Gottern har blivit en utgångspunkt för vårt friluftsliv. Här kommer berättelser och bilder från resorna längs Vojmån samt diverse andra äventyr i naturen med och utan skidor, på två hjul och med paddel.

55 år från Boden och jobbar i Skellefteå. Gillar frilufts aktiviteter kajak, kanot, fiske, vandring och skidåkning. Inte extremt men gärna fysiskt ansträngande. Tycker om att vistas i fjällen och då ofta i Kittelfjällområdet som vi brukar åka till både sommar och vinter.

Användarnamn: gottern

Intressen: Fiske, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Paddling, Utförsåkning, Havskajak

Mer på profilsidan


Kategorier:


Våra turer med Havskajak

Så här började det.

Vi har paddlat havskajak sedan 2003-2004. Innan jag fyllde 50 bestämde jag mig för att försöka lära mig två saker, att paddla havskajak och att segla kite på vintern. Jag gick då en kajakkurs med främjarna i Luleå och kitekurs med ett entusiastiskt gäng ute på Lövskär en kall februaridag. Sedan köptes utrustning. Det har blivit rätt mycket kajak men mindre med kite men jag hoppas att det ska bli mer av det också vad det lider.

Våra paddelvatten.

Vi är ju bosatta i Boden och därför har vi hållit oss mest i dessa trakter , ofta i Råneälven i närheten av Gunnarsbyn med omnejd. En trevlig dag var jag paddlade strax isen hade gått i vårfloden.

 

Närmaste kontakten med havet är Siknäs, Rörbäck och sträckan Smedsbyn via Brändön till Lövskär.

När vi åker i Siknäs är det fint att starta i Hällhamnen. Vi gjorde en gång en tvådagarstur till Näverön. Ca en mil från Siknäs med fin tältplats och strand. De flesta endagsturerna har vi gjort utanför Rörbäck och Bockön.

I år har jag gjort en verkligt trevlig resa med början i Smedsbyn. Nu paddlade jag inte till Lövskär nonstop utan delade upp sträckan i lagoma portioner, det rör väl sig om ca 4-5 mil. Jag steg som sagt var ner i Smedsbyn och gissa om det var svårt att hitta ut genom vassen i den snart igenväxta delen av fjärden. Efter en timmes letande och färdig att ge upp fick jag syn på en smal ränil där vattnet flöt lite snabbare och då så det ut så här:

 

Resan gick sedan vidare över Persöfjärden, genom trevliga smala kanaler, över Furufjärden och sedan ut i havet och ner till Brändön. Det var en tripp på 2.2 mil.

Jag har därefter paddlat Lövskär-Hagaviken och vidare från Hagaviken till Örarna och Brändön igen. Det har blåst en del i sommar så man har ju faktiskt fått en del valuta i vågskvalpet som nu sista gången när det blåste 8-10 m/s sydlig vind.

Det här är en trevlig bild länga en smal kanal norr om Hagaviken.

Norrbyskär.

Även om skärgården inte är så stor så ligger Norrbyskär mig varmt om hjärtat. Öarna är lite mindre skogsbeväxta, det är många kala hällor men kanske mest därför att min pappa var född på ön och att jag har många minnen därifrån när farmor och farfar fortfarande bodde där. Sågverket var redan nedlagt men det var fortfarande mycket liv på ön. Idag har några av mina kusiner tagit över stugor och fäderneshem och det är alltid trevligt att komma dit, något speciellt. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Marsch i fjällvärlden

Det började som en kul grej 2004 då jag om min yngre dotter Irene gjorde en resa till Hemavan. Vi skulle "fjällvandra" upp mot Viterskalet hade vi tänkt. Inte särskilt mycket packning så med tiden blev tempot högre och högre och skavsåren bara kom. Snabbt hade vi anlänt till Viterskalsstugan. Efter en stunds funderande drog vi småjoggande vidare, vi brakade iväg till Syterstugan och kom fram präktigt trötta. Knappt orkade vi fixa mat. Känslan att ligga i sängen och känna hur det kryper i benen är oslagbar.

Dagen efter bar det av hemåt samma väg. Närmare Hemavan vid skidbackarna började benen och knäna säga i från. Sista biten blev en sakta lunk och i Vilhelmina var det nästa omöjligt att få med sig benen ut ur bilen för att köpa korv.

Varför är vi just här? Lite historik.

Mina föräldrar var mycket fiskeintresserade sommar som vinter. Pappa  från Norrbyskär och mamma från Vindeln. Tillsammans med sina vänner åkte de till Kittelfjäll och jag minns namnet Fågelstams som jag tror att det var en stuga. De körde en "bubbla" med regnr AC 27212 med skidorna fäst bak på motorluckan. Måste ha varit i slutet av 50-talet.

Jag fick, eller tvingades, följa med när min ålder inte var inne, dvs för stor för att ha barnpassning hemma och en bra resekamrat (bära, hjälpa till och åka skidor). Nu är året nästa tonår, mellanstadiet och jag hugger till med 1964.

Nästa kontakt med Vojmån.

Nu har Henriksfjäll legat i träda några år.

I slutet av 70-talet, efter gymnasiet i Umeå/Skellefteå och lumpen i Sollefteå återknyts kontakten med Borkan. Med Karin och hennes föräldrar, Henrik och Anne Marie, tillbringar vi några år med att pimpla ännu tidigare på mornarna ute på norra Fättjarn. Henrik och Anne Marie är mormor och morfar till våra barn Hanna och Irene.