Det har blivit en hel del besök i skogen för min del, många av dem har varit riktigt tuffa och strapatsrika, men frågan är om inte tisdagens tur var den jobbigaste  av dem alla. För några dagar sedan åkte jag upp till Hammarbybackens topp, men det var ingenting i jämförelse med det jag gjorde då.

Det var ingenting som jag planerat, att jag skulle ut på långtur med min hund Ymer ut i skogen, men efter att vi ätit lunch och jag suttit lite vid datorn, kände jag att det var dags att ge sig ut. Ganska omgående bestämde jag mig för vart vi skulle åka någonstans, Flemingsbergs naturreservat. Slängde på mig ytterkläderna, satte på kopplet på Ymer och drog ner till pendeln, tyvärr så gick tåget precis, så vi blev tvungna att vänta på nästa, det tåget i sin tur var ett gammalt tåg som vi inte kunde komma upp på, så då blev det till att vänta 15 minuter till, men till slut kom vi iväg.

Flemingsbergs station ligger bara fem stationer bort, så det gick på 20 minuter tills vi kom dit. De gånger jag gått av här är när jag varit på väg till Huddinge sjukhus som ligger några kilometer norr om stationen, men idag skulle vi åt andra hållet, dvs söderut.

Vi tog hissen från perrongen upp till en gång/cykelväg som går över Huddingevägen, sedan fortsatte vi cykelvägen som gick utmed Regulatorvägen.

Efter någon kilometer svängde vi höger, in på Huddingeleden, och fortsatte på en grusstig. Efter ca 100 meter delade den på sig, den ena fortsatte mot vattnet och den andra lätt uppför och in i skogen, vi chansade på att köra mot vattnet. Ganska snart insåg jag att det inte var ett bra val, så vi åkte tillbaka och hakade på den andra stigen i stället.

Till en början var det riktigt lätt att köra, gruset hade bytts ut mot hårt packat jord, men efter bara några 100 meter började landskapet ändra på sig dramatiskt. Borta var den lätta och fina stigen, nu var det backigt, stenigt, men framför allt blött och därmed väldigt lerigt! En normalt funtad person hade vänt och kanske valt en annan väg, men jag är inte som alla andra, jag visste att längre fram skulle det bli bättre, frågan var bara, skulle jag palla med att åka i det här underlaget så långt, men envis som jag är så fortsatte jag.

Enligt karta och gps hade jag ca 1 kilometer till närmsta gård, Stensättra gård, och en så kallad riktig väg, och med det menar jag en väg där bilar kan åka, men som sagt, jag hade en hel del hinder efter vägen som jag var tvungen att klara av först.

Flemingsbergskogen är ett av Stockholms läns största väglösa skogsområden, miljön är väldigt varierande, från stora branta skogsområden till stora moss och våtmarker, något som jag fick känna på där jag åkte. En del av naturreservaten i Stockholm har grusvägar, ja till och med asfaltsvägar, men det här området har inget av dem, kanske någon grusväg som leder till någon gård eller något, men det finns ingen väg som bara går igenom reservatet, nej, här finns det bara gång och cykelstigar, så här får man förlita sig på sin envishet och styrka i armar eller ben, beroende på fortskaffningsmedel.

Jag har stött på en hel del hinder i mina dar när jag varit ute, men nu skulle jag stöta på ett som jag aldrig varit med om förut, ett stort rör.

Reservatet har en hel del våtområden, så då måste man ibland leda vattnet någonstans, och det gör man lättast genom att placera ut rör där vattnet kan forsa igenom. Ett sådant rör var utplacerat tvärs över stigen vi åkte på, runt om var det nersjunket så det var omöjligt att åka över röret med rullstol, det fanns bara ett alternativ, hoppa ur stolen och kravla sig över med stolen i ena handen och hundkoppel med andra. Det gick alldeles utmärkt, så det var bara att fortsätta. Tyvärr så var jag lite fel klädd för den här turen, hade inga regnbyxor på mig vilket skulle ha varit bra att ha i det här området, men det var för sent att tänka på det nu, jag var redan så skitig.

Efter bara några 100 meter längre bort var det dags för nästa hinder, en stor sten. Jag försökte en stund att tricksa mig över och förbi den, men det var omöjligt så det var bara att hoppa ur stolen och dra den över stenen, upp i stolen och sedan fortsätta.

Så där höll det på, förutom på några ställen där det var riktigt fint att köra, men när vi hade lämnat våtområdena, då började den riktiga klättringen.

I normala fall så hade jag klarat av det här området, stenar och rötter är inga problem för min del, men jag var lerig, så fort jag stannade för att vila, sjönk jag ner i gyttjan vilket gjorde att jag fastnade ordentligt. I och med leran runt mina drivringar och hjulen och på mina händer fick jag inget som helst grepp när jag körde, så när vi kom till en brant uppförsbacke, då bestämde jag mig för att bryta.

Men det satt långt inne ska jag säga, jag hade hållit på i mer än 1 ½ timme med att kämpa mig igenom det här området, som var väldigt vackert med våtmarken, Flemingsbergsviken, sjön Orlången och bergen med de branta klipporna runt om, men ibland måste man inse sina begränsningar.

För att vi inte skulle behöva stöta på alla hinder som vi hade mött efter vägen där vi åkt tidigare, svängde vi höger vid ett ställe och åkte över en liten bro som gick över våtmarken och sedan upp till en grusväg som gick upp till några hus, där övergick grusvägen till att bli asfalt. Jag brukar inte klaga i första taget på underlaget, men det var jäkligt skönt att äntligen få åka på asfalt.

Vi fortsatte på Fornborgsvägen, ett bra namn på en väg som går igenom ett område med ett antal fornborgar i området, vilket visar att här har det bott människor väldigt länge, men det hade hunnit bli mörkt så jag såg ingen borg. Efter en stund svängde vi ner mot Tellusvägen som gick fram till Huddingenvägen, där såg jag en skylt där det stod att man antingen kunde välja att köra mot Flemingsberg, eller Huddinge, vi valde förstnämnda för det var kortare väg.

När vi kom till stationen och ordentlig belysning såg jag på riktigt hur smutsig jag var, jösses.

Det grämer mig att jag inte lyckades hela vägen, det kommer att dröja några dagar tills jag kan släppa det, men jag har åter igen bekräftat för mig själv att jag klarar av mer än vad jag tror, så jag får ta med mig det i bagaget. Men jag har redan bestämt mig för att jag ska dit igen, senare i vår eller sommar, när det har torkat upp mycket mer, då ska jag klara av det.