Vandringen fortsatte brant uppför och vidare längs med bergkammen för att till slut komma fram till Pinacklarna som sträckte sig som en kam fram mot toppen. De uppstickande bergspelare var helt täckta av is och såg ut som isstoder – en detalj i beskrivning av toppbestigningen som man missade under gårkvällens diskussion.

Nu väntade en klättring vertikalt uppför. Jag kände ganska snabbt att det hade varit enklare att ha ishacka och klätterutrustning vid en bestigning som denna. Men det var bara att fortsätta nu när jag hade kommit så långt – lite is skulle inte kunna stoppa mig. Det tog 2 timmar att klättra 200 meter och jag höll på att ge upp flera gånger men min envishet fick mig att fortsätta. Med endast 125 meter kvar till målet lade jag ut en Geocache i en grotta för att dokumentera att klättringen tog stopp.

Jag behövde vila och var nära på att ge upp. Efter en stunds vila tog äventyrslusten tag i mig igen och jag fullföljde den vanskliga sista sträckan uppför. En timme senare nådde jag Templet Storsola och kände en lättnad över att ha kommit till mål.

Besöket på toppen var skakigt. Det blåste kuling, snön yrde och sikten var obefintlig. Jag kände mig nervös och besöket varade en kort stund.

På dessa öar har lade vi inte ut några egna cacher då det fanns cacher på topparna

I vårt projekt Peak of Sweden har vi ju som mål förutom toppar, Vandringsleder och Nationalparker bestämt att vi ska på samtliga toppar vi kommer till antingen loggar en Geocache (cache) på varje topp. Om det inte finns någon cache dit vi kommer lägger vi dit en, vilket vi gjort på ett antal toppar och landskap. När vi kom till Skåne och Halland fanns det cacher på dessa ställen.