Efter tre dagar och tre nätter i Keetmanshoop så rullade jag österut. Först en bit längs den stora vägen och sen söderut längs en mindre. Det är alltid en härlig känsla att få svänga av och byta ut asfalten, trafiken, de krossade ölflaskorna och resterna av alla sönderslitna bildäck mot frid, lantlig idyll och fågelsång. Den lilla vägen skulle dessutom vara väldigt vacker. Vissa partier gick brant uppför, andra ännu brantare nedför, vägen slingrade sig genom dalgångar och över uttorkade floder. I fjärran tornade Karasbergen upp sig. Första natten tältade jag bakom några taggiga buskar, inte långt ifrån en liten damm. I leran vid dess kanter kunde jag se spåren efter många olika djurarter, allt från småfåglar till större antiloper av olika slag. I skymningen gick jag dit med förhoppningen om att få se något intressant – men dammen var helt öde. Kanske kommer djuren mitt i natten eller i gryningen. Eller så hade de vädrat cyklistdoft och höll sig undan.

Någonstans sydöst om Keetmanshoop!

Mycket bra cykling i Namibia...

Sinnessprängande brant!

Jag kom ut på en större väg och svängde av mot vinden. Avstånden som vanligt hallucinatoriska, byn där nere? - Jag är där om femton minuter. Skitsnack. En halvtimme senare har byn bara vuxit en aning och är fortfarande långt borta. Vägen ner till Grunau var ett strålande exempel. Jag var helt slut när jag äntligen kom dit och blev sittande utanför den lilla Shellmacken i över en timme. Sydafrikaner i stora vita fyrhjulsdrivna jeepar stannade vid ett par tillfällen och ställde nyfikna frågor om min cykeltur. De var turister precis som jag. Fast de reste på ett annat sätt. Jag fick de vanliga frågorna och jag svarade på dem. Men så plötsligt fick jag en fråga som jag aldrig tidigare fått: Var ingen hemifrån Sverige modig nog att följa med? Jo, svarade jag, många har vad som eventuellt krävs för resorna, för strapatserna, för nätterna under stjärnorna. Men de är inte tillräckligt modiga för att säga upp sig från jobbet. De måste tänka på sina banklån och är rädda om sina karriärer. De verkar leva för att jobba, medan jag jobbar några månader om året, för att kunna leva. Sydafrikanen nickade och sa att jag gör helt rätt. Det får jag ofta höra hemma i Sverige också, tänkte jag.

Jag fyllde på vatten på en öde camping bredvid macken och cyklade några mil till. Jag letade sovplats på höger sida om vägen och cyklade sakta på en stig längs med järnvägen som gick parallellt med vägen. Jag hittade ingen plats som var bra nog. Solen gick ner. Jag insåg att jag skulle behöva vidga mina vyer och även leta på vägens vänstra sida. Jag drog tillbaka cykeln till vägen och såg omedelbart en bra plats cirka hundra meter in i bushen på andra sidan. Den låg tillräckligt långt från vägen och dessutom i någorlunda lä från den vansinniga vinden från väster. Men den var inte perfekt, jag skulle inte få sval morgonskugga. Det är viktigt att tänka på att man inte slår upp tältet i kvällsskugga, om man vill ha morgonskugga. Och tvärtom. Fast ibland gör jag just det, om jag vill gå upp tidigt. Då sätter jag upp tältet på en plats där jag vet att solen kommer att väcka mig, steka mig, tvinga ut mig ur tältet. Naturens egen väckarklocka kan man alltid lita på. När tältet var uppsatt tittade jag runt om mig och såg att det lös uppe på en kulle. Först trodde jag att det var några hus jag inte lagt märke till. Sen trodde jag att det var ljusen från en bilkö. Sen insåg jag att det var Karasburg och att ljuskällorna befann sig mer än tre mil bort. Avstånden är hallucinatoriska även när solen gått ner. Jag stod där en stund och tittade bort mot staden. Ljusen lös som ögon i mörkret. Konstigt nog började jag tänka på den gången för många år sedan då jag ledde cykeln upp till den mytomspunna korsriddarborgen Krak de Chevaliers i Syrien. Då hade också byarnas ljus lyst som ögon i mörkret.

Efter Karasburg följde jag väg C-10 fram till gränsen till Sydafrika. Även denna väg skulle vara något speciellt, fast de första sju milen var ganska intetsägande. Det var platt, och gult torrt gräs så långt ögat nådde. Rätt som det var stannade en bil. Två personer i fram- och en i baksätet. De frågade om jag var okej och gav mig ett par vattenflaskor. Killen i baksätet, en skäggig lirare i 45-årsåldern med stort rött skägg och få tänder i munnen presenterade sig som McGregor, och räckte över en öl. Vi pratade om min resa ett tag och McGregor sa att om jag skulle cykla förbi hans by i Kalahari så kunde jag bo i hans gästrum. ”Just ask - evrrryone knowsss McGrregorr” sa han med en extremt stark skotsk dialekt. "I have lived in the Kalahari for a long time! Evrrryone knowss McGrregorr", sa han igen och började skratta med sin tandlösa mun. Tandlösa skottar med stora yviga röda skägg som pratar om sig själv i tredje person och dessutom bjuder på öl längs namibiska ökenvägar får alltid mig på bra humör. Så jag började skratta jag med. Sen körde de vidare och jag satte mig på en sten och drack upp ölen som fortfarande var förvånansvärt kall.

Vägen blev verkligen något speciellt de sista tre milen. Färgen på sanden jag cyklade på ändrades från blekt gult till skarpt rött. Berg och klippor dök upp i fjärran och snart kunde man ana hela den dalgång i vars botten Orangefloden flyter fram. Den sista milen var mer än speciell, den var extremt vacker. Jag stämplade ut mig ur Namibia vid den enklaste gränsövergång jag någonsin gjort i Afrika. Tre personer var närvarande på platsen, varav jag var en. Den ena gränsvakten berättade att han hade jobbat där i två år och att jag var den förste han någonsin sett som kommit dit på en cykel. Det kan mycket väl stämma eftersom nästan alla andra cyklister väljer gränsövergången vid Noordoewer, precis som jag hade gjort 2007. Instämplingen till Sydafrika gick även den smidigt. Jag pratade en stund med vakterna och fick en flaska vatten av en av dem. Han var ganska kort, och hade glasögon. Jag visste det inte då, men fem dagar senare var jag bara några sekunder från att slå honom på käften.

De dryga fem milen från floden och gränsen till den första bosättningen – en liten stad vid namn Pofadder, var ett helvete. Det var helt ärligt en av de mest svårcyklade vägar jag någonsin cyklat på. Fast kanske överreagerar jag en aning. Hade jag befunnit mig längre norrut på kontinenten så hade jag kanske inte sågat vägen. Men i Sydafrika? Jag trodde alla vägar var bra här. Nästan. Men vägen var fortsatt spektakulär och det är ju huvudsaken. Efter att ha slagits mot vägen i relativt stort antal timmar tog jag in på en camping nära stadens centrum. Jag stannade två nätter.

Orange river...  Oranjefloden... Orangefloden... Oranjerivier... Gariep... Senqu... kär flod har många namn.

Sydvästafrika alltså...

Vacker vy från vägen mellan floden och Pofadder...

Efter mina dagar i Pofadder så började ett slags mellanspel. Det var asfalt. Det var någorlunda platt. Det var vingårdar. Ett tag följde jag Orangefloden, men lämnade den senare. Det var på ett sätt vackert, på ett annat helt ointressant. Det var inte trångbott, men ändå svårt att hitta bra campingplatser. Farmer, stora som små europeiska länder, bytte av varandra. Skulle jag slå upp mitt tält ute på ett fält så skulle storbonden komma inom en timme. En taktik är ju att helt enkelt rulla fram till gården och fråga om campinglov. Men det är liksom inte min stil. Någon gång tog jag in på ett billigt hotell och resten av nätterna fick jag helt enkelt leta lite extra tills jag hittade något godtagbart. Oftast i någon uttorkad flod där träden och buskarna gav ett bra skydd. En morgon hittade en beriden cowboy mig. Jag hade vaknat av att jag hörde hans telefon ringa en bit bort. Jag förklarade vem jag var och han sa att han skulle ringa sin boss. Jag bad honom berätta att jag var en svensk turist som håller på att cykla runt Kalahari. Efter en stund var cowboyen klar med samtalet och berättade glatt att hans boss hade sagt att det inte gjorde något att jag tältat där och att jag i lugn och ro kunde packa ihop mina saker. Den vansinniga vinden från väster fortsatte och dra en stor del av lasset under detta mellanspelet. En dag gjorde jag hela 141 kilometer vilket nog är den längsta dagen sen Mauretanien 2009.

Fence &  Flowers var det gott om i Sydafrika...

En dag stannade det två bilar en bit framför mig. Fem killar öppnade dörrarna och vinkade åt mig att stanna. Det var inte det loja vinkandet som man ofta möter i Afrika, alltså någon nyfiken karaktär som bara vill fråga vart man är på väg eller be om en cigg. Detta var kraftiga vinkanden, som betydde: Stanna! Nu! Vad är nu detta, tänkte jag. Kanske borde jag ha fortsatt att cykla, men då hade jag fått göra en gir ut i vägbanan för att komma runt männen, och jag hade trafik bakom mig. Dessutom hade de bilar och jag en cykel, så de skulle ju ändå bara köra ifatt mig. Så jag stannade. En lite kortare kille kommer fram och lägger huvudet på sned och stirrar mig rätt in i ögonen. -Känner du igen mig, frågade han i ganska tyst ton. Nästan viskande. Jag tittar på gänget. En kille precis bredvid mig. Tre ett par meter längre bort. Ytterligare en på andra sidan bilen. Flera av dem tatuerade på underarmarna. Macho attityd. Några bilar hade under dagen passerat mig i full fart och alldeles för nära, utan anledning, och ett par gånger hade jag berättat vad jag tyckte om den aktuella föraren med minst sagt oartigt kroppsspråk. Är detta en av dem som jag gav fingret och vansinnesgrimasen? Och nu ska jag bli rånad eller misshandlad på grund av att jag reagerade när de passerade mig på femtio centimeters avstånd fast det finns en hel bred väg att köra på? Jag överlade med mig själv. Hur ska jag göra? Jag kommer inte att ge bort mina prylar utan vidare, den saken är klar. Inte så länge de inte har vapen. Ska jag slåss för mitt liv, och sen springa allt vad jag kan med värdeväskan i famnen, när situationen vänder till min nackdel? Hur är det nu man slåss mot fem killar samtidigt? Slå först, såklart. Mot han som verkar bestämma... men sen då?

Adrenalinet flödar. Tunnelseende. Killen stirrar på mig och upprepar sina ord: -känner du inte igen mig? Han fortsätter fixera mig med blicken. Nu Lars. Nu. Men vänta... han tittar inte argt på mig... han stirrar på mig, men inte... argt... mer i... förvåning. Han är ganska kort och har glasögon... Vänta... Han känns på något sätt bekant! Nu skrattar han plötsligt och räcker fram handen till hälsning. Jag förstår ingenting. Adrenalinet pumpar. Jag mår plötsligt illa. Nu känner jag igen honom. Det var killen som stämplade in mig i landet fem dagar tidigare. Han som hade hämtat en flaska vatten till mig. -Shit, sa jag. -Killar... Jag trodde ni skulle råna mig. Jag var beredd på att slåss för mitt liv. Plötslig tystnad. Sen gapskratt.

När jag analyserat denna händelse i efterhand så har jag kommit fram till att den är en av de konstigaste jag någonsin varit med om. Jag hamnade i slagsmål med en rånare en natt i Ecuador för många år sen. Det kändes inte så här. Inte heller situationen med de berusade tonåringarna i El Salvador. Adrenalinpåslaget när jag satt på knä i den syriska öknen med händerna i luften och hade flera automatvapen några decimeter från mitt huvud kändes inte heller så här. Då var jag rent av lugn i jämförelse. Fast då visste jag inte att kriget som nu splittrat landet bara var några dagar bort. Inte konstigt att soldaterna var paranoida. Men kanske berodde mina olika reaktioner på att jag i de två första fallen var nästan helt säker på att gå oskadd därifrån. Under situationen i Syrien visste jag att det var kört och det var bara att lyssna och lyda. Denna situation var mer öppen, så att säga. Troligen reagerade jag som jag gjorde just därför. Ovissheten.

Denna bild har ingenting att göra med den otäcka våldsskildringen ovan. För detta är Vaalfloden.

Den vansinniga vinden från väster hjälpte mig fram till den gamla diamantstaden Kimberly flera dagar tidigare än vad jag beräknat från mitt tält i Pofadder. Det var meningen att stanna tre, fyra nätter och vila och blogga och allt det där. Men hotellen för dyra och på stans camping var det ingen som orkade vara närvarande på jobbet så jag kunde inte checka in. Så jag cyklade ut till ett backpackinghostel som jag hittat på nätet. Det var verkligen inget fel på stället, men det låg fem kilometer utanför citykärnan och jag var den enda turisten bland en arbetsstyrka på tjugo personer som stängde ner hela stället vid åtta på kvällen och var på fötterna redan innan sex på morgonen. Jag förstår verkligen inte dygnsrytmen i Sydafrika och Namibia. Man kan gå längs gatorna i en småstad klockan nio på kvällen och det känns som klockan är tre på natten. En motsvarande svensk stad sprudlar av liv i jämförelse. Jag hann dock med att besöka ”the big hole” - den gamla diamantgruva där rushen en gång i tiden startade. De Beers och Cecil Rhodes och allt det där ni vet. Om jag förstått det rätt så gruvan den största som någonsin grävts för hand. Jag vet inte om Mr Rhodes själv grävde eller om han lät urfattiga svarta människor sköta det åt honom. Men vem bryr sig, huvudsaken är ju att vita europeiska kvinnor får bära fina diamanter runt sina rena fingrar. Inget smuts från Sydafrikas gruvor under de naglarna inte. Tänk om alla medelrika och rika (de fattiga har ju inte råd) runt om i världen plötsligt skulle säga: ”Guld? Diamanter? Vad ska vi använda det till? Den egentliga värdelösa gruvindustrin skulle få slå igen, blodsdiamanter skulle bli ett minne blott, terrororganisationer skulle förlora en enorm inkomstkälla, miljön i områdena i fråga förbättras och mycket mer. Men som sagt. Vem bryr sig. Klart alla som vill ska få ha gamla kolbitar på fingrarna!

De Beers gamla lekplats. Undrar förresten om de grävde för djupt och väckte någon gammal balrog. Tolkien föddes ju ett stenkast härifrån och gruvan var redan övergiven när han skrev böckerna. :-)

När jag lämnade Kimberly hade jag bara några kilometer kvar av delstaten Northern Cape (Som är större än hela Sverige) och exakt samma antal kilometer till början på Orange Free State. Vägarna i den nya staten var betydligt sämre – och trafiken värre. Ingen bra kombination. Jag lyckades överleva ända fram till Dealesville där jag började följa en grusväg av nästan lika dålig klass som den jag följt mellan Orangefloden och Pofadder. Jag hittade ingen bra tältplats utan hoppade över stängslet och sov bakom en buske mer eller mindre helt synlig från grusvägen. Jag funderade ett slag vilken sida av stängslet jag skulle välja. Vägsidan – ingen farmare skulle komma och skälla på mig. Farmarsidan – ett skydd som tar en stund att forcera om nu en bil med fulla tonåringar skulle stanna och göra livet surt för mig. Jag valde att tälta på farmarsidan. Kommer ägaren så kan jag ju alltid säga att det var för min egen säkerhet. Det skulle de förstå. De verkar vara besatta av säkerhet. Ja, ända fram tills de sätter sig bakom ratten efter en ölkväll och kör hem i 120 kilometer i timmen. Då är det plötsligt inte så noga med säkerheten längre. Men ska jag vara ärlig så är det ju inte så att jag cyklar omkring och är rädd för de stora vita farmarnas eventuella vrede – det är enbart att jag känner mig respektlös när jag blir påkommen. Och de gånger jag har blivit påkommen av storbonden själv (Jag blev faktiskt det en gång, men har inte hunnit berätta om det än) så erbjud han mig lift till hans gård för morgonkaffe. Ska jag vara helt ärlig så är de vita farmarna i Namibia och Sydafrika några av de vänligaste människorna jag över huvud taget träffat. Det är just därför det känns så respektlöst att bli påkommen (blir jag inte påkommen så känns det inte respektlöst även om gärningen i sig är densamma. Det säger väl en del om mig själv, antar jag). Fast ska sanningen fram så är relationerna mellan de vita farmarna och de svarta medborgarna fortfarande oerhört ansträngt. Tyvärr.

Jag nådde byn Soutpan och hoppades att grusvägen mot Brandfort skulle bli bättre. Jag stoppade en pickup (med en vit farmare i) och frågade om råd. Han sa att vägen var ganska okej. Nu är det ju en viss skillnad på en okej väg beroende på om man kör fyrhjulsdriven pickup eller en bendriven cykel: vägen var inte okej. Vissa vägar kan jag som cyklist tycka är helt okej, medan bilarna har ett helvete. Till exempel om det finns en meterbred remsa av asfalt kvar av den ursprungliga vägen, den räcker ju fint att cykla på. Då har bilarna det värre. I detta fall, med de sydafrikanska grusvägarna har cyklisterna det jobbigt. Corrugations. Jag vet inte vad det heter på svenska. Tvättbräde kanske. Ett sånt jag hade på magen en gång i tiden. Vidriga att cykla på är de i alla fall. Jag trampade några kilometer på grusvägen. Stannade. Drack lite vatten. Och vände om. Den nya planen var att ta mig på väg 700 söderut till JRR Tolkiens födelsestad: Bloemfontein. När jag vände om såg att något hade hänt med himlen i sydväst. Längst ner fanns en remsa av purpurfärgade moln. Jag hade aldrig sett något liknande.

Nu har den börjat växa till sig...

Större...

Flera hundra meter hög - och jag började leta efter skydd...

En timme senare hade jag förstått vad det handlade om. Molnen var inte längre purpurfärgade. De var bruna. Och det var inte tal om en liten remsa. Molnet tog snarare upp en tredjedel av den synliga himlen. En sandstorm. En gigantisk sådan. Den höll sig länge på avstånd, men plötsligt var den tätt inpå. Jag cyklade in på en grusväg för att leta skydd när stormen slog över mig. Först på min vänstra sida. Sedan på min högra. Jag försökte filma med mobilen men tappade den och cyklade över den så att skärmen sprack. Jag skrattade till och tog upp den. Jag fortsatte att cykla men hade ingen chans mot monstret. Jag blev uppäten. Från en sekund till en annan blev det mörkt. Som en solförmörkelse i en värld av sepia. Sand i ögonen, sand i öronen och sand i munnen. Det sved lite när sanden träffade mig, men kunde fortsätta leda cykeln i shorts och t-shirt. Jag hittade inget skydd utan drog tillbaka cykeln till huvudvägen och började gå de sista 25 kilometerna till Bloemfontein.


Sandstormen...  Här har det redan lugnat ner sig. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat filma ögonblicket när sandstormen föll över mig. Det var ett helt otroligt.

Jag hade motvind och det var omöjligt att cykla. Det var bara att hoppas på att stormen skulle dra förbi. Sanden försvann till en del, men vinden gjorde det inte. Jag fortsatte att gå och insåg att det skulle ta mer än fem timmar in till stan. Jag hade en liter vatten. Sand i munnen, sand över allt. Jag bestämde mig att tigga vatten om jag hittade en farm. Det gjorde jag inte. En bil stannade och chauffören sa med ett skratt att jag var en stupid fuck eftersom jag cyklade i en sandstorm. Han hade parkerat hundra meter längre fram och var knappt synlig. Han hade stannat och gått ur, skitat ner sig, fällt ner flaket till pickupen. Jag ville egentligen inte lifta, men kunde faktiskt inte med att säga nej. Det vore bara löjligt att gå i timtal med en cykel i en storm, när jag inte måste. Bara för att kunna säga att jag cyklade HELA vägen. Så nu får jag säga att jag cyklade allt utom tjugo kilometer i en sandstorm när en bil stannade självmant. Sånt är livet. Mannen i pickupen släppte av mig vid hans brors hotell där jag blev bjuden på två gratis övernattningar. Tack så mycket för det!

Det var allt för idag. Nästa gång för ni följa med till "The Kingdom in the Sky". Tack för att ni har läst ända hit.

Om ni är intresserade på mina tidigare äventyr så kan ni titta in här:  http://www.lostcyclist.com/cv/

/Lars