Historien tar sitt definitiva avstamp i en liten by på gränsen mellan Mocambique och Zimbabwe. Vi kastas in i handlingen precis innan författarens försök att korsa den avsides liggande nationalparken Gonarezhou. Hur ska det egentligen gå?

”Håll utkik på det gamla järnvägsspåret. Ibland kan man se geparder sitta där. Men du behöver inte vara rädd, de attackerar aldrig människor. Men geparder är otroligt nyfikna så de kanske springer efter dig ett tag”.

Det var med de orden Dereck önskade mig lycka till när jag lämnade byn och började trampa västerut. Planen var att ta mig över till Zimbabwe och sen försöka göra mig osynlig så att inga tvåbeningar i uniform skulle sätta pinnar i hjulen. Men tjänstemannen som stämplade in mig var cool. Inga protester, inga hindrande pinnar, bara några smått förvånande frågor: -Du vet att det är en nationalpark här va? Jag svarade att jag visste.

Strax efter gränsbyggnaderna cyklade jag förbi en rostig skylt med texten ”Sango border post” och jag log för mig själv. Jag var nöjd med att ha lyckats korsa gränsen som enligt vissa källor är stängd. Parken bredde snart ut sig åt alla håll och det enda jag hörde var syrsornas monotona spelande. Ljudet steg och sjönk omvartannat. Det tycktes rulla över bushvelden som vågor på ett hav, tusentals insekter i takt. Vägen var nästan vit och reflekterade solen så att det inte gick att hålla ögonen öppna utan solglasögonen. Det var bushens motsvarighet till snöblindhet. Värmen var tryckande. Jag tittade på järnvägsspåret på min vänstra sida och tänkte på Derecks sista ord. Jag tittade in i bushen på min högra sida, in mot parkens hjärta, och tänkte på lejon. De fanns där inne någonstans. Precis som i Katavi Nationalpark många år tidigare så ryckte jag till varje gång fåglar i panik lämnade tryggheten i det torra gräset i vägkanten. Vi skrämde varandra. Jag fruktade lejon och fåglarna fruktade människor. Deras rädsla besannades. Det gjorde inte min.

Vägen genom Gonarezhou nationalpark...

Plötsligt såg jag tre giraffer. De hade uppenbarligen sett mig först för de var redan på väg bort ifrån vägen och tittade oroligt på mig. Ingen tycks gilla människor. Det är väl i och för sig inget konstigt. Trots allt är ju människan klassens stora mobbare som ingen vill ha något att göra med. Girafferna var snart uppslukade av bushen och jag förvånades över hur sådana enorma djur kan smälta in i omgivningen på ett sådant sätt. Girafferna här var betydligt mer skygga än de jag hade sett i Swaziland några veckor tidigare. Snart såg jag ett annat djur på andra sidan järnvägsrälsen. Tyvärr vet jag inte vad det var – men det var oerhört stort. Så stort att jag för ett ögonblick blev konfundersam över hur jag inte kunde veta vilket djur det var jag såg. Relativt stora öron och en lång hals och på toppen ett litet huvud. Det var en stor antilop av något slag. Kanske en eland som sträckte på halsen och studerade mig med huvudet i en annorlunda vinkel. Vi tittade på varandra under några sekunder innan det mystiska djuret vandrade in i skogen och försvann.

Jag fortsatte cykla och tittade hela tiden efter djur. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på vägen eftersom den var i ganska dåligt skick. Naturligtvis fick jag punktering. Det är alltid minnesvärt att att laga en punktering i vägkanten inne i en afrikansk nationalpark. Jag tog av hjulet. Jag tittade efter lejon. Jag tog av däcket. Jag tittade efter lejon. Jag tog ur slangen. Jag tittade efter lejon. Svetten rann från tinningarna och svettdroppar fastnade på solglasögonen så att allt blev suddigt. Syrsorna spelade och vågorna rullade. Jag satte i en ny slang. Jag tittade efter lejon. Jag pumpade upp däcket. Och jag tittade efter lejon. Det är intressant hur oskyddad man känner sig bredvid en trasig cykel mot vad man gör när man sitter på den. Som om det skulle spela någon som helst roll mot en flera hundra kilo tung katt.

Gonarezhou är shona och betyder ”ställe med många elefanter” - och visst finns det elefanter i parken. Bland annat hade Dereck berättat att en ensam gammal hanne brukar ströva omkring i just det område som vägen korsar. Kanske var det hans spår jag plötsligt såg på vägen, kanske var det från en annan individ. Hur som helst var det runda jättelika spår som det verkligen inte går att ta fel på. Det var ifrån en elefant. Jag lade ner en vattenflaska vid avtrycket för att försöka förstå proportionerna. Ingen nu levande art lämnar större spår efter sig. Ja, förutom människan då – men det är ju en helt annan sorts spår.

Elefantspår och en 1.5 liters PET-flaska...

Några fler djur blev det inte i parken. Jag nådde byn Boli där jag köpte på mig mat och fyllde på vatten. Några killar visade mig vägen till en kran och för att nå den fick vi gå genom några bakgårdar där män satt och pratade om livet, pillade sig i naveln, drack öl och spelade spel. Väl tillbaka hos cykeln så var det bara att välja väg. En väg gick nordväst och en gick österut – tillbaka till nationalparken som jag precis lämnat. Jag valde vägen som gick österut. Jag ville verkligen se de där elefanterna!

På väg ut ur byn blev jag stoppad av en yngling som satt i vägkanten och försökte fixa en punktering. Han fick låna mina verktyg och snart var hans cykel lagad. Vi färdades tillsammans ett tag och han visade mig en genväg som gick genom byar. De flesta var ganska folktomma förutom i en där jag såg massor av människor på avstånd. Troligen var det marknadsdag. Jag undrade om den varierade mellan olika byar och hur schemat reglerades. När kvällen kom lyckades jag inte hitta någonstans att sova. Byarna var ständigt närvarande och egentligen hade Boli inte slutat fastän jag cyklat fyra mil. Bushcamping var uteslutet så därför stanande jag till när jag såg en skola och efter att jag förklarat min situation fick jag lov att slå upp mitt tält mellan två byggnader. Eftersom det var söndag dagen efter så riskerade jag inte att omringas av pigga skolbarn klockan sex på morgonen. Istället väktes jag halv sju av någon som ville kolla läget. Jag kröp ut ur tältet och hälsade och sa att jag skulle cykla vidare efter att jag druckit kaffe.

Skolgårdscamping i Zimbabwe...

Efter några timmars cyklande närmade jag mig parken. Jag blev en aning oroad när jag såg att det här fanns en riktig port till parken, med höga elstängsel, byggnader och en uniformerad ranger. Jag ringde på och grinden öppnade sig. Jag förklarade för parkvakten att jag var på väg till staden Mutare och att jag bara skulle passera parken och att jag naturligtvis skulle hålla mig på huvudvägen. Den långa tunna mannen såg tveksam ut. Han sa att han skulle kontakta sin chef genom sin kortvågsradio. Då visste jag att det var kört. Uppenbarligen fanns det inte nedskrivet i någon föreskrift att cyklister inte var välkomna i parken utan det var den högsta tjänstgörande parkvaktens dagshumör alternativt magkänsla som skulle komma att bestämma mitt omedelbara öde. Hade personen stått framför mig så att jag skulle kunna förklara vem jag var, vad jag gjort tidigare och mitt motiv så hade beslutet mycket möjligt kunnat bli ett annat. Den gången i Katavi hade de bara sagt att det var upp till mig om jag vill cykla genom parken. Jag lyssnade på samtalet och kunde förstå vissa ord fast de pratade på sitt traditionella språk. Uppenbarligen finns det många engelska låneord i shona. Ord jag kunde urskilja var bland annat ”tourist” och ”bicycle”.
Mycket riktigt fick jag inte lov att cykla genom parken. Det enda jag kunde göra nu var att uppfinna plan B.

Framme i parken för andra gången...

Parkvakten som kontaktade chefen...

Precis vid sidan av parkens portar fanns en stor kollapsad bro. Senare grämde jag mig för att jag inte hade frågat parkvakten om jag kunde cykla den vägen – eller om den också ledde in i parken, som den gör enligt min karta. Fast mina karta stämde inte bra i området och just därför ångrade jag att jag inte frågade. Jag hade lätt kunnat bära ner cykeln och vada över floden och fortsatta mot vad det nu var vägen gick någonstans. Istället hittade jag en väg som gick norrut men som inte fanns med på kartan. Jag cyklade längs den en lång stund och enligt min GPS (som bara har en inlagd baskarta som är otillräcklig) närmade jag mig Rundefloden, vilket var samma flod som den kollapsade bron hade gått över. Vägen blev mindre och mindre och till sist cyklade jag i en skog där det knappt gick att urskilja stigar. Till sist kom jag ner till vattnet och ledde ett tag cykeln längs stranden för att nå ett bra ställe att vada över på. En bit bort såg jag några människor och jag antog att det var dit jag skulle ta mig. Väl där bar jag cykeln över vattnet – det var inte speciellt brett men djupare än vad jag hade trott. Vattnet gick upp till midjan på mig och jag gick försiktigt så att jag inte skulle snubbla och tappa cykeln. Ett hjul doppades i vattnet. På andra sidan hjälpte ett par förvånade barn mig att knuffa upp cykeln för de branta sandvallarna som floden troligen bildat vid extra våta regnsäsonger.

Den kollapsade bron - där jag glömde att fråga om jag fick ta mig över...

Rundefloden i slutet på torrperioden - bilden taget från den rasade bron...

Istället cyklade jag norrut men vägen försvann...

En liten stig...

Hittade floden - men var ska jag korsa den?

Rundefloden. Inga krokodiler i närheten..?

Över på andra sidan och några pojkar hjälpte till med att komma upp över sandvallen...

Det var en aning rörigt på andra sidan också. Jag följde mest magkänslan angående vilket spår jag skulle följa. Jag kom ut i ett trist område med sockerrör och till sist i ett område som mest liknande baksidan på en stor gård eller fabrik. Några arbetare förklarade hur jag skulle cykla. Senare förstod jag att området kallades för Hippo valley. Jag kom ut på en större väg och magkänslan sa höger (jag hade glömt av vad arbetarna sagt...). Mitt vatten började ta slut så jag fyllde på nytt i en flod och renade det med piller. Till sist kom jag ut ur områden vid en skylt som berättade att området kryllade av farliga djur, vilket jag inte tror ett dugg på. Dock såg jag elefantdynga längs vägen. Efter detta kom jag till en asfaltsväg och snart rullade jag in i Chiredzi. Jag var oerhört trött och betalade mer än vad jag någonsin betalat för ett rum i det enda hotell jag hittade. Jag orkade, bokstavligen, inte cykla ut ur stan i skymningen för att leta campingplats i en sockerrörsodling. Jag hade någon vecka tidigare fått en fantastisk donation på femhundra kronor via min blogg av en trogen läsare - och den använde jag. Den räckte till och med till en öl och till en hotellfrukost dagen efter. Men kostnaden sved. Jag antar att jag helt enkelt är snål men jag fattar inte grejen. Det enda skillnaden jag upptäckte med detta hotell och vanligt budgetboende var att teven som jag ändå inte tittade på var platt och att hotellreceptionisten uppträdde mer arrogant. Knappast värt de extra pengarna. Strömavbrottet var som vanligt och det kryllade av insekter. Men det var lärorikt och frukosten var god. En annan ursäkt jag drog för mig själv var att jag denna resa har bott tre gratisnätter på hotell. En natt på hotellet Dereck ägde och två nätter i Bloemfontein då jag blivit mer eller mindre tvångsevakuerad från den där sandstormen. Det kanske jämnar ut sig. Resor ger och resor tar. Men hade inte donationen kommit in så hade jag nog ändå sovit på hotelltrappan.

Vilken tur att jag var på väg ut ur parken - så att jag slappa bryta mot föreskrifterna.

Dagen efter stannade jag till i korsningen strax utanför Chiredzi. Om jag tog höger skulle jag hamna i Mutare som planerat. Jag svängde vänster. Impulsbeslut kan vara de bästa. Dessutom skulle jag kunna ta vägen förbi Great Zimbabwe och Bulawayo ska också vara en intressant stad. Jag cyklade hårt under dagen och nådde en timme innan skymningen en avtagsväg som på skumpigt grus skulle ta mig till de världsarvsklassade ruinerna. Jag var nu i betydligt mer bebodda trakter och det var svårt att hitta undanskymda campingplatser. Jag tog chansen när jag såg en skylt som pekade ut riktningen till ett närliggande mission. Jag cyklade dit men fann det obemannat. Jag frågade ett par barn om de visste var, ja, jag kommer inte ihåg exakt vilket ord jag använde, men jag hade för en sekund tänkt ut flera alternativ: Priest, chief, father, boss... Oavsett vilket så pekade barnen ut ett närliggande hus. Jag gick dit och knackade på men ingen öppnade. Jag ledde cykeln tillbaka ner till korsningen där jag nyss svängt av mot missionshuset, och frågade första person jag träffade - vilket nog var en äldre son i en familj som satt utanför sitt lilla lerhus - om de visste var jag kunde hitta någon ansvarig för missionshuset. De berättade att han var i Masvingo. De gav mig dock på icke-traditionellt afrikanskt vis tillstånd att tälta uppe vid missionshuset. De sa att de skulle ringa och berätta för ansvarig att jag stanande där över natten. Kanon! Jag gick tillbaka upp för den lilla kullen och slog upp tältet inne i en byggnad som jag inte kunde avgöra om den var övergiven eller om den inte var färdigbygd. Troligen var den båda delarna. På morgonen kom det massa skolbarn till platsen. Tydligen fungerade stället även som skola. Till en början vågade de sig inte in men när jag började packa ihop så kom de in och tittade på. Jag förstår mycket väl deras nyfikna reaktion. Tänk bara hur skolbarn i en avlägsen by i Norrlands inland på 1950-talet hade reagerat om de hittat en svart man sovande i tält inne i ett av deras klassrum. Jo, jag förstod mycket väl deras förundrande blickar. Jag kom i väg snabbt och redan runt sjutiden satt jag i sadeln. Det var ett fint område jag befann mig i. Grönt och frodigt med röda vägar och imponerade bergsformationer som stack upp här och var ur grönskan.

Det eventuellt övergivna klassrummet på missionshuset...

Barnen...

Zim roads

Formationer...

Stor formation. Nej, enorm...

Jag cyklade ovanligt hårt för att nå ruinerna och cirka nio mil senare betalade jag inträdesavgiften till Great Zimbabwe. Jag kände en stor förväntan inför de mytomspunna strukturerna – som är de största som någonsin byggts i Afrika söder om Sahara. De första portugiserna som anlände till platsen funderade på om de kanske funnit det förlorade kungadömet Ophir som nämns i bibeln i legenderna kring kung Salomon och drottningen av Saba. Långt senare trodde Cecil Rhodes till och med att verken var bygda av fenecierna. Uppenbarligen var det ingen som ens övervägde möjligheten att det unika tempelområdet djupt inne i Afrika faktiskt var byggda av förfäder till just de afrikanska shonafolk som bodde på platsen. Personligen har jag känt till området i så gott som hela mitt liv. När jag var barn hade vi en spännande bok med titeln ”Världens mysterier” och i där fanns bilder på Great Zimbabwe. Bilder som jag än i dag kommer ihåg och när jag vandrade runt på platsen kände jag igen platserna som visades i boken.
Jag tog med cykeln in på området och utforskade sen två av de tre delarna. Först kullområdet och sen stora borgområdet. Det hela var mer intressant än vad jag hade trott och jag blev kvar till strax innan solnedgången.

Trappan upp till "The hill complex"...

Utsikt från kullen...

En bit av kullområdet...

Utsikt över stora borgområdet...

Kullområdet...

The great enclosure... Lägg märke till att det saknas murbruk.

Och det mystiska tornet på insidan. Jag gick runt och letade efter en dörr eller en lucka, men det fanns ingen. Jag undrar vad som finns där inne?

The great enclosure...

När mitt besök var klart cyklade jag upp till entrén där det även fanns ett hotell. Jag frågade om jag kunde campa någonstans på området och jag fick berättat för mig att det gick bra nere vid gaten där jag hade betalat entréavgiften cirka sjuhundra meter från hotellet. De ville ha nätta tjugofem dollar för att hyra ut ett par kvadratmeter gräs i några timmar, utan vare sig toalett, dusch, kök där jag kan laga mat, ett bord att sitta vid och såklart inget modernt som wifi eller annat som brukar finnas på campingar där overlanders samlas i Afrika. Ibland möter man människor som jobbar inom turistnäringen men helt saknar kunskap om vad de egentligen sysslar med. Jag tackade således nej till mannens hån och slog upp tältet en bit utanför hotellområdet vilket jag tydligt talade om för mannen att jag skulle göra. Senare betalade jag fem dollar per natt på en camping vid Victoriafallen och där ingick sköna soffor, rena toaletter, wifi, en bar, en swimming pool, varma duschar, kök, hundar att leka med etc.

Hej, jag heter Lost Cyclist och bor här.

Efter besöket vid Great Zimbabwe gjorde jag ett några långa dagar och kom fram till Bulawayo tre dagar senare. Det hände inte mycket längs den vägen utan jag cyklade mest med musik och trampade bara på. I Bulawayo blev jag intervjuad av en svensk frilansjournalist som råkade befinna sig i samma stad. Intervjun resulterade senare i hela fem sidor i Aftonbladets söndagsbilaga. Den ligger numera online som plusartikel och kan läsas HÄR.

Och det är ännu inte försent att beställa min bok till jul. Klappar. Julklappar. HÄR.

Följ mig gärna via Instagram eller Facebook! (Jag börjar cykla till Kina/Mongoliet via bland annat Ryssland och Centralasien i slutet av mars...)

Vi hörs