstältet jag använde i augusti, vilket ökade vikten med ett kg. Kompenserade delvis genom att ta två lättare objektiv – 35 mm och 100 mm.

Jag har noterat att skärpan på mina bilder i artikeln inte är lika bra när de visas på Utsidan, som när man ser dem i min katalog på Google Photo - trots att det är samma bild. Bifogar därför en länk till bilderna på Google Photo sist i artikeln. Min ambition är att artikeln även ska fungera hjälpligt som "reseguide" för de områden som beskrivs.

Innehållsförteckning - klickbar.

Dag 13:e september.

^{Karta dag 1 till 4.}

Åkte med nattåget till Gällivare och därefter med bussen mot Ritsem. Steg av vid båtbryggan där M/S Storlule väntade. Jag planerade att vara ute i 14 dagar och kunde därför inte återvända till Ritsem med båten, eftersom den slutade att gå den 10:e september. Det visade sig att den slutade gå tidigare än så på grund av mycket hård vind. Men i dag låg Áhkájávrre nästan spegelblank framför oss och kaptenen angav det som orsak till varför han körde med lägre hastighet. Cirka 18:30 var vi i alla fall framme vid Änonjálmme och Gonzalo från Portugal, som jag pratat med på båten, och jag slog följe. Gonzalo skulle gå genom Sarek ner till Kvikkjokk och jag skulle följa Padjelantaleden ner mot Sallohaure.

^{Vuojatädno och Áhkká strax före solnedgången.}

Vädret var strålande men solen går ner redan strax efter 8 så vi hade inte mycket tid på oss att hitta en tältplats. En knapp km efter bron över Vuojatädno fanns en lämplig plats med fin utsikt och vi sätter upp våra tält där. Efter att ha ätit en sen middag var det ordentligt mörkt och vi kröp in i våra tält.

Dag 24:e september.

Natten var kall men det märkte jag inte av i min Marmot Plasma 0 sovsäck. Det var frost både på våra tält och på marken. Gonzalos max/min termometer angav -2 grader som nattens lägsta temperatur.

^{Tältplats dag 1. Frost på marken nästa morgon. Gonzalo hade ett Hilleberg Akto.}

När temperaturen steg omvandlades frosten till en ansenlig mängd kondens och yttertälten blev ordentligt blöta. Man fick klä sig varmt för att kunna äta frukost utan att frysa. Vi samtalade en hel del om utrustning och vandring. Flera vandrare som sovit i Áhkkástugorna hann passera oss innan vi kom iväg. Det var strålande väder även i dag.

Att myggen skulle försvinna efter första frostnatten stämmer inte. Eller så hade de gömt sig nere i björkskogen där det inte varit frost. Det var nog 25 år sedan jag gick Padjelantaleden mellan Änonjálmme och Sallohaure och den var lika lättvandrad som jag minns den. Vi mötte några vandrare som hade haft dåligt väder i en vecka och vi kände oss därför lyckligt lottade över att ha fått ett högtryck parkerat över Laponia. Efter bron över Sjnjuvtjudisjåhkå var det dags att ta adjö av Gonzalo som såg ut att stortrivas i de Skandinaviska fjällen.

Jag fortsatte förbi Kisurisstugorna och konstaterade att långa sträckor av leden saknade jokkar nu i september.

^{Padjelantaleden går fram över långa åsar parallellt med Vuojatädno.}

Leden går till stora delar på åsar som bildats vid istidens slut. Framme vid Tsågahavrre hittar jag en lägerplats i närheten av en jokk. Man får dock brottas med en del videbuskar för att komma ner till vattnet.

^{Lägerplatsen dag 2.}

Dag 35:e september.

Jag fortsätter längs leden fram till broarna över Vuojatädno och Varggá (jokken från Salluhaure). Går över de tre broarna men viker sedan av från Nordkalottleden och går mot NV i oledad terräng.

^{Vuojatädno nära broarna vid Sallohaure.}

Träffar på rösen och en igenväxt stig, så någon gång måste det ha funnits en led i riktning mot området norr om Salluhaure. Kan STF ha haft en led här tidigare? Leden försvinner när riset tilltar. Renstängslet på fjällkartan existerar inte så långt jag kan se. Området förbi Spelaluokta var besvärligt risigt och gropigt och först en bit över 700-metersnivån blev det lättare att ta sig fram. Det skulle ha varit lättare att från Kutjaurestugan följa Sieberjåhkå ett par km mot väster och sedan gå upp mot Nådje. När riset var borta blev det riktigt fint och lättvandrat med en hel del blommor. Lämnade ryggsäcken i passet norr om 869 och gick fram till utsiktspunkten med den bästa utsikten över Sallohaure som går att få. Ripbärsbladen har blivit surrealistiskt röda och solen glimmar i Vastenjaure längre bort.

^{Panorama över Sallohaure från utsiktspunkten 869.}

Jag fortsatte mot väster men höll mig över 760 meter för att det var färre blöta partier där och mer lättvandrat. Under den här turen var antalet småjokkar starkt reducerat på grund av bortsmälta snölegor. Att det dessutom blev mörkt mycket tidigare gjorde att man fick ha ett öga på klockan eftersom det kunde vara flera km till nästa lämpliga vattendrag. En månad tidigare hade jag nog gått upp på Ábmelvárásj, men nu fick det vara.

Strax innan det bar av nedför mot Ábmeljåhkå hittade jag en liten äng genom vilken ett minimalt vattendrag rann, men vattnet var kallt och klart. Jag hade även lite lä mot den friska vinden från SO och en fin utsikt mot västra Sallohaure.

Dag 46:e september.

^{Polarull och svarthö.}

Vädret fortsatte att vara gynnsamt men blåsigt. Fortsatte västerut ner mot Ábmeljåhkå som kunde passeras på stenar. Bottnen såg ut att bestå av kalksten på flera ställen. Målet för dagen var att gå söder om Oarjep Slahpejåhkkå och vidare mot Miehtjerjåhkå eftersom den borde kunna vadas nu i september. Men när jag i går passerade bron över Varggá (utloppet från Sallohaure) blev jag tveksam då jag bedömde att hälften av vattnet borde komma från Miehtjerjåhkå. Bestämde mig därför att gå genom Slahpevágge – en plats som jag inte lyckats hitta någon beskrivning av.

Den namnlösa jocken som kommer från Slahpevágge (100 m av jokken saknas på fjällkartan) kunde nätt och jämt passeras på stenar. Landskapet i Slahpevágge var intressant med många kullar av olika storlekar.

^{Slahpevágge.}

Vinden hade tilltagit och var nu hård, men inte så kall. Gick upp i passet mellan de två topparna som Oarjep Slahpetjåhkkå består av – Stuorra och Unna. Tog av mig säcken och gick upp på Unna Oarjep Slahpetjåhkkå. Man fick känslan av att man skulle komma upp till himlen om man bara fortsatte att gå.

^{På väg upp till himlen via Unna Oarjep Slahpetjåhkkå.}

Det växte fortfarande fjällsippor på berget och även många andra blommor. Det var inte brant och marken påminde om ett gigantiskt cykeldäck. Toppen var plattare och utsikten luftig och annorlunda med Sallohaure, Njoammeljávrre, Miehtjerjávrre och de udda bergen Stuorra Oarjep Slahpetjåhkkå, Nuortab Slahpetjåhkkå och Miehtjervárásj i närheten.

^{Utsikt mot väster från toppen av Unna Oarjep Slahpetjåhkkå.}

^{Utsikt mot SO från toppen av Unna Oarjep Slahpetjåhkkå.}

Gick ner samma väg och fortsatte nedanför Unna Oarjep Slahpetjåhkkås imponerande sydbrant mot Miehtjerjávrre för att hitta en lägerplats.

^{Unna Oarjep Slahpetjåhkkås imponerande sydbrant.}

Tur att ingen kommit på iden att efterlikna Mount Rushmore National Memorial i USA och hugga ut huvudena på 4 landsfäder direkt i berget. Man skulle nog få förstoppning om en 18 m hög byst av en gammal statsminister tittade ner på en när man ska uträtta sina behov. Jag satte upp tältet 50 m från sjön och det blev en fin kväll.

^{Tältplats dag 4 vid östra stranden av Miehtjerjávrre.}

Dag 57:e september.

^{Karta dag 5 och 6.}

Strax efter soluppgången var himlen helt molnfri och temperaturen endast 0 grader. För ovanlighetens skull var det även helt vindstilla – inte en krusning på sjön. Jag ville göra ett kort besök till Miehtjervárásj innan jag gick vidare och då skulle även kondensen i tältet hinna torka. Jag gick inte upp på de högsta delarna i väster, utan nöjde mig med att få utsikt mot Njoammeljávrre.

^{Vy mot Njoammeljávrre från östra delen av Miehtjervárásj.}

Man möts av ett intressant klipplandskap där man skulle kunna gå en hel dag på runda klipphällar och upptäcka nya saker. Fascinerande.

^{Klipplandskap på östra Miehtjervárásj.}

Återvänder till tältet och packar ihop. Går längs Miehtjerjávrres norra sida. Känns lite overkligt att en kristallklar men mild höstdag kunna gå genom detta intressanta landskap – nästan så att man nyper sig i armen för att se om man drömmer.

^{Utsikt mot söder från norra sidan av Miehtjerjávrre.}

Fotograferar en vacker blomma som visar sig vara den relativt sällsynta klippveronikan. Den Virtuella Floran säger detta:
Klippveronika är en fjällväxt som förekommer sällsynt från Härjedalen till Pite Lappmark, mindre allmänt längre norrut.

^{Klippveronika.}

När jag kommer till Moalkkomjåhkås inlopp till sjön så ser jag att det borde vara enkelt att vada där. Vadstället är uppdelat i tre vad och går över två små öar. Bilden nedan visar det första vadet som är 42 m brett och där det mesta vattnet flöt. Vattenmängden var bara cirka 40 % av vad den var när jag passerade en månad tidigare och man gick enkelt över längs raden av stenar där det var grundare (strax under knäna). Sedan kom två enklare vad 13 m resp. 3 m breda. Detta verkar också vara det vadställe som renarna föredrar - såg ut som om de legat och vilat på öarna. Kanske hade det gått att vada här även för en månad sedan?

^{Vadstället vid Moalkkomjåhkås inlopp till Miehtjerjávrre.}

^{Vadstället vid Moalkkomjåhkås inlopp till Miehtjerjávrre.}

Efter vadet passade jag på att ta ett snabbt dopp i sjön i det fina vädret, och åt sedan lunch.

Fortsatte längs den vackra Moalkkomjåhkå som har en botten av kalksten på flera ställen. Kom så småningom till dess början - där Sjnasjkasjåhkå och Slahpejåhkå rinner ihop vid gränsen.

^{På flera ställen flöt Moalkkomjåhkå fram över en botten av kalksten.}

^{Fjällnejlikor vid Moalkkomjåhkå.}

I mina planer ingick ett besök till Sjnasjkasjávrre i Norge. På svenska kartan står det Njaskasjávri. Denna avkrok ligger på sidan av alla "farleder" och har nog inte många besökare. Sådana platser har en speciell dragning på mig.

^{Sjnasjkasjávrre och Sjnasjkasjåhkå.}

Följer jokken västerut och hittar en fin tältplats efter en dryg km. Gör en sväng fram till sjön men det har blivit för sent att gå runt hela sjön. Nere vid tältet var myggen ovanligt påflugna eftersom det var lä. Satt därför uppe på en av alla små kullar bakom vilka man inte visste vad som kunde finnas.

^{En fridfull kväll vid Sjnasjkasjåhkå.}

Dag 68:e september.

Moln täckte himlen tidigt på morgonen, men de drog bort innan jag var klar för avfärden norrut. Jag vadade enkelt Sjnasjkasjåhkå – som nu hade mycket mindre vatten än för en månad sedan - och fortsatte norrut genom Hierggeskåhppe.

^{Norra delen av Hierggeskåhppe.}

I delar av Hierggeskåhppe fick man gå sicksack i 400 meter för att komma 100 meter framåt. Nästan som att gå i en labyrint. Det blir en brant tröskel ner mot den reglerade sjön Reinoksvatnet (Hierggejávrre), men det går att ta sig ner under ordnade former. När vattenmagasinet är fullt är Sávtsasjávrre en del av Reinoksvatnet, men nu är det en fristående sjö. 

Jag gör i ordning lunch i lä av tröskeln eftersom det blåser friska vindar. Efter lunchen går jag upp i passet mellan Sávtsasj och Steinfjellet för att komma vidare till Ruonasvágge. Passet heter Hierggenjoasske på norska kartan. Njoasske översätts till ”bredare sänka i en berg- eller fjällrygg eller mellan två fjälltoppar”.

Glaciärmoränen högt upp på Boartevárre fick mig först att tro att det var lateralmorän (sidomorän) från stora glaciärer som legat i området under "Lilla istiden" mellan 1600 och 1900. Men det är nog glaciären ovanför moränen - som på bilden ser ut som en snöfläck - som bildat ändmorän när den hade sin största utbredning.

^{På väg upp genom Hierggenjoasske får man denna utsikt mot väster.}

Det är inte svårt att passera genom passet, men på nedvägen var det några små tvärbranter jag måste gå runt.

Ruonasvágge gör skäl för sitt namn ”den gröna dalen”. I södra delen får man gå lite sicksack men det blir enklare efter ett tag.

^{Utblommad rosenrot i södra Ruonasvágge.}

Gihtsejåhkå rinner genom Ruonasvágge från söder mot norr och inledningsvis är den lätt att passera på stenar. Längre norrut bildar jokken flera små sjöar och där blir det längre mellan vadställena. Slår läger på en gräsplätt i en sänka nära jokken. Solen försvinner redan vid 4-tiden bakom ett berg.

Dag 79:e september.

^{Karta dag 7 och 8.}

^{Tältplats dag 6 i Ruonasvágge med Muvrratjåhkkå i bakgrunden.}

Även den här dagen börjar med moln som skingras först under eftermiddagen. Dalen växlar mellan klipphällar som man lätt tar sig fram på, och tvärbranter som ibland tar tid att komma runt. Men det blir lättare ju längre norrut man kommer och i norra delen börjar det även finnas rösen att följa.

^{Vy mot väster från norra delen av Ruonasvágge.}

Framme vid Tjudehårro möter jag två norrmän som är på väg längs en gammal led från Hellmobotn till Gjerdalen. Kul att växla några ord. Här är en länk till en kort beskrivning av vad som hände 5 ryska krigsfångar som rymt och tagit sig ned till Hellmobotn år 1943. En av dem blev sedan tagen av tyskarna just här på Tjudehårro.

Dramatikk i Hellemobotn da russiske krigsfanger er på flukt

Närmare Hellmobotn går leden nedför på kala klipphällar som är lätta att gå på nu när det är torrt.

^{Utsikt mot norr från stigen ner från Ruonasvágge mot Hellmobotn.}

Efter bron över jokken som avvattnar både Amásvágge och Retgatdalen blir jag förvånad när stigen delar sig och inga skyltar finns. Det syns inte heller tydligt på min karta hur stigarna går. Fortsätter rakt fram mot norr och stigen går över ett lager jord högst upp på ett ruggigt brant svaberg. Jorden hålls på plats av rötterna till träden som växer där, men jag är inte helt övertygad om att stigen inte kan rasa ner i avgrunden när som helst. Ser då en annan stig som går ner längs jokken jag passerat och som har långa nyss färdigställda trappor. Förstår att denna nya led inte hunnit komma med på kartan. I vilket fall vill jag inte tappa höjd och går tillbaka till bron där jag ser en annan led i riktning mot Amásvágge. Inga skyltar här heller. Följer leden som snart försvinner i intet. Börjar bli lite stressad av att inte ha hittat en tältplats nu när klockan nästan blivit 7. Viker av mot NO där Nordkalottleden bör finnas och går rakt på en liten sjö på 295 meters höjd – Gurtejávrre. På en udde i sjön finns tursamt nog en fin tältplats.

^{Detaljerad karta över stigarna nära Hellmobotn.}

^{Utsikt mot Hellmofjorden vid solnedgången, från norra sidan av sjön Gurtejávrre.}

Från norra sidan av den 250 meter långa sjön har man fin utsikt mot Hellmobotn. Det blir ännu en fin kväll.

Dag 810:e september.

Det har blåst hårt under natten även om jag haft visst skydd av att sjön ligger lite nedsänkt. På schemat står en dagstur in i Amásvágge, men det blåser så hårt att jag är lite orolig för att lämna tältet, trots förstärkningen med stenar på utsatta tältpinnar. Jag ger mig i alla fall iväg runt sjöns norra sida för att sedan vika av mot öster. Letar en lämplig plats där man kan gå upp mot Amásvágge och det ser ut att inte vara allt för svårt. Men jag ger upp redan efter en km eftersom det blåser så hårt att det inte går att hålla kameran stilla. Dessutom är vindbyarna så kraftiga att man ibland tappar balansen. Inte vad man önskar sig om man behöver ta sig uppför brantare partier.

^{Tältplats dag 7 vid Gurtejávrre med Tjårok i bakgrunden.}

Tillbaka vid tältet packar jag ihop och ger mig av mot öster där jag träffar på Nordkalottleden efter en knapp km. Den leden är här mycket tydligt markerad med rösen och röda markeringar på träd och stenar. Man går omväxlande över släta hällmarker och genom fjällbjörkskog. På något ställe finns skyttevärn av sten byggda under andra världskriget.

^{Norra delen av den 200 meter djupa kanjonen Hellemojuvet.}

Det är nästan så att jag inte vågar gå fram till den så kallade Kanonen som är en bra utsiktspunkt mot Hellemojuvet som påstås vara norra Europas största kanjon. Stormvindarna kommer från NO och de skulle kunna knuffa en oförsiktig åskådare rakt ner i kanjonen. Tar av mig ryggsäcken på behörigt avstånd och står på knäna och håller hårt i ett stenblock där det är utsikt mot norr. Utsikten mot väster och söder saknar skyddande stenblock och dit vågar jag inte ta mig.

^{Stenbron vid södra Gussajávrre. Till höger fjället Rautåive.}

Leden viker nu av från kanjonen och går över hällmarker där man möter vindens fulla kraft. Ibland blir det tvärstopp trots att man går framåtlutad, och smattret från tyget i byxorna låter som en ton i tonskalan – kanske 50 Hertz? Börjar oroa mig för att inte hitta en skyddad plats för tältet eftersom jag vet att Nordkalottleden framöver saknar skydd mot östliga vindar. När jag kommer till stenbron som går över en vik på sydöstra sidan av Gussajávrre, ser jag att det är en skyddad tältplats på andra sidan i lä av en 3 meter hög klippa. Slår därför läger mycket tidigare än planerat, men jag ligger före schemat eftersom dagsturen till Amásvágge blev inställd.

Stenbron är gjord av mänsklig hand och vattendjupet på sidorna är upp till 2 meter, så det måste ha varit en ansenlig arbetsinsats. Norrmännen har även gjort rejäla trappor vid brantare partier förbi kanjonen.

Dag 9 –11:e september.

^{Karta dag 9 till 12.}

Det blåser mycket mindre i dag och himlen är för första dagen helt molntäckt. Förmodligen blir det regn. Jag hinner inte mer än komma iväg förrän jag blir sannspådd och får sätta på mig regnkläderna.

^{Ett duggregn drar fram över Gussajávrre.}

Regnet tilltar i styrka och jag sätter upp tältet för att vänta ut det värsta. Efter ett tag blir det i stort sett uppehåll och jag passar på att äta en tidig lunch när jag ändå har skydd. Även vinden har mojnat.

Passerar riksgränsen och enligt kartan ska Nordkalottleden dela sig efter knappt 2 km, men det finns ingen markering för den del som ska gå norrut och det är svårt att se att det finns en stig där kartan så anger. Får navigera på egen hand mot vadstället över Valldajåhkå. Ett enkelt 35 cm djupt vad i september. Duggregnet kommer och går men perioderna med uppehåll blir längre. Efter vadet är det en del blötmarker och ledmarkeringar saknas och så även upptrampad stig. När det blir torrare dyker det upp rösen och även en nödtorftigt upptrampad stig. Det är tydligt att få vandrare väljer denna väg. Där stigen viker av norrut finns skyltar med avståndsangivelser till några platser. Den blir även lättare att följa.

Flera små jokkar som inte finns på kartan rinner ner från Skájdevárre, men det är inte helt enkelt att hitta bra tältplatser, men det går om man snokar runt lite. Oftast är det för stenigt eller för blött. Hittar en bra plats och slår läger. Solen försvinner tidigt bakom Skájdevárre men landskapet mot öster förblir belyst och det blir ännu en fin kväll.

Vaknar närmare midnatt och när jag tittar ut ser jag norrsken. Blir entusiastisk och sätter på mig dunjackan och vadarskorna. Det är mörkt och jag har inget kamerastativ, men halvmånen lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna leta upp en sten med lagom lutning för att fungera som stativ.

^{Norrsken vid Skájdevárre.}

Måste använda kamerans självutlösarfunktion eftersom exponeringstiden visar sig bli cirka 3 sekunder. Blir stående i en dryg halvtimme och dunjackan värmer visserligen, men inte pyjamasbyxorna. Det tar en timme att få upp värmen igen i sovsäcken, men det var det värt. ^{Norrsken. Halvmånen lyste upp en del av landskapet.}

Dag 1012:e september.

Himlen är gråmulen och regnet hänger i luften, men det blir aldrig mer än lätta duggregn som upphör mot eftermiddagen. Enligt kartan ska dagens etapp bjuda på tre vad. Det första vadstället strax innan passet vid 826 kan nätt och jämt passeras på stenar. Efter passet breder ett vidsträckt område med enbart klipphällar ut sig där leden passerar öster om Jiegnajávrásj. Gråvädret lägger en ödslig stämning över landskapet, men det är ganska enkelt att ta sig fram.

^{Jiegnajávrásj.}

Därefter kommer ett parti på cirka 3 km med många små raviner som man ska ta sig ner i och upp ur, vilket sänker tempot. I den första av dessa raviner rinner en jokk och man har lä för vinden. Då duggregnet gjort ett uppehåll passar jag på att äta en snabblunch bestående av digestive kex och sparrissoppa. Kommer sedan till Rikkekjåhkå som måste vadas. Vattnet är inte så strömt och går inte upp till knäna, men tidigare under sommaren är det nog mer utmanande.

^{Vadstället vid Rikkekjåhkå.}

Mot öster domineras landskapet av Sårgåjávrre.

^{Utsikt från Nordkalottleden mot västra delen av Sårgåjávrre.}

Leden rundar nu berget Rikkek och viker av mot väster för att komma till vadstället vid Skájddejåhkå. Jokken är namnlös på svenska kartan. Det flöt fortfarande en hel del vatten i den, men vid vadstället bredde den ut sig och blev inte mer än knädjup. En månad tidigare hade det här varit ett tufft vad i år.

Viker av från leden och går 200 meter uppströms där det såg ut att finnas tältplatser. Slår läger och får åter kämpa med myggen då vinden avtagit. 

Dag 1113:e september.

^{Tältplatsen på norra sidan av Skájddejåhkå.}

I dag förbättrades vädret markant. Växlande molnighet och inget regn. Jag fortsatte norrut längs Nordkalottleden och hoppades att korsningen med Gränsleden skulle vara tydligt markerad. Vid korsningen fanns tydliga skyltar, men vinterstormarna hade gjort processen kort med ställningen som måste ha satts upp av någon som saknar kunskap om naturens krafter. Nu stod skyltarna nödtorftigt lutade mot en sten.

Gränsleden går mestadels fram över torrare marker. Men det skulle visa sig att den ofta går över blötmarker som till slut får de flesta kängor att bli genomsura. Leden ska från början ha varit en väg som samerna använt. Den som satt ut markeringarna när EU beviljade bidrag måste ha gått i stövlar, för även om det ibland fanns torrare alternativ så går leden ofta fram där det är blötare. Många vandrare har inte accepterat dragningen utan små stigar har bildats av de som valt att gå runt de blötaste partierna. Möjligen varierar förhållandena beroende på hur regnig sommaren varit. Mina kängor – som klarat sig bra fram till början av Gränsleden – blev i alla fall genomsura halvvägs till Ritsem, trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla mig på torrare partier. Med stövlar hade man hållit sig torr. Vyerna är däremot mycket fina längs hela leden. Höstfärgerna var mycket intensiva. 

^{Vindskyddet Sårgå på Gränsleden.}

När jag kom fram till vindskyddet Sårgå gjorde jag i ordning lunch. Kändes lite fel att utedasset stod så nära den lilla sjön där man tog vatten - speciellt efter nyheten (2017-10-09) att Ecoli bakterier hittats i vattendrag nära fjällstugor både i Jämtland och Västerbotten. Det här vill man helst inte skriva om när den stora drivkraften för oss fjällvandrare just är att naturen ska vara orörd. Men man vill heller inte drabbas av magsjuka på fjället, så jag kokade vattnet.

Leden fortsatte ner mot Sårgåjávrre och längs den vackra Svártijåhkå över vilken det går en bro. 

^{Svártijåhkå vid bron nära mynningen i Sårgåjávrre.}

^{Utsikt mot Sårgåjávrre.}

Efter bron går jag drygt 4 km till och slår läger vid en liten sjö.

^{Tältplatsen dag 11 vid en 300 meter lång sjö.}

Dag 1214:e september.

På morgonen hör jag ett grymtande ljud, och när jag går ut ur tältet står en älgtjur 50 meter bort och fånstirrar på mig. Vi står och tittar på varandra ett tag, men när jag tittar bort en sekund hinner han försvinna.

^{Sjöar som bildas längs Sårgåjåhkå, strax väster om Áhkájávrre.}

I dag blir det övervägande soligt och björkarna i dalgången mellan Sårgåjáavrre och Áhkájávrre lyser intensivt gula mot den blå himlen. Vid vindskyddet Gálavárddo missar jag leden. Jag följde den tydligaste stigen ner till en jokk och fortsatte längs småstigar. Jag gick inte tillbaka när jag insåg att något måste vara fel. 5 km längre fram träffar jag på leden igen. Den hade gått högre upp på berget än min väg. 

^{På väg ner mot Áhkájávrres västligaste del.}

Vid nästa vindskydd Áhkká äter jag lunch. På väg mot bron över Ubmasjåhkå tänker jag på vad kaptenen på M/S Storlule berättade den 3:e september. Tydligen steg vattennivån i Áhkájávrre nu med 25 cm varje dag och om 10 dagar skulle vattenmagasinet då ha nått högsta tillåtna nivå. Han hade gått Gränsleden 2015 och då var Suorvamagasinet fullt och trappstegen upp till bron över Ubmasjåhkå låg delvis under vatten. Visserligen hade man kunnat vada fram till trappstegen, men han valde att gå på vajrarna som höll upp bron.

När jag kommer fram till bron är det fortfarande en dryg halvmeter kvar innan vattnet når trappan. Man kan undra över varför man inte byggde bron med hänsyn till den maximala vattennivån i sjön. Men det är inte varje år som magasinet blir fullt.

^{Bron över Ubmasjåhkå där den mynnar i Áhkájávrre.}

Efter bron går man genom björkskog och jag ser en lavskrika. Det är 10 km till vindskyddet Sievgok och på den sträckan saknas jokkar och småsjöarna omges av blötmarker och saknar tältplatser så långt jag kunde se. När leden kom ner till Áhkájávrre och jag hittade en tältplats 50 meter från sjön slog jag läger för att ha tillgång till vatten.

Det var stora mängder knott i skogen. Lite senare började även myggen bli många, men då droppade knotten av – kanske jobbar de i skift? För att slippa insekterna tillbringade jag kvällen nere vid sjön där det drog lite. Eftersom magasinet i princip var fullt slapp man se de tråkiga stränderna och naturen kändes opåverkad av människan.

^{Áhkájávrres strand 50 meter från tältplatsen dag 12.}

Dag 1315:e september.

^{Karta dag 13 och 14.}

Myggen ser till att lägret bryts fort, men efter en stunds vandring har blodsugarna droppat av. Dagen gick i gråvädrets tecken, men jag slapp regn. När jag passerade trädgränsen strax innan vindskyddet Sievgok, tvingade kalla vindar från NV på mig skaljackan. Åt lunch vid vindskyddet. Här fanns det även en hyfsad tältplats, men jag skulle vidare.  

^{Vy mot väster vid Sievgok. Sjöarna är Áhkájávrre, Sievgokjávrre och Ubmas.}

Fortsättningsvis gick det att hålla ett högre tempo och jag slog läger 6 km från Ritsem. Under kvällen skingrades molnen i väster och man kunde njuta av solnedgången.

^{Utsikt mot väster från lägret.}

Dag 1416:e september.

Det var en kall morgon. Min väderstation visade +2 grader. Sista dagen på fjället var vädret fint med en intressant himmel. 

^{Utsikt mot Áhkká cirka 5 km väster om Ritsem.}

Áhkká och Áhkájávrre dominerade utsikten. Mötte även några vandrare som var ute på dagsutflykter.

^{Utsikt mot Áhkájávrre och Áhkká, ett par km från Ritsem.}

Strax innan jag når bilvägen halkar jag omkull där stigen är jämn och fin. Inga blessyrer men det är märkligt hur man kan klara 2 veckor på ibland eländiga stigar, för att åka dit där stigen är som bäst.

Övernattar på STF´s fjällanläggning i Ritsem för att ta bussen till Gällivare nästa dag. Jag är den enda vandrande gästen, men 6 damer har en kurs i stickning med samiska mönster.

Epilog

Jag hade tur med vädret som var mycket bra första veckan. Sedan kom någon dag med mycket hård vind och därefter normalt omväxlande väder. Jag upplevde vädret som mildare än normalt. Det som förvånade mig mest var mängden mygg. Även blommorna verkade ha dragit ut på säsongen. Vattennivån i de medelstora jokkarna var mindre än hälften av vad det var i början av augusti.

Nordkalottleden och Gränsleden har rösning och markeringar av ojämn standard och man får hålla ögonen öppna. Nordkalottleden har även några vad som i september inte vållade några problem. Det var inga vad på Gränsleden men den gick över våtmarker så pass ofta att kängorna till slut blev blöta. 

Alla delar av min rutt var värda ett besök, men jag trivdes bäst i området i närheten av Miehtjerjávrre och Sjnasjkasjávrre.

Bilder från vandringen med bättre skärpa.