Häromdagen åkte Bob Dylans skiva "Oh Mercy" på i min CD-spelare - minnet letade sig tillbaka till år 2003. Skivan lyssnade jag flitigt på innan sömnen tog över....

Jag trampar lugnt de 20 km som det är ifrån färjelägret in till staden La Paz - båtresan från Mazatlan tog ca: 20 timmar. Befinner mig i de södra delarna; på den långsmala halvön i nordvästra Mexico. Av en nätbekant (Emmanuell Gentinetta, Guinness rekordhållare - som den yngsta (17 år) att ha cyklat Alaska - Patagonien) hade jag fått tips om en familj som speciellt bjöd in långfärdscyklister. Tog kontakt och stannade där i två dagar. Långfärdscyklister över hela världen hade kommit förbi för att stanna någon natt. Jag var dock den första Svensk som varit där. På bilden nedan kan ni se en vit back/låda; där information samlades om alla dessa cyklister.

Tackade och tog farväl av familjen. Enligt kontakter skulle jag få en mycket behaglig färd; de ca: 1500 km som det är mellan La Paz - Tijuana.

Kaktusar så långt ögat kan nå.... 

Det var riktigt skönt att komma ut på denna halvö; efter månaders cyklande, med bitvis mycket trafik. Det var sällan jag stötte på något fordon och temperaturen var behaglig. Att hitta tältplats för natten var ett litet problem - tystnaden och de stjärnklara nätterna var smått magiska, nästan som i en riktig öken.

För det mesta gick färden igenom ett fascinerande kaktus/busklandskap; med bitvis kuperad terräng. Då och då dök vattnet upp och horisonten ändrades - vyerna var för det mesta bedårande.

Framför vattnet står det uppradat Amerikanska/Kanadensiska husbilar - mest pensionärer.

Stötte på många långfärdscyklister under mina tre veckor på denna halvö. Läser ur dagboken.

5/2 Onsdag Santa Rosalia - E.V(efter vägen) 5 mil. Kort sträcka, gör inget, har tiden. Mötte ett par från Tyskland som cyklat i tre år, Patagonien - Alaska - och var nu på väg ner till Sydamerika igen via Cuba. Pratade en stund om livet efter vägarna, trevligt, började regna efter 4 mil, uppehåll nu 15.30, hoppas det klarnar upp.

Mötte en Japan som hade cyklat från Alaska och var på väg till Guatemala.

Det är märkligt hur musik kan påverka en så starkt. Varje gång "Oh Mercy" plattan åker på verkar tiden stanna upp för en stund. Tankarna ändrar fokus och letar sig tillbaka.

Vaknar upp någonstans efter vägen, kliver ur tältet - ett hav av kaktusar, solen värmer. Intar frukost och tittar samtidigt på kartan. Packar ihop och trampar vidare på de ändlösa vägarna....