Att cykla genom alla Sveriges kommuner

Efter högskolans skyddade verkstad och innan förvärvsarbetets självpåtagna boja tyckte vi att det skulle vara trevligt med en längre cykelsemester. Detta andningshål inföll sommaren 1998. Från Varberg cyklade vi längs med Sverigeleden till Nordkap. Efter att ha besökt Nordkapsklippan tog vi Hurtigruten till Øksfjord. Därifrån cyklade vi till spetsen på Lofoten för att ta färjan till Bodö. Vi åkte vidare längs med Norgekusten för att sedan åka in i Jämtland. Från Storsjöbygden blev det raka vägen hem till Varberg. Av någon anledning noterade vi vilka av Sveriges kommuner som vi cyklat i. Därmed föddes idén om att cykla i alla Sveriges då 289 kommuner, ett projekt som tagit sju år i anspråk. Reglerna vi ställde upp blev följande: Alla Sveriges kommuner skall passeras med cykel. Cykeln får inte transporteras med annat fordon annat än när trafikregler föreskriver det eller när transporten sker över vatten. Cykeln får dock bäras eller ledas.


Eftersom både Magnus och jag fick jobb har vi fått begränsa våra cykelturer till det futtiga antalet semesterveckor som står till förfogande. Året efter Nordkapsturen cyklade vi en tur på 190 mil i sydöstra Sverige samt Öland. Sommaren 2000 kunde vi inte hålla oss från Norge och därmed blev det inte många nya svenska kommuner. Att cykla i Norges högfjällsområden har vi blivit mycket förtjusta i, ju backigare desto bättre. Det året slog vi vårt hastighetsrekord och det gäller fortfarande. På vägen ner från Rondane till Gudbrandsdalen kom vi upp i 76 km/h utan att trampa. Längs denna nedförsbacke stod en pojke runt fem år gammal. Pojken råkade händelsevis ha en hand full med grus. Givetvis kunde han inte låta bli att kasta gruset på mig när jag susade förbi i 70 km/h. Det hela förlöpte dock väl.


När vi åkte över den över 1440 meter höga passagen över Sognfjället råkade vi ut för ett snöoväder. Visserligen hade varning utfärdats i radion kvällen innan men vi chansade på att det inte skulle bli för besvärligt. Vi hade annars fått vänta minst en dag för passagen. När vi kom upp på krönet var det cirka en mil med kraftig motvind och ymnigt snöfall. Det var cirka tre meter höga snövallar på båda sidor vägen. Flera hjälpsamma bilister stannade och frågade ifall vi behövde hjälp. När vi kom ner från fjället blommade syrener och barn spelade fotboll i kortbyxor. Snacka om kontraster! När vi sedan låg i tältet hörde vi på nyheterna att vägen över Sognfjället hade stängts av på grund av det dåliga vädret. Nämnda väg, som rekommenderas starkt, går genom Jotunheimen och är Norges högst belägna allmänna väg.


Under 2001 blev det Skåne. Året därpå följde en tur upp genom Dalarna, Hälsingland, Gästrikland, Stockholm, färja över till Gotland, sedan färja till Oskarshamn och hem. Under 2003 putsade vi rent Götaland och södra Svealand från missade kommuner. Då fick vi dessutom cykla en omväg på 20 mil för att cykla igenom den nyligen avknoppade kommunen Knivsta. En annan retlig kommun är Öckerö utanför Göteborg. Jag har bott i Göteborg och cyklade dessutom till Öckerö från min bostad. Eftersom jag inte tog med cykeln på färjan utan lämnade den på fastlandet fick jag vackert cykla dit under 2003. För min del blev det en extratur på 15 mil.


I år väntade finalen. Magnus började cykla från bostaden i Ljungby och vi möttes i trakten av Arvika. Sen följde ett par dagar i östra Norge innan vi kom in i norra Dalarna. Där följde tre dagar på relativt hög höjd med en temperatur understigande 5°C och tidvis snöfall. Vi hade hela tiden en frisk nordvästvind mot oss. När vi cyklade över Flatruetvägen som är Sveriges högst belägna allmänna väg fick vi nytta av alla kläder som vi hade med oss. Sedan cyklade vi en genväg över en knappt tio km lång vandringsled mellan Arådalen och Höglekaredalen över Oviksfjällen.



Norr om Strömsund cyklade vi mest riksväg 45 som är riktigt trevlig så pass långt upp. Vi vände söderut igen efter att ha cyklat igenom kommunerna Gällivare och Haparanda. Söderut färdades vi närmare kusten. Vår 290:e kommun blev Gagnef i Dalarna där våra vägar skildes åt.


Totalt har det blivit 1800 mil och fem månader i tält som kan härröras till kommuncyklingen. I det civila, utanför kommuncyklingens tjänst, har det blivit lika många mil till under motsvarande period. Dagsetapperna har ökat i längd med åren samtidigt som vilodagarna, som vi hade första turen, har uteblivit. Den längsta dagsetappen som vi gjort under en cykelsemester är 24,6 mil och den kortaste runt 5 mil. Snittet under årets tur var mellan 13 och 14 mil. I år gjorde vi även en 100-milavecka. Magnus tyckte inte att det räckte utan gjorde två på raken.

Erfarenheter

Problemet då man cyklar i alla Sveriges kommuner är att det är så omständligt att förklara för nyfikna personer vart man är på väg. Vägbeskrivningarna blir ungefär så här. Jag kommer från Hagfors och skall åka mellan Vänern och Vättern till närheten av Sävsjö. Där har jag bestämt träff med min bror. Sedan skall vi sicksacka upp genom nordöstra Småland, Östergötland, Södermanland och Västmanland för att sedan åka till Knivsta. Därifrån cyklar vi genom Västergötland till Öckerö. Där skiljs vi och Magnus åker tillbaka till Ljungby och jag till Hagfors via Bohuslän. Det är svårt att hålla uppe intresset hos den som frågar men den får skylla sig själv.

Fördelen med att följa något system är att man blir mer motiverad eftersom man har ett mål. Annars tar man ju den snabbaste vägen eftersom man är lat av naturen. Dessutom kommer man till många ställen som man annars aldrig skulle besöka. Vi skulle aldrig ha tillbringat tre dygn med att kryssa om kring i Stockholms kranskommuner ifall det inte hade varit för kommuncyklingen. Nu tycker åtminstone vi att det finns fog för att påstå att vi sett hela Sverige.

Under åren har vi blivit mer rutinerade att packa lätt. Under Nordkapturen som var vår första över två dagar hade vi en fullständig uppsättning med bak- och framväskor samt flera onödigt tunga saker. När det regnade hade vi gummistövlar. Genom att ersätta dem med cykelskor med regnöverdrag sparade vi väl ett kg per person. Den dummaste prylen vi hade med oss var dock ett lås på två kg som vi aldrig använde. Under åren som gått har vi minskat packningen med i genomsnitt en halv bakväska per år. Nu är vi nere på totalt fyra framväskor, en bakväska, en styrväska samt tält och liggunderlag på pakethållaren. Långfärdscyklister som vi möter brukar alltid påpeka hur lite packning vi har. Ändå har vi allt vi behöver för att få ett behagligt liv på semestern, som till exempel spritkök, kikare, radio och respektabla kläder. Dessutom har vi ett så pass rymligt tält att till och med cyklarna får plats i absiden. Bakväskan som vi knycklar ner våra sovsäckar i, fungerar utmärkt som ett kylskåp. Kylvaror håller väl inpackade en acceptabel temperatur i åtskilliga timmar.

Några större problem med utrustningen har vi aldrig haft. Förutom ett fåtal punkteringar har två framväskhållare gått sönder. Dessutom har fästena för framväskhållarna på min framgaffel visat sig vara för klena med sprickbildning som följd. Detta ordnades dock upp med lite svetsning på en bilverkstad. Fördelen med stålram är att de går att laga nästan överallt. Satsar man på enkla och robusta prylar samt kvalitet där det behövs undviks många problem.

Problem med skavsår i baken brukar vi åtgärda med att byta sittställning eller byta sadel med varandra. Nu när båda två har klassiska lädersadlar har vi inte haft några större problem. Långfärdscykling ställer inte några större krav på konditionen utan den kommer med tiden ifall man trappar upp lagom och alltid håller sig till sin nivå. Efter årets tur passade vi även på att cykla Vätternrundan. En cykelsemester på 306/390 mil visade sig vara utmärkt träning ifall man toppar med lite tempo mot slutet.

Framtiden

Nästa år har vi tagit tjänstledigt i nio månader. Då har vi tänkt cykla ner till Turkiet, vidare österut genom Centralasien och Kina för att förhoppningsvis nå till Stilla havet. Där har vi tänkt åka tillbaka med tåg på transsibiriska järnvägen. När vi blir pensionärer skall vi cykla i alla Norges kommuner. Detta lär bli ett ganska utdraget projekt eftersom inte norrmännen kan stava till ordet kommunsammanslagning. Eftersom Norge är så trevligt att cykla i hoppas vi att de kommer att behålla alla sina småkommuner. Ett projekt som jag påbörjat är att sova utomhus på minst en plats på varje kartblad av ekonomiska kartan (rutor på 5x5 km) som till mer än hälften täcker Hagfors kommun. Jag har nu, oktober 2004, hunnit med hälften av de 80 kartblad som täcker kommunen. Färden dit sker med cykel eller skidor samt till fots. På detta sätt vill jag sedan kunna påstå att jag har sett hela Hagfors kommun. Perspektiven blir allt snävare. Undrar vad nästa projekt blir.