Ekopark Kilsbergen

"Otåliga vandrade de vidare"

Efter en lång, blöt, mörk vinter är det alltid lika skönt när våren kommer och knackar på ens dörr, ur sitt vinteride möter man ljuset och grönskan mer och mer, ens sinnen lättas upp en aning och allt tycks vakna till liv. En ny dag randades för några timmar sedan, jag sitter på bussen som ska ta mig ifrån staden till friluftsanläggningen Ånnaboda som ligger ca: 2 mil väster om Örebro, då och då brukar jag av någon outgrundlig anledning hamna där. Området erbjuder en hel del intressanta strövområden långt ifrån en bullrande stad med föroreningar, hets och stress. Stora delar har nu också (2007) blivit Ekoparker för bevarande av den rika floran och faunan. Dess domäner har tydliga geografiska gränser där syd med lövskogspräglade jordbrukslandskap möter norr med dess barrskog, detta har resulterat till en artrikedom där växter och djur som normalt ej lever i närhet till varandra gör det. Här finns också tydliga spår efter istidens framfart för ca: 10 000 år sedan i form av klapperstensfält, jättegrytor, sprickdalar och rullstensåsar.

Det är alltid lika skönt när man kliver av bussen och lämnar vardagslivet bakom sig med all den mediala negativism som bombarderar en. Man behöver ej gå långt för att känna den där upptäckarglädjen väckas till liv igen, kanske få syn på eller höra en älg i skogen eller en orm som ligger och solar sig på någon sten, ekorrarna som löper upp och ner på trädens stammar, myrorna som jobbar febrilt, fjärilarna som förgyller ens tillvaro. Listan kan göras lång, särskilt då också i bra väder. Denna dag bestämde jag mig för att titta närmare på stigen längs Göljebäcken.

Väl av bussen började jag vandra på Bergslagsleden norrut och efter ca: 3 km i lätt terräng kommer man fram där man kan vika av för att vandra längs Göljebäcken, fortsätter man ett par hundra meter till på Bergslagsleden så kommer man till sjön Göljan, vattnet har haft stor betydelse för hyttor och bruk i området. Här finns det ett vindskydd som är strategiskt mycket vackert belagt på en liten höjd med eldstad och fin utsikt. Ifrån denna sjö så börjar bäcken sin resa ner tills den förs samman med annat vatten, en stig har trampats upp någon km (dock ej hela bäckens längd som är ca: 3 km) så att man kan följa vattnet på nära håll, denna stig börjar alltså en kort bit innan sjön.

Idag är vädergudarna med mig, solen lyser och temperaturen är behaglig. Bara ett fåtal lätta moln syns på himlen när jag tar de första stegen på stigen, väcker säkert de små trollen och vättarna till liv. Ska bli spännande. Jag går in i en rik löv och barrskog, friska dofter sveper över mitt ansikte, alltmer grönska börjar bli synlig efter vintervilan. Bäcken på min högra sida och det dröjer ej många minuter innan jag går under några omkullvälta granar och kommer sedan fram till en liten bro, bäcken skiftar sida.

Genast ökar bäcken sin intensitet, efter ett femtiotal meter får jag syn på några bänkar som ställts ut på strategiska platser. Jag viker av, sätter mig ner och tar fram min termos, har en fin sikt med vattnet en kort bit nedanför mig, häller upp en kopp och hör vattnets olika melodier tillsammans med fåglarnas. Utan dessa naturens symfoniorkestrar så skulle det nog kännas tomt att befinna sig i en skog, tar en slurk av kaffet och låter tiden försvinna en stund.

Dess flöde blir lite lugnare och man kommer en bit ifrån, går över mark där det för länge sedan pågick verksamhet för framställning av kol, nästa bro är nu inom synhåll och jag stannar upp. Beskådar vattnet som slingrar sig som en orm igenom skogen, bryter sig fram med sin okuvliga vilja, grenar som hänger över här och där, solen som reflekterar på sina ställen. Tar av mig ryggsäcken, tar några klunkar vatten, undrar samtidigt vad alla fåglar kommunicerar om? Passerar bron och nu ökar bäcken sin styrka. Mitt synfält intar en blandning av stora och små stenar, små dammar, brus, vilt forsande och skum, ändrar min position, går över på andra sidan för att få en annan vinkel, lyssnar, njuter, beskådar dess vilda framfart.

Vattnet går ner i puls efter det vilda stråket och efter en stund i en ibland smått tät skog där lövträden varit dominerande kommer man fram till en gammal bäverdamm men som numera är en ”död skog”. Här kan man göra en avstickare ifrån stigen och vandra ett par hundra meter för att beskåda Kilsbergens kanske mest imponerande klapperstensfält som är en kvarvara ifrån istiden, ser lite lustigt ut med all sten mitt i skogen.

Tillbaka på stigen och jag letar mig vidare. Efter att vattnet har gjort sina sirliga böjar i detta trolska landskap och jag gått vid sidan om som en passagerare är man framme vid mitten av stigen, bäcken strilar här mycket lugnt och ger bara ifrån sig ett behagligt läte som är allt annat än stressande. Små bänkar är utsatta ibland ståtliga löv och barrträd, den mörka bäcken gör här en skarp sväng, sätter man sig ner och tar in platsen så andas stället frid och stillhet. Denna gröna sal i skogen är platsen för meditation, fåglarna kvittrar vidare och solstrålarna letar sig fram emellan träden. Tiden stannar upp för en stund, naturens element blir alltmer närvarande....skogens odörer gör mig mer mottaglig....spänningar lättas upp....stundens rätta ord är andlighet....en lätt vind sveper förbi och viskar i mitt öra att allt kommer att ordna sig.

Jag blickar upp lätt förvirrad, blir påmind om att det ej är skönt att för länge sitta på en stenhård bänk. Alltid lika upplyftande att då och då stöta på platser som väcker det omedvetna lite extra men vill/kan ej stanna längre, benen vill vidare. Stigen kränger nu ner i en alltmer mer sluttande terräng och ljudet ifrån bäcken ökar successivt, jag undrar vad jag kommer få att beskåda härnäst. Svaret kommer efter ett par minuter då jag först rundar en halvmåne bro innan man kommer ner till skinnarsågsfallet som är ett utav Kilsbergens högsta med en fallhöjd på ca: 7 meter, krafterna som vattnet avger har b.l.a används till kvarn och såg på 1700-talet. Detta tycker jag är stigens höjdpunkt då fallet är imponerande att beskåda ifrån alla väderstreck.

Terrängen slätas ut efter Kilsbergens Niagarafall och vattnet blir betydligt lugnare i dess väg, jag börjar närma mig slutet på min lilla/stora vandring. Passerar ännu en bro lite längre ner, direkt efter bron har en rastplats upprättats med eldstad och tillgång till huggen ved, sätter mig ner för lite näringsintag. Vatten i dess naturliga form och i måttliga mängder har en positiv effekt och påminner lite om livet isig i alla dess skiftningar, is är stelt och kallt men fascinerande, dimma är svårtolkat och regn är spontant och direkt, bäckar, hav, sjöar, vattenfall är som ett lätt sommarregn efter en lång tids torka, vilt, vackert, lugnt, skrämmande i en salig blandning. Några timmar har gått då jag fått förmånen att vistas i dessa trakter där allt har sin naturliga gång och jag avslutar med dessa rader av ord för att säkert inom kort vara tillbaka igen.

"Fotspåren var borta, vinden hade sopat undan dem"