Det var den sista natten i Sydafrika och jag hade slagit läger under en bro. Det var inte den sortens bro med vajrar, stålbjälkar och ståtliga pyloner, utan enbart två väggar och ett golv av betong och ett tak som tillika utgjorde riksväg åtta mellan Bloemfontein och Maseru. Tittade jag åt norr eller söder såg jag inte gnistrande vatten i kvällssol eller lummiga kanjoner - utan enbart förtorkat gult gräs och en långstjärtad vidafink som upprört flög fram och tillbaka. Hade jag däremot gått upp på vägen och tittat österut hade jag sett vackra inselberg i fjärran. I vanliga fall användes min lägerplats antagligen till boskapsförflyttningar och vattenavrinning. Och till den lokale storbondens traditionella söndagsinspektioner.
Jag vaknade av att en bil körde in under bron och stannade två meter från tältöppningen. Det var storbonden som precis hade hittat en skäggig svensk cyklist. Jag förklarade yrvaket men förvånansvärt snabbt vad jag gjorde där och bonden godtog det hela. Jag skämtade och sa att jag hade hoppats att inte bli upptäckt, trots att jag lagt märke till gyttjiga bilspår på betonggolvet. Han skrattade och sa att jag hade otur eftersom han brukar köra en inspektionsrunda runt sina ägor varje söndagsmorgon. Jag höll med om det var otur. Innan bonden inspekterade vidare så sa han att jag var välkommen till gården för morgonkaffe – men jag tackade nej för jag hade helt andra planer för den tidiga dagen.
Jag tog mig till gränsen via en grusig genväg som gick någorlunda parallellt med järnvägen och slapp på så vis ta vägen via byn Ladybrand. Jag stämplade ut ur Sydafrika och in i Lesotho. Atmosfären blev genast annorlunda. Där fanns drag åt mild kaos istället för det timida stillhet som rådde på den sydafrikanska sidan av gränsen. Människor ville ha min uppmärksamhet, ljudnivån var högre, mat lagades på enkla grillar direkt på gatorna, och försäljarna var betydligt mer påträngande. Det var helt enkelt en gammal hederlig gränsby. Jag fortsatte snabbt mot de centrala delarna av Maseru. Plötsligt tog en vit kvinna tag i mig i farten och berättade att hon också är cyklist, eller i alla fall har varit, eftersom hon numera är lärare, och att hon tycker det är jättekul att se en cyklist från Europa och att jag måste bo hemma hos henne och hennes familj och att det även är jättekul att jag är från Sverige eftersom hennes make är från Finland, men att jag får vara beredd på lite stök eftersom hon har fyra barn och att hon inte har mycket mat hemma eftersom hon inte får lön förrän vecka efter och att hon dessutom nyss betalat böter för att ha stannat över visumtiden i landet. (Ja, hon pratade faktiskt snabbt och mycket och utan punkt). Jag följde med och slog upp tältet i deras trädgård.
Jag lämnade Maseru en sen förmiddag och åt en lika sen frukost på en trappa till en butik och tittade samtidigt på när en knubbig kinesiska dirigerade veckans eller kanske månadens byte av affärens gasbehållare. De förvarades i en stålbur och nya och fulla behållare skulle in i buren och gamla och tomma skulle ut ur den och vidare upp på lastbilsflaket. Och det gäller att inte blanda ihop dem. Kinesiskan styrde upp det hela med järnhand. Jag kunde inte låta bli att titta en extra stund innan jag gav en svart gatukatt resterna av min mat och cyklade upp i bergen.
Strax utanför Maseru...
Jag trampade någorlunda enkelt över några mindre bergspass, eller kanske var det vanliga backar, innan den första utmaningen kom i form av Bushman´s Pass. Jag cyklade fortfarande på asfalt och trafiken var långt ifrån lika tung som i Sydafrika, men backarna var otroligt branta och ofta fick jag leda cykeln. Jag har aldrig satt prestige i att cykla hela pass, jag tycker det är skönt att hoppa av och gå ibland. Hastigheten är nästan densamma och när man går vilar man cykelmusklerna och tvärtom. Dessutom är det aldrig bra att bränna ut sig. Beroende på var man cyklar någonstans kan bergen fortsätta, i dagar och i veckor, kanske till och med i månader. På toppen stod två pojkspolingar och försökte sälja sten till mig. En vacker sten förvisso och killarna var ju uppenbarligen fattiga – men sälja sten till en cyklist är nog ett dödfött projekt. Men det är bra att de i alla fall säljer något istället för att bara uppgivet utbrista:”give me money”. Jag skrev någonstans att jag underskattade Lesotho. Och det gjorde jag verkligen. Landet som ligger helt omgivet av Sydafrika har få eller inga släktdrag med grannlandet. Fattigdomen var mycket större än vad jag hade räknat med och en stor del av landets medborgare lever uppenbarligen ett hårt liv. Vägarna var, efter att asfalten tagit slut i byn Thaba-Tseka, extremt dåliga. Verkligen extremt dåliga. Och då snackar vi huvudvägen genom de centrala högländerna. Hästar är fortfarande betydligt vanligare transportmedel än bilar. Cyklar är det ingen som använder. Knappt någon som åker kinestillverkade motorcyklar heller. De flesta går, sen är det ett steg upp till de som rider. Sen inget. Och sen till den lilla klicken som har bil eller har råd att köpa plats i en. Landet hade däremot en del släktdrag med Etiopien. Bergen, småbyarna med runda små hus, fast här var väggarna byggda av sten istället för trädgrenar. Om jag stannade och riktade blicken mot till synes öde bergssluttningar så såg jag snart herdar och deras får. I Lesotho har bergen ögon, precis på samma sätt som i landet på Afrikas horn. En del av herdarna hade hundar med sig som hjälp, och flera människor inne i huvudstaden Maseru hade varnat mig för dessa. De skulle vara stora och elaka. Sanningen är nog att de hundar i form av Caucasian ovcharkas och Tibetanska mastiffs som jag träffat på skulle kunna använda de lesothiska herdehundarna som tandpetare. Marco Polo lär en gång ha beskrivit de tibetanska jyckarna som ”stora som åsnor och med en röst lika kraftfulla som ett lejon”.
Lesotho, som under kolonialtiden kallades för Basutoland, är för övrigt det land vars lägsta punkt är högst i världen. Den punkten ligger där floderna Makhaleng och Senqu sammanflödar på etttusenfyrahundra meters höjd.
Den ena pojkspolingen...
Oden gav mig styrka att komma över passet. Tack Oden.
The kingdom in the Sky...
The kingdom in the Sky...
The kingdom in the Sky...
The kingdom in the Sky...
The kingdom in the Sky...
The kingdom in the Sky...
När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen så började jag bli trött och började leta efter någonstans att tillbringa natten. Efter en stund kom jag till en lodge som låg i en vacker dalgång, nästan insprängd mellan klippväggarna. Där fanns en liten flod som gav upphov till grönska, något som är ovanligt i bergslandet, då nästan alla träd är nerhuggna. Men vem kan beklaga på det, det kan bli tjugo minusgrader i de högst belägna byarna och människorna vill såklart överleva vintern. Jag knackade hur som helst på och frågade om jag fick tälta i trädgården och bossen sa att de höll på att renovera och inte skulle öppna förrän om en månad, men att det gick bra att tälta. Dagen efter fortsatte jag uppför God Help Me Pass och sedermera även Blue Mountain Pass. Lesotho kan verkligen det där med namn och slogans. Landet i sig kallas ju i turistbroshyrerna för ”The Kingdom in the Sky” och det klingar ju onekligen bättre än till exempel: ”Falköping - Sveriges kotätaste kommun”. Jag vill inte säga det rätt ut, men Falköping borde nog hyra in Lesothos PR-konsulter.
Andra natten campade jag också på baksidan av en lodge – men denna var öppen och jag var tvungen att betala. På lodgen träffade jag de första turisterna på flera veckor. De reste runt i en jeep och hade nyss köpt land utanför Kamanjab i Namibia och planerade att öppna en egen lodge. Det var nästan så jag kände en viss avundsjuka.
Vägen ner till en flod. Sen bar det uppåt igen.
Senqu River - senare Orange River. Jag har korsat den några gånger vid detta laget...
The kingdom in the Sky...
En liten by någonstans längs vägen...
Den tredje dagen så hände det fruktansvärda. Det var den jobbigaste dagen hittills och jag hade gjort flera höga pass, varav det sista var precis under 2900 meter högt. Dåligt väder kom in och jag såg att regn föll över bergskedjan precis norr om den jag trampade över. Molnen blev blålila, men jag hann över passet innan ovädret drog in. Dock hann jag bara ner några hundra meter innan bakdäcket blev platt. Jag svor och kollade på himlen. Mörkare för varje minut. När jag några dygn tidigare befann mig i Bloemfontein så lagade jag fyra pyspunkteringar på framhjulet. De hade jag antagligen fått under under sandstormen när jag drog cykeln bredvid en större väg (sikten var noll och jag vill inte bli påkörd). Sen hade jag fått ytterligare en punktering på samma hjul tidigare här i Lesotho. När jag morgonen därpå såg att däcket återigen var platt fick jag nog och slängde innerslangen (den hade dussin lagningar och var ett par år gammal) och satte in min reservslang. Nu när jag stod där nedanför passet med dåligt väder på ingång hade jag tre lagningslappar kvar. När jag tog bort däcket såg jag att området mellan ventilen och själva slangen spruckit. Ventilen hängde bara fast i slangen till hälften, som i en sena på ett halvt avslitet finger. Jag försökte laga sprickan med mina sista lagningslappar, men det gick inte. Därmed var jag för första gången på över 82 000 kilometer utan lagningslappar. Det var tillika första gången på 82 000 kilometer som jag var utan reservslang. Och det var även första gången på 82 000 kilometer som ventilen gått sönder. Reservslangen hade jag ju satt in i det andra hjulet mindre än tjugofyra timmar tidigare. Vilka otroliga sammanträffanden! Men allt som kan ske kommer ju förr eller senare att göra det. Shakespeares apor och allt det där ni vet! Sen började det regna. Det var första gången på sex veckor.
Jag gick där i regnet på tvåtusenfemhundra meters höjd och kunde inte tro att jag en vecka tidigare hade åtta lagningslappar och en reservslang. Och nu inget kvar av det. Och att jag samtidigt befann mig i ett land där så gott som ingen cyklar. Jag hade kanske tjugo kilometer till Thaba-Tseka, och jag hann gå cirka fem kilometer innan det första fordonet passerade. Det var en lastbil med cirka trettiofem andra liftare ombord. En beriden herde med den klassiska ullkappan dök upp i samma ögonblick och hjälpte mig att få stopp på lastbilen. Jag slängde upp cykeln på flaket och fick trängas rejält resten av vägen. Mina medpassagerare fördrev tiden i regnet med att sjunga och klappa takten och glädjevrålen ekade bland bergen när även jag började klappa takten till deras sång. Inte för att jag planerar att sluta cykla och börja lifta på heltid, men ska sanningen fram så är många av mina mest minnesvärda stunder de gånger något liknande händer - något som inte handlar om cykling. Vilken ironi, egentligen. Hade det inte regnat hade ni fått se en bild.
Hjältarna! Lägg märke till ullkappan. Ett klassiskt plagg från Lesotho.
Jag campade återigen på baksidan av en lodge. Rätt över gatan låg det några bildäck och andra ting som vittnade om en enkel verkstad. Jag gick dit och visade min slang och någon tog upp en telefon och ringde till en annan person, och de sa att de nog skulle fixa det. Efter en timme kom det en äldre herre och han nickade bara en aning surt för att att han tvingats återvända till jobbet. Han skar ut en ventil från ett bildäck och fäste den på min fälg. Ventilhålet i fälgen fick han förstora med en rundfil för att få den grova bilventilen att passa. När jag gick tillbaka till tältet hade de fortfarande inte lyckats få slangen tät. Efter lite strul morgonen därpå fick jag tillbaka hjulet. Däcket var uppblåst och stenhårt. Jag betalade bra. Killarna sken upp. Jag gillar inte att bli lurad, men betalar gärna extra bra - för ett väl utfört jobb, för en tjänst eller för en vara som ändå är extremt billig. Jag ser det som, med en annan resenärs ord, som bistånd utan förskingring eller inkompetens. Från hand till hand utan massa omvägar via pappersvändande byråkrater som lärt sig världen via platt universitetsteori. Att resa i fattiga länder och betala bra för ett bra utfört jobb och bra utförda tjänster är det bästa biståndet. SIDA kommer inte i närheten.
Jag stannade för lunch i en by och när jag tittade ut så stod tre hästar bundna på ett av byns torg. Senare var det bara en kvar. Lägg märke till pålen hästen är bunden vid. Den finns såklart just där just för att binda hästar vid, när man har ett ärende på stan. Visst är det lite Vilda Västern över det hela?
Jag var orolig att ventilen plötsligt skulle lossna och jag krascha när jag lämnade byn. Jag bestämde att inte cykla snabbare än tjugo kilometer i timmen förrän jag lyckats få tag i en ny slang. Det var å andra sidan inga problem eftersom asfalten försvann till förmån för grus och gruset snart försvann till förmån för sten, klippor och djävulskt branta backar. Jag kom inte upp i tjugo kilometer ens när när det var nedförsbacke. Jag passerade en djup dal och tog mig över en flod via en mycket smal bro och sen var det dags att påbörja en tolvhundrametersstigning, som dessutom sjönk emellanåt så att den praktiska stigningen blev nog mer än tvåtusen höjdmeter. Nu nådde jag ju inte toppen, utan jag la av att cykla i byn Linateng efter cirka fyrtiofem kilometer. Klockan var sen eftermiddag och jag var trött. Jag såg ett sjukhus och gick in och frågade om jag kunde campa där. Det gick bra och jag fick till och med sova över i en lärosal av något slag.
Dessa vägar...
The kingdom in the Sky...
Den första natten på sjukhus...
Sjukhuset från utsidan..
Samma by ovanifrån. Sjukhuset är husen med de röda taken längst bort i byn.
Dagen efter fortsatte jag uppför. Efter elva kilometer hörde jag hur luften försvann från bakdäcket. Jag hade väntat på det men ändå hoppats på att klara mig över de två sista passen och in till Sydafrika där jag skulle kunna få tag i reservdelar. Men det gick inte. Jag analyserade min situation. Jag kunde inte laga slangen med traditionella metoder. Det är fakta. Jag funderade på vilka icketraditionella metoder som jag skulle kunna ta till för att fylla däcket. Gräs och löv? Rent teoretiskt skulle det nog fungera att klippa sönder några av mina civila kläder och fylla däcket med trasor, men ska jag vara ärlig så ville jag inte prova det alternativet av en ren ekonomisk anledning. Lifta eller vandra låg alltså på agendan. Skulle jag gå så skulle fälgen till sist bli förstörd. Alltså var det lifta som gällde. Dessvärre hade jag varit ute på vägen i tre timmar och inte en enda bil hade passerat under tiden. Jag började vandra uppför och efter en stund kom jag till en by där en röd pickup var parkerad. Jag knackade på det intilliggande huset för att fråga om jag kunde hyra bilen och en förare, men ingen öppnade. Jag väntade. Efter en stund kom det en kille och jag berättade att jag ville hyra bilen. Han sprang iväg för att leta rätt på ägaren. Efter en timme var de tillbaka. De ville gärna hjälpa till men berättade att bilen var i för dåligt skick för att ta sig över passet, så jag fortsatte att gå. Jag gick i en timme till. I byarna undrade folk varför jag ledde cykeln och jag fick hela tiden höra att det var ”too far” att fortsätta till fots. Barnen skrattade åt mig, men vem kan klandra dem.
Bilen jag försökte hyra...
Skolbarn. Som vanligt på väg till- eller ifrån skolan. Eller i vissa fall lekandes på skolgården. När har de egentligen lektioner?
Efter ytterligare en stund såg jag hur den röda pickupen sakta tog sig över en kulle, mot mig. När de kommit ifatt mig sa de att de nog kunde hjälpa mig till byn Linakaneng, men inte längre än så. Vid den byn börjar den branta stigningen till passets topp. Jag blev tacksam och slängde upp cykeln på flaket. Efter en stunds körning började det hagla och det övergick sen till ösregn. De släppte av mig vid en korsning och förklarade att vänstersvängen leder till passet och högersvängen till byn och till en systerklinik till det sjukhus jag hade tillbringat natten på. De rekommenderade mig att söka skydd där och att inte gå högre upp i bergen i det rådande vädret. Jag höll med. Jag knackade på sjukhuset och förklarade min situation. Jag var välkommen att stanna där tills vädret blev bättre eller tills en bil passerade. Det verkade som hela byn visste om min situation för jag fick höra att jag kunde stanna på sjukhuset och att någon skulle hämta mig om det passerade en bil. Jag fick tillbringa tiden i något sorts övernattningsrum för sjuksköterskor och kollade på såpoperor på Telemundo resten av dagen och kvällen. Jag hann lära känna de till engelska dubbade karaktärerna i serien Corazón Partido riktigt bra. Sen somnade jag. Vid sjutiden på morgonen hade fortfarande inte någon hämtat mig med orden att en bil var på ingång, så jag tycket det var lika bra att fortsätta knuffa cykeln uppför passet. Hellre det än fler såpoperor framför Telemundo. Men nu hade turen återvänd för jag var bara ute på vägen en halvtimme innan ett fordon dök upp. Jag signalerade att de skulle stanna. Och ja, de hade plats för mig och cykeln. Betydligt bättre service i Lesotho än i SJ- och SL-dominerade Sverige.
Ett par timmar senare hade jag kommit över bergen och jag hoppade av vid avtagsvägen mot Sani Pass. Dagen innan hade jag endast ätit flingor till frukost och detsamma en gång till framåt kvällen, och inget alls hittills under denna dag, så jag var en aning skakig och yr. Jag visste inte hur länge jag skulle bli kvar uppe i bergen och tyckte att det var bäst att hushålla med den mat jag hade kvar. Men turen fortsatte och jag blev snabbt upplockad av en vit pickup som skulle upp över Sani pass. Jag satt på flaket tillsammans med min cykel och nu unnade jag mig en frukost. En burk sardiner i tomatsås och en burk juice som jag av någon anledning haft i väskorna i ett par dagar. Det var trist att inte kunna cykla, men det var samtidigt kul att sitta där på flaket och känna vinden mot ansikten. Jag åt min makrill medan bilen krängde allt högre upp i bergen. Vägarbetare och herdar vinkade åt mig när vi passerade. Jag njöt av friheten, av att jag lyckats ta mig över bergen med en stympad cykel, av att jag slapp se fler avsnitt på Telemundo, av vyerna, och av maten trots att jag hela tiden fick tomatsås i skägget. Så här känns det att resa, tänkte jag. Slappa på stranden kan jag göra när jag är pensionär. Flyter allt på utan missöden blir det lätt enformigt. Lite stryk är bara roligt och nyttigt att få. Bara man ler som svar.
Den Förlorade Liftaren tog en bild från flaket...
Saker man ser när man liftar uppför Sani Pass...
Utsikt från toppen...
En stund senare... Lägg märke till molnen...
En av kontinentens vackraste vägar. Jag har velat se den i många år. Men det var vackra tjugo meter!
Jag visste inte riktigt hur långt människorna i den vita pickupen skulle. Men jag var glad för varje kilometer som jag kunde följa med. Senare visade sig att de skulle långt in i Sydafrika och att jag kunde hänga på så långt som jag önskade. Vi tog oss över den högsta punkten på det så berömda Sanipasset och utsikten var hänförande på den södra sidan. Nere i dalen låg det moln, vilket såg fantastiskt ut. Men när vi en stund senare körde in i dem var det inte lika roligt. Regn och dimma. Längs den mest berömda delen av vägen, den i ingenmanslandet, var sikten var knappt tjugo meter. Men som någon sa: De tjugo meterna var verkligt spektakulära!
En stund senare blev jag avsläppt i den lilla staden Underberg. Min cykel är lagades och min blick vändes mot Swaziland. Men det berättar jag om nästa gång.
Tack för att ni har läst ända hit!
Lars
