En färd över Lejonbukten

Hans varma leende spred sig över ansiktet samtidigt som han tittade undrande på oss. Han vände sig om och började rota i de vita lådorna för att plocka upp ett vitt litet paket.
”Tag en ikväll efter att ni ätit och en imorgon bitti innan ni ger er av så ska ni se att allt ordnar sig”, sade apotekaren och sträckte över paketet till Peter. Vi tackade och promenerade tillbaka för att stuva iordning det sista i båten.
     I över en månad hade vi färdats på de franska kanalsystemen och trots de underbara vyerna längs Bourgogne, de kärleksfulla gåvorna från slussvakterna och det goda vinet som vaggade oss till sömns hade vi nu fått nog. Vi ville känna friheten igen, vi ville känna vinden smeka våra kinder och vi ville se våra mäktiga segel spännas upp ovanför oss.


Port Saint Louise var namnet på den lilla by som utgjorde slutet på ännu en milstolpe i våran resa. Efter en underbar vecka med vila i sällskap med familj som var på visit från Sverige kände vi att det var dags för våran båt, Dyning, att känna saltet längs kölen. Oron för sjösjuka var dock stor. Vi visste båda hur svaga vi kunde vara när de stora dyningarna sätter in, speciellt nu när vi inte varit ute till havs under en längre tid. Apotekarens väl valda ord lugnade dock oss något och det vita pillret sjönk sakta ner medan våra ögon slöt sig och vi föll i en djup sömn, något som skulle visa vara en lyxvara de kommande dagarna.

De holländska långfärdsseglarna skrattade åt oss när vi pekade på sjökortet. Våran plan var att segla direkt från den Franska Rivieran till Menorca som är den nordligaste ön i Balearerna. Efter att ha seglat 10 år i Medelhavet kunde de bara ge oss ett enda tips, välj en annan väg. Den ökända Mistralen kunde smyga sig in på så kort tid som 15 min och omvandla de lätta brisarna till en storm som får de mest inbitna sjömännen att rygga tillbaka. Vi hade haft sällskap av Mistralen under våra sista dagar på Rhône och vi visste vad den kunde ställa till med. Nu var den vinden dock utom synhåll och om turen var på våran sida skulle den heller inte visa sig den kommande veckan. Det krävs trots allt väldigt mycket för att hålla tillbaka två 19-åriga killar med en innerlig längtan att få se solen krypa ner längs havshorisonten igen. Vi skulle segla och det med besked.


Jag vaknade av att någon sprang omkring uppe på fördäck, givetvis var det Peter som enligt vanlig ordning steg upp någon timme före mig. Ute var det klarblå himmel och en starkt strålande sol. Det kändes bra, idag var rätt dag. Frukosten slank ner följt av det vita pillret precis som Apotekaren ordinerat.
     Några timmar senare började mitt huvud kännas allt tyngre och jag hörde holländares ord eka i mitt huvud när Dyning slängdes som en vante mellan vågorna som rivits upp några dagar tidigare av de kraftiga vindarna. Ena stunden piskades vi av 10m/s motvind och bara någon minut senare var det stiltje igen. Vi såg i varandras ögon fast beslutna om att löpa linan ut, oavsett konsekvenserna. Kvällen började närma sig och inte ens de vita mirakelpillerna kunde hålla tillbaka de kväljningar havets frekventa vågor gav oss. Medan jag hängde över relingen och klämde ut det sista innehållet ur magsäcken förundrades jag över hur blått och vackert vattnet var här.
”Titta på det fina vattnet!”, skrek jag till Peter.
Ett grundligt harklande följt av otäcka spyor fick bli ett bevis på att Peter kände likadant. Natten trängde sig på och vi drog lott om vem som skulle ta första vakten. Molnen hade kurat ihop sig och bildat en svart ridå utan dess like, en mörkare tillvaro hade jag aldrig skådat. Ett åskinferno utspelade sig ovanför våran båt och självaste tanken av att bli träffad av blixten här ute fick en att kasta sig över relingen och börja spy.
Molnen var som en järnridå och bland dem smattrade blixtarna en efter en. GPS:en tappade all kommunikation med satelliterna och Cd-fodral fick ersätta transportören som försvunnit spårlöst. Vi lade ut kurser och försökte så gott som möjligt approximera våran position med hjälp av dödräkning från senast kända position.
     Vi körde skift om två timmar, två timmars vakt och två timmars vila. Man försvann in i en värld mellan dröm och verklighet, det var svårt att tyda om det man såg var en dröm eller om det verkligen hände. Vid flertalet tillfällen ryckte jag till, flög upp, fast besluten om att jag hade somnat på min vakt. Men när blicken klarnade möttes jag bara av det förvånande faktumet att jag befann mig inne i båten och att Peter satt där ute och hade vakten.

Allteftersom natten började lida mot sitt slut avtog vinden och den tunga ridån öppnade sig. Tillsammans med hoppet steg solen och färgade den numer klara himlen röd som det fina rosévinet vi druckit för bara någon månad sedan. Framåt förmiddagen hade vinden dött ut helt och motorn arbetade för fullt. Yrseln från de magiska pillerna låg kvar och det var omöjligt att få i sig föda. Det föreföll som om hela havet var tomt, vi hade inte sett en enda båt sen vi lämnat Port Saint Louise. Det enda tecknet på liv var delfinerna som visade sig då och då.

Hela dagen flöt iväg utan vind och fortfarande grov sjö, inget idealläge för en 27 fots Kosterbåt som rullade, rullade och rullade. Den här kvällen var annorlunda, himlen var upplyst men inte av blixtar utan av stjärnor. Tvärs över himlen sträckte sig vintergatan likt ett stråk av pärlhalsband. Jag önskade Peter god natt och kröp ner i kojen för att ta min första sovpaus.
     Jag hade precis hunnit somna då jag plötsligt väcktes av en oregelbundhet i motorljudet. Motorn hade ändrat varvtal och jag var tvungen att veta varför. När jag flög upp till sittbrunnen fick jag till min besvikelse se en lika förvånad Peter. Motorn gick ner ytterligare i varv för att slutligen dö helt. Vi låg nu och guppade mitt ute i Medelhavet utan vind och utan motor. Efter att ha sett över motorn lite beslöt vi oss för att avlufta den och jag kilade in mig i stickkojen mellan seglena för att kunna komma åt motorn ordentligt. De envisa rullningarna gjorde sig påminda nu mer än någonsin men beslutsamheten höll tillbaka kväljningarna. Jag skruvade upp den första ventilen och ropade till Peter att starta motorn. Mycket riktigt, det pyste ut en hel del luft innan mitt ansikte dränktes i diesel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men dieselsmaken i munnen gjorde valet enkelt och jag skrek ut ett glädjerop när motorn sedan försiktigt gick igång.
     Det dröjde inte mer än en dryg halvtimma innan samma process satte igång igen. Det skulle dock visa sig att det inte fanns en lika enkel lösning denna gång. Motorn var ur spel och det enda vi kunde göra var att vänta.

Loggen visade 0,5 knop, det är ingen siffra man skryter med på krogen tänkte jag. Jag såg upp mot himlen och beundrade stjärnorna. Finns det liv därute tro? Och om det finns, kommer jag någonsin att få uppleva det? Trots alla bekymmer kändes denna kväll bekymmersfri, jag satt där ensam och gjorde det jag gillar bäst, filosofera. Det fanns gott om tid till att reda ut många typer av problem och jag betade av dem en efter en. Jag överraskades plötsligt av en fallande stjärna och min första önskan var givetvis vind! Bara en kort stund efter det första fallet fick jag se ännu en stjärna falla, jag önskade mig vind igen, bäst att vara garderad. Slutet av mitt pass närmade sig och jag hade nu stora svårigheter att komma på fler önskningar. Men stjärnorna föll fortfarande. Jag var som djupast i mitt funderande när storseglet började fladdra en aning. Såg jag i syne eller var min önskan uppfylld? Jag rullade ut genuan, skotade hem storen, såg på loggen och kände en tår rinna längs min kind då jag läste av 4.5 knop. När jag vände bort blicken från loggen fick jag se Peter stå vid ruffingången med ett stort leende på läpparna.

”- Välkommen upp kompis!”
”- Stjärnorna faller för fullt så passa på att önska dig något för de tycks uppfyllas!”

Jag skuttade glatt ner i ruffen och somnade med ett leende på läpparna. När jag vaknade hade det hunnit blivit ljust och Peters hår fladdrade i den underbara vinden. Jag steg upp, glad som bara den, och gjorde iordning en liten frukost, vår första måltid sen vi lämnat hamnen i Port Saint Louise.


Runt fem tiden på eftermiddagen skymtade vi Menorca i horisonten och några timmar senare girade vi 90 grader västerut in i den lilla fjorden som skulle leda oss till staden Mahon. Den stora klippan i norr tog våran vind och vi guppade lugnt framåt. Tålamod är långfärdsseglarens bästa vän och det hade vi gott om. Sakta jobbade vi oss förbi klippan och fick snart upp farten igen. Livet från restaurangerna och pubarna i stan hördes nu tydligt, våra ögon fylldes av tårar och glädjeropen ljöd för fullt. Då våran kära motor inte varit samarbetsvillig senaste dygnet sattes våra seglingskunskaper på prov och vi trixade oss in mellan båtarna för att slutligen göra en fulländad tillägning. De oroliga åskådarna fick leenden på läpparna och skratten ljöd förfullt när Peter stormade upp och kysste kajen om och om igen. Bättre än såhär kan livet knappast bli tänkte jag samtidigt som jag ryckte fram två öl för att fira våran seger.
     För ovanlighetens skull blev vi återigen överraskade när vi under vårat firande fick besök av polisen som bestämt hävdade att vi var tvungna att lämna denna plats då den tydligen var privat. Hur vi nu skulle lyckas med det utan vind och motor brydde de sig inte om, det viktiga var att vi skulle bort. Äventyret fortsatte och hur vi löste detta problem är en helt annan historia som gör sig bäst på krogen tillsammans med ett gäng öl…