Artikeltävling 2019 - Den turen glömmer jag aldrig

Fjälldrama Jotunheimen hösten 1979

Vi är fyra kamrater som är på fjälltur i Jotunheimen med glaciärvandring och toppbestigningar på agendan. Den här aktuella dagen går vi den krävande fjällstigen från Spiterstulen i nästan klarblå himmel med målet för dagen att bestiga Norges högsta fjälltopp, Glittertinden 2472 meter över havet. Vi bestämmer oss för den mer krävande ”stigen” upp till den hägrande is- och snö toppen. Vi har ingen väderprognos att förlita oss på. Det är inte vanligt i Norge att man får sådana på fjällstationer. Man vill helt enkel inte skrämma iväg turisterna! Före bestigningen inmundigar vi en mäktig lunch omgärdad i en av bergskrevorna, som utgör ett naturligt skydd mot den isande vinden till tonerna av Steindalselvas, monotona porlande på dryga 1500 meter över havet. Jag njuter av det ståtliga och böljande fjällandskapet, som är pudrat med ca en dm nysnö, denna sena septemberdag 1979 medan hösten nästan övergått till vinter.

Vi axlar våra stora och tunga ryggsäckar, och påbörjar bestigningen. Steg för steg tar vi oss uppåt från ca 1500 meter höjd mot slutmålet 2472 meter över havet, medan mörka moln tonar upp, och vi inser; att vi inte kommer att ha strålande solsken uppe på Norges näst högsta fjälltopp! Vinden gör sig påmind. Ja ha, tänker jag, är ett oväder på gång, mån tro!
Det mulnar mer och mer medan vinden tilltar i styrka och omfång. Sikten försämras betydligt. Vi ser knappt varandra! Att återvända är inte tänka på, snarare får vi avstå från topp turen, och ta oss ned till fjällstationen, Glitterheim!

Vinden tilltar i styrka, och vindbyarna kastar bokstavligt omkull oss. Nu ser vi inte längre varandra. Att prata med varandra är omöjligt. Ropen äts upp av vindbyarna! Jag ligger och trycker fast mig i snön medan vinden drar förbi. Reser mig, ”flyger” iväg ett x-antal metrar innan jag får stopp på framfarten som måste hejdas med att trycka ned bägge fötterna rejält i snön, och sedan lägga mig platt i snön! Våra ryggsäckar är till stor nackdel i detta i oönskade väder! Men, som alltid på fjällturer, eller vid andra äventyr, så gäller principen; ”ingenting varar inte i evighet”, och bokstavligt, gäller det att ” gilla läget”! Det dramatiska är risken att komma ifrån varandra, samt komma för nära stupet, och den mörka fjällbranten, eller om man så vill, den ”okända avgrunden”, som finns någonstans i detta töcken av dimma och snö!

Medan jag ligger i snön och inväntar att vindbyarna ska upphöra, och när jag tittar upp, och blickar framåt, blottar sig under ett kort ögonblick en mindre molnglugg, och i det ögonblicket ser jag att jag är på väg mot stupet! Nu gäller det att ta ut en ny kompasskurs, som bokstavligt leder mig bort från branten och stupet, och att jag snarast återförenas med mina färdkamrater, som jag kommit ifrån!
Jag kan inte se dem i alla fall. Nu är det kritiskt. Ska mitt liv verkligen sluta så här!? Nu måste jag mobilisera alla mina tänkbara krafter och positiva tankar. När du känner att man är helt slut, då har man 50 % kvar är ett talesätt som ekar i mitt huvud! Frågan är, har jag dem eller inte!? Med finsk sisu lyckas jag, trots att krafterna är på upphällning lyckas jag komma ifrån stupet, och så småningom återförenades med mina färdkamrater, vilket är en obeskrivlig känsla!

Vi når sent på kvällen Glitterheim. Sätter snabbt upp tälten för att komma i skydd för både vind och den bitande kvällskylan som övergått i minusgrader. Vattnet i våra vattenflaskor har under bestigningen förvandlats till is. Vi kände knappt av kylan under den dramatiska nedfärden, men väl när vi kommit ned. Trötta och utslagna intar vi en mycket sen kvällsmiddag medan vi tackar vår herre för att vi kom helskinnade ned till målet!

Dagens dramatiska äventyr kunde ha slutat mycket illa, och med de stora feta rubrikerna, som vi hade fått ta del av i en annan värld! Som sagt, aldrig har kvällskonjaken varit så ”upplyftande” som just denna oförglömliga kväll medan vinden ruskade om vårt tältläger och vaggade in oss i en underbar sömn!