”The whole scene was extremely beautiful; the banks and islands dotted over the river are adorned with sylvan vegetation of great variety of color and form…no one can imagine the beauty of the view from any thing witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight.”
Långfärdscykling i lite mer ovanliga områden och länder. Jag börjar trampa mot Mongoliet i mars 2016 - men i väntan på det så berättar jag istället om min tur runt Kalahariöknen 2014.
Sammanfattning om mina resor och äventyr: http://www.lostcyclist.com/cv/
Cykelturer och annat:
2004: Sverige, Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Iran, Pakistan, Indien, Nepal, Australien
2005: Fortsatte i Australien, Singapore, Thailand, Malaysia
2006: Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien, Montenegro, Albanien, Makedonien, Grekland, Turkiet, Syrien, Libanon, Jordanien, Egypten, Sudan
2007: Fortsatte i Sudan, Etiopien, Kenya, Uganda, Tanzania, Zambia, Zimbabwe, Botswana, Namibia, Sydafrika. Flög sen till Sydamerika och varvade cyklandet med bussar genom Argentina, Uruguay, Paraguay, Bolivia, Peru, Equador och Colombia.
2008: Började cykla genom Jemen och fortsatte genom Oman och Förenade Arabemiraten. (kunde inte cykla hela vägen pga militären stoppade mig upprepade gånger, samt för att cykeln gick sönder). Flög sen till Turkiet och cyklade i temperaturer ner till -25 ifrån Erzurum till Georgien och Azerbajian.
2009-2010: Cyklade från Lettland och vidare till Litauen, Ukraina, Rumänien, Serbien, Kosovo, Albanien, Montenegro, Italien, Frankrike, Andorra, Spanien, Marocko, Västsahara, Mauretanien, Senegal, Gambia, Guinea-Bissau, Guinea, Sierra Leone, Guinea igen, Mali, Burkina Faso. Klättrade Nordafrikas högsta berg: Jbel Toubkal. Paddlade även 350 kilometer längs övre Nigerfloden i en hembygd kanot (pirogue).
2010-2011: Cyklade i Kina och varvade med bergsklättring: gjorde "first ascents" av Qimantag 2, Fujian Feng och Ayalik East mellan 5500 och nästan 6000 meter höga. Cyklade i Kina-Laos, Kambodia och en sväng i Syrien och Jordanien.
2011 - 2012: Cyklade Kanada, USA, Mexiko, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica och Panama. Paddlade även ca 250 kilometer längs Rio Bocay och Rio Coco, La Mosquitia i Nicaragua/Honduras.
2013: Cyklade i Chile, Argentina, Bolivia och Peru. Klättrade Adolfo Calle, Lomas Amarillas, ett berg jag glömt namnet på, och det 6759 meter höga Bonete Chico i Argentina.
2014-2015: Cyklade runt Kalahariöknen och passerade Namibia, Sydafrika, Lesotho, Swaziland, Mozambique, Zimbabwe och Zambia. Den turen blev ca 7000 kilometer lång. Efter en mellanlandning i Sverige flög jag våren 2015 till Thailand och cyklade ett tag i norra delen samt i södra Myanmar.
2016: Cyklade i Sverige-Åland-Finland-Estland-Ryssland-Georgien-Ryssland-Kazakhstan-Kirgizistan-Tadzjikistan-Kirgizistan-Kazakstan. 8600 km sammanlagt. Liftade en del i Centralasien pga backtracking, byte av planer eller trasig cykel.
2017. Flög till Sydamerika och cyklade långa sträckor genom Surinam, Guyana, Brasilien, Bolivia och Peru. Flög vidare till Afrika och cyklade bitvis genom Sydafrika, Namibia, Angola och Zambia. Liftade genom Botswana. Cyklade genom Sverige. Tänkte gå över Sumatra, men det var tråkigt så jag avbröt och drog till Nepal. Vandrade Annapurna Circuit, Annapurna Base Camp och större delen av Three Passes Trek. Det blev tre pass (samt en liten kulle) på över 5000 meter under fem veckors promenerande.
2018: Bara jobb wtf
2019: Troligen cykling och klättring i Sydamerika.
Sammanlagt 100 länder och 106 000 kilometer på cykel. Det går bra att följa mig på: https://www.instagram.com/lostcyclist/ och kanske https://www.facebook.com/thelostcyclist/
Min blogg: http://www.lostcyclist.com
Intressen: Alpinism, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Navigering, Foto, Ridning, Segling, Resor
Kalahari Circuit 7 (7) - Sista tiden i Kalahari
David Livingstone är huvudsakligen känd för två saker. Dels för att han under många år var spårlöst försvunnen under sin febriga jakt på Nilens källa -och dels för att han var den första europé att nå fram till Victoriafallen. Det var i november 1855 som den gamle missionären paddlade nerför Zambezifloden och fick syn på dem. I sin dagbok skrev han:
Kalahari Circuit 6 (7) - På cykel genom Zimbabwe
Historien tar sitt definitiva avstamp i en liten by på gränsen mellan Mocambique och Zimbabwe. Vi kastas in i handlingen precis innan författarens försök att korsa den avsides liggande nationalparken Gonarezhou. Hur ska det egentligen gå?
”Håll utkik på det gamla järnvägsspåret. Ibland kan man se geparder sitta där. Men du behöver inte vara rädd, de attackerar aldrig människor. Men geparder är otroligt nyfikna så de kanske springer efter dig ett tag”.
Det var med de orden Dereck önskade mig lycka till när jag lämnade byn och började trampa västerut. Planen var att ta mig över till Zimbabwe och sen försöka göra mig osynlig så att inga tvåbeningar i uniform skulle sätta pinnar i hjulen. Men tjänstemannen som stämplade in mig var cool. Inga protester, inga hindrande pinnar, bara några smått förvånande frågor: -Du vet att det är en nationalpark här va? Jag svarade att jag visste.
Kalahari Circuit 3 (7) - Om sandstormar i Sydafrika och färden mot Lesotho
Efter tre dagar och tre nätter i Keetmanshoop så rullade jag österut. Först en bit längs den stora vägen och sen söderut längs en mindre. Det är alltid en härlig känsla att få svänga av och byta ut asfalten, trafiken, de krossade ölflaskorna och resterna av alla sönderslitna bildäck mot frid, lantlig idyll och fågelsång. Den lilla vägen skulle dessutom vara väldigt vacker. Vissa partier gick brant uppför, andra ännu brantare nedför, vägen slingrade sig genom dalgångar och över uttorkade floder. I fjärran tornade Karasbergen upp sig. Första natten tältade jag bakom några taggiga buskar, inte långt ifrån en liten damm. I leran vid dess kanter kunde jag se spåren efter många olika djurarter, allt från småfåglar till större antiloper av olika slag. I skymningen gick jag dit med förhoppningen om att få se något intressant – men dammen var helt öde. Kanske kommer djuren mitt i natten eller i gryningen. Eller så hade de vädrat cyklistdoft och höll sig undan.
Någonstans sydöst om Keetmanshoop!
Kalahari Circuit 2 (7) - Om Namibia och de storslagna ökenområdena i söder
Jag lämnade Windhoek på en söndag. Sju år tidigare hade jag trampat samma väg och haft med mig tretton liter vatten på cykeln. Sju dagar tidigare hade trampat en närliggande väg och haft med mig fjorton liter. Och det hade varit långt ifrån tillräckligt. Denna gång hade jag femton liter med mig då jag rullade ut ur den namibiska huvudstaden. En liter mer än för sju dagar sen. Två liter mer än för sju år sen.
Men jag mindes att jag någonstans fått tag på vatten den sistnämnda gången, antagligen vid någon farm. Jag kom ihåg att jag klättrat ett par meter upp i ett torn och vridit på en kran. Klarare minnesbilder än så kunde jag inte frambringa. Om tornet fanns en eller tre dagar bort visste jag inte. Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle kunna få tag i vatten utan att behöva vänta speciellt länge. Mycket av den första veckan efter att jag lämnat Windhoek kom att bli precis så här. Som en resa tillbaka till 2007. Under mina år i sadeln har jag endast cyklat samma väg tre gånger: här i Namibia och i södra Bolivia samt i norra Turkiet. Jag gillar att se helt nya områden. Fast det var ändå med viss förtjusning som jag lämnade Windhoek med femton liter vatten för att ta upp jakten på mina sju år gamla hjulspår.
