Solen sken och det var strålande väder när vi kom fram till Bydalen vid middagstid på Valborgsmässoafton. En del snö ligger kvar på fjällen, men slalombackarna stängde redan för ett par veckor sedan.

Barnen hann gunga en stund i kvällssolen innan brasan tändes.

Det brann riktigt bra, och jag, maken och svärföräldrarna gjorde så gott vi kunde för att låta som en uppsaliensisk manskör. Resultatet var väl så där, men publiken (barnen) har inte så stora referensramar, så det fick duga. Vintern rasade ut även hos oss. Och visst ser lågorna ut precis som på en pimpad epatraktor? (Slalombacken i fonden)

Kvällen var hur som helst så vacker att jag bestämde mig för att offra en sovmorgon på en lite utflykt upp på fjällsidan. Det kändes helt enkelt som om det vore ett slag i ansiktet på alla som hade lust men inte möjlighet att sova bort chansen.

Väckarklockan ringde klockan sex. Efter lite snoozande och en första frukost tog jag mig iväg vid sju. Morgonsolen strålande in mellan träden från en klarblå himmel, och smältvattnet porlade fram över mossan.

Jag följde leden upp mellan stugorna mot Drommens topp. Det gick riktigt bra. Mycket snö hade smält bort, och den snö som låg kvar var skoterpackad och bar riktigt bra. Men ju högre upp jag kom, desto mer snö blev det. Och snön var sådär riktigt förrädisk. Man trampade till på skaren och trodde precis att den skulle hålla...och så brast den. Som tur var hade jag fått låna svärmors skoterstövlar. Men efter ett tag började man ändå fråga sig vad i hela friden man höll på med.

Bakåt såg det ut så här.

Och så här såg det ut framåt...

Det började helt enkelt kännas lite hopplöst. Hade jag haft barn med mig hade jag vänt för länge sedan, och hade maken varit med hade jag säkert blivit gnällig och så hade vi sett på varandra, skakat på huvudet och sagt "Vad fan håller vi på med egentligen?", och så hade vi vänt. Men nu var jag som sagt ensam, timmen var arla och alla andra låg och sov, så jag hade ju liksom inget att förlora, förutom möjligen någon centimeter runt midjan. Jag tömde stöveln på snö ännu en gång och såg upp mot höger.

Dit skulle jag bara. Och efter några klafsande steg till fick jag som ett slag i huvudet. GÅ BORT FRÅN LEDEN OCH STYR MOT BARMARKEN!!! Jag är ju annars lite rädd att gå vilse här, men med halvmeterdjupa spår var ju risken obefintlig. Så jag slängde mig ut i det okända och skuttade som en ekorre mellan granarna. Eller rättare sagt mellan de snöfria ytorna under granarnas grenar. Så lite "hopp-hopp-tömma stövel" något hundratal meter tills jag slutligen kom fram till stenskravlet!

Vilken lycka att komma upp på den snöfria branten! Helt plötsligt kom man ju smärtfritt framåt-uppåt, så att man blev ordentligt andfådd.

Jag kom sedan upp på en platå som jag aldrig sett förr, uppe där vattenlinjen gått någon gång efter senaste istiden. Berget sluttade där ner på båda sidor - dels ner mot dalen, och dels ner mot en mindre sänka. En perfekt liten tältplats, om nu inte myggen blir för besvärliga i sommar. Det var grönt och lummigt, och jag kunde genom att förflytta mig några meter mot den mindre sänkan, få lite mer frid och ro eftersom ljudnivån där var mycket lägre. Jag börjar tro att jag är lite ljudöverkänslig. Här uppe på höjden hördes bruset från den forsande vårfloden i Dammån väldigt väl. Det kan kanske tycks romantiskt, om det nu inte var för det att ljudet lät alldeles för likt den hemska E4:an som jag alltid hör hemma. (Jag ska se om det funkar med omvänd psykologi här hemma - om jag kan få hjärnan att tro att E4:an är en fors...).

En anledning till att allt hördes så väl kan väl ha varit att lövträden fortfarande är kala. Man hade i alla fall osedvanligt god sikt. Men som bilden ovan visar så är knopparna på god väg att spricka. Den vägen jag tog upp för fjället den här dagen skulle kanske inte kännas lika genomförbar under högsommaren.

Det tog en god stund att hitta rätt fikaplats när jag nu hade hittat ett sådant smultronställe. Till slut lade jag mig tillrätta och väntade på att några fjälltutare eller snöskvättor eller några andra exotiska fåglar skulle landa på lagom avstånd från mig och kameran. Det har ju varit så gott om fina fågelbilder på Utsidan på sistone att det har börjat verka enkelt att fota de små gynnarna. Men så här ser det ut när ett blåbär ska försöka föreviga något:

Det här var den enda pippin som vågade sig inom räckhåll. Sedan kom det två fåglar och satte sig i det skarpa motljuset. Den ena hade kroppsform som en koltrast och lät som en björktrast. Den andra var större och höll tyst. Man undrar ju vad det kan ha varit för något. Jag gissar på en ripa, av storleken att döma.

När klockan var nio började det rycka i mammanerven, och det började vara dags att packa ihop och bege sig hemöver så att man inte missade dagens tredje frukost. Och när jag stod där uppe och spanade ner mot den hiskeliga branten och undrade hur jag skulle ta mig ner helskinnad (det är ju alltid värre att klättra ned) så fick jag ju syn på lösningen en bit längre ner...

MYREN!

Den lyste som ett stort brunrosa fält helt utan snö! Så för första gången i mitt liv sökte jag mig aktivt TILL en myr för att få ett gångvänligt underlag och för att kunna hålla mig torrskodd. Hur urflippat kändes inte det! Och på sätt och vis bidrog det till att göra denna morgonutflykt i vårlig försommarvärme till en av mina bästa fjällturer.

-Den otroliga sikten inne i lövskogen.

-Frånvaron av mygg och andra flygfän.

-Att jag tordes gå ensam utan stig och utan karta och utan led utan att vara rädd att komma bort. Vilken frihet!

Dagen efter tog jag med maken på samma tur, på eftermiddagen. Det var otroligt så mycket snö som försvunnit på ett och ett halvt dygn! Men då gick vi lättpackade, så kameran var inte med. (Så gissa om jag hade både domherrar och entitor precis framför fötterna på stigen...)