Vandringen fortsatte brant uppför och vidare längs med bergkammen för att till slut komma fram till Pinacklarna som sträckte sig som en kam fram mot toppen. De uppstickande bergspelare var helt täckta av is och såg ut som isstoder – en detalj i beskrivning av toppbestigningen som man missade under gårkvällens diskussion.

Nu väntade en klättring vertikalt uppför. Jag kände ganska snabbt att det hade varit enklare att ha ishacka och klätterutrustning vid en bestigning som denna. Men det var bara att fortsätta nu när jag hade kommit så långt – lite is skulle inte kunna stoppa mig. Det tog 2 timmar att klättra 200 meter och jag höll på att ge upp flera gånger men min envishet fick mig att fortsätta. Med endast 125 meter kvar till målet lade jag ut en Geocache i en grotta för att dokumentera att klättringen tog stopp.

Jag behövde vila och var nära på att ge upp. Efter en stunds vila tog äventyrslusten tag i mig igen och jag fullföljde den vanskliga sista sträckan uppför. En timme senare nådde jag Templet Storsola och kände en lättnad över att ha kommit till mål.

Besöket på toppen var skakigt. Det blåste kuling, snön yrde och sikten var obefintlig. Jag kände mig nervös och besöket varade en kort stund.

Idén blev verklighet

Vi träffade på ett gäng svenskar som hade träffats på en bergsklättringsresa till Kina. De var från olika delar av Sverige. Norrköping, Göteborg mm. De höll på att packa sin utrustning hela kvällen för att dagen efter bestiga toppen av Pollux 4092 m.ö.h. De var lite nervösa pga att vädret skulle bli sämre. Vi träffade grabbarna dagen efter och de hade inte kommit ända fram. De fick avbryta pga åska och snöoväder.