Bekännelser från Östgötarnas helgvandring på Tjustleden

Helgen den 27-28 september var jag åter ute och vandrade med ett gäng trevliga östgötar som vid det här laget blivit mina vänner. För ett och ett halvt år sen gjorde jag något liknande, men då var vännerna fortfarande främlingar för mig. Åtta sinsemellan okända personer hakade då på en löst organiserad tur som vi utlyste genom Utsidans Östgötaforum. Det hela slutade med en kanontrevlig påskhelg och flera efterföljande tillfällen då vi har träffats och gjort saker ihop.

 Men tillbaka till helgens vandring. Den var förlagd till etapp 8 och 9 på Tjustleden. Gänget denna gång utgjordes av sju vuxna, ett barn och en hund. Sträckan vi gick kan varmt rekommenderas då den bjöd på det mesta i naturväg; dunkla skogsvägar, böljande kulturlandskap, ringlande skogsstigar, dramatiska berg, underbar utsikt, stilla sjöar, svamp i mängder, nyfikna kossor….. jag har säkert glömt något av allt som dök upp längs vägen! För den som är nyfiken finns ingående ledbeskrivningar för Tjustleden att hämta på http://www.tjust.snf.se/tj_leden.htm.  

Under denna tur blev jag oerhört imponerad av vår yngsta deltagares oerhörda uthållighet. Med knappa 7 år på nacken ser jag det som en bedrift att orka gå 15 km under en och samma dag, doppa foten i ett vattenhål så att skon blir dyngskor, halka på en blöt trästock med rejäl smäll i knäet så att tårarna började trilla, men ändå behålla humöret hela dagen ut! Många barn hade nog protesterat för mindre strapatser än så.

 

Kanske var det också till hjälp att det hela tiden fanns flera vuxna och en hund med som kunde ”underhålla” när orken började tryta? Med hjälp av magiska stavar, knäckehäxor och rosa björnar som smyger i buskarna blir vilken vandring som helst spännande för den som har fantasi. För att inte tala om den draghjälp de minsta kan få av att hålla i kopplet till en hund som absolut vill gå först (okej, bekännelse nummer 1: jag har inte lyckats lära min hund att sluta dra i kopplet än).

   

Fördelen med att vara flera vuxna är också att man själv kan välja om man vill gå socialt eller ensam. Normalt kan jag känna mig lite ”inklämd” om jag deltar i gruppaktiviteter där man ständigt förväntas umgås med allt och alla. De känslorna brukar dock lysa med sin frånvaro under våra turer. Är man trött på kvällen är det tillåtet att avvika tidigt från elden (bekännelse nummer 2: det går alltid att maskera att man är kvällstrött genom att skylla på att man har en oerhört mjuk och gosig dunsäck som lockar). Vill man sitta uppe länge och prata om äventyr, de värsta toalettminnena (bekännelse nummer 3: sådana samtalsämnen kan förekomma på våra turer) eller prylar finns det alltid någon som ställer upp på det också. Vill man laga mat och äta ihop finns det alltid ett gäng att slå sig ner hos, men det går lika bra att bara ta sin matskål och sätta sig bakom en sten och äta i ensamhet om man nu vill det. Och det är det som är en del av poängen med våra turer, de är så oerhört opretantiösa och det finns inga krav på att alla ska ha samma behov av socialt mingel eller ensamma stunder!

 

Jag är övertygad om att fler än jag har varit med på turer där även nära vänner förväntat sig att man alltid ska vilja delta i det sociala efterspelet under kvällen. Eller där folk frågat ”kom och sitt här istället, inte kan det väl vara roligt att sitta ensam i ett hörn heller?”. Och här kommer bekännelse nummer 4: jag tillhör absolut de som har behov att gå undan för sig själv ibland, även om jag absolut tycker om att vara med i ett sällskap också. Att sitta själv i ett hörn är underskattat av många!

 

Även om sällskapet man har är optimalt går det inte att bortse från hur otroligt skönt det är att få landa i sina egna tankar och upplevelser en stund. För tankar och upplevelser dyker onekligen upp när man är ute i naturen, och vad kan väl vara bättre än att få sitta själv på en sten, blicka ut över en stilla vattenspegel och befria sig från vardagsbruset som härjar i bakhuvudet och bara vara?

 

Inträngd i en stadslägenhet som jag (och många andra) är till vardags, fullt upptagna med att få jobb, relationer och livet i övrigt att fungera på ett sätt som passar oss, kan ”varandet i nuet” lätt bli en bristvara. Det händer att jag längtar tillbaka upp till Norrland just för att jag hade så många fler ”varanden” där: kvällspromenader längs älven, en termos med te som avnjöts på en solvarm klippa nära det brusande vattnet, övernattningar under bar himmel på ett berg mitt i becksvarta skogen, matlagning utomhus på friluftsköket en vanlig vardagskväll ihop med en kompis istället för att äta ensam hemma i lägenheten……

 

Det finns mycket som jag saknar med Norrland, och närheten till den vilda naturen utgör en stor del av saknaden. Men även om naturen och ”vildmarken” här nere är annorlunda försöker jag göra mitt bästa för att komma ut ändå. Östergötland med omnejd har ett fantastiskt landskap att bjuda på. Jag önskar att fler människor tog sig tid att utforska sina närområden och jag vill uppmana alla att göra det ihop med både vänner, främlingar, barn och hundar.

 

Alla är med andra ord välkomna att haka på vår nästa tur!

(och tack till Tessan som stod för bilderna denna gång)