25 mars - Första dagen!

Vi som gjorde turen var till största delen det vanliga påsktursgänget: Micke, Anders, Magnus S, Magnus A och jag. Då vi ville optimera chanserna till en god tur diskuterade vi till och med på bussen från Gällivare mot Ritsem var vi skulle kliva av och börja turen. Vi kom fram till att vi skulle börja skida i Kirjaluokta, som ligger strax öster om Kebnats.

Kirjaluokta hade ingen av oss varit i tidigare. Det visade sig att platsen till största delen var en parkering för de som åker snöskoter. Till ljudet och avgaserna av ett gäng skotrar packade vi klart våra pulkor och skidade i väg norrut längs vinterleden (skoterleden).

Vi hade soligt och vackert väder denna dag. Vi fick en rejäl uppförsbacke i början på ca 200 höjdmeter, med fullastade pulkor. Min pulka kändes väldigt tung och jag ångrade att jag hade tagit på mig mitt varma ullunderställ. Svetten rann på kroppen.

När vi kom upp på krönet befann vi oss i fjällbjörkskog. Vi åkte några meter från skoterspåret och åt lunch. Skarlagret med ett tunt nysnötäcke på bar inte att gå på men kändes perfekt att skida på. En flock renar passerade tyst när vi åt. Ett par skotrar körde förbi på leden och vinkade till oss.

Efter att vi ätit beslöt vi oss för att testa föret utanför leden. Vilken lyckoträff! Det kändes helt underbart att få glida ner mot sjön Satihaure i gles björk- och barrskog på perfekt skidföre.

Sjön hade blankis med ett tunt snötäcke på. Det hade tydligen varit 10-20 grader varmt en vecka innan vi kom och snö hade smält och sjön hade fått haft ett djupt lager vatten ovanpå isen. Sedan hade det frusit och natten innan vi kom hade nysnön kommit. Detta enligt några skoteråkare vi mötte denna dag. Vi skidade över sjön de fyra kilometrarna. Sedan fortsatte vi följa leden uppför till sjön Sjállámjárásj och följde myrarna vidare norrut, där vi såg en flock tallbitar, till den större sjön Stuor Duvvá. På de sjöarna var föret väldigt ojämnt, hårt och knöligt, vilket vi trodde berodde på det tidigare tövädret. 

Vi fikade på Stuor Duvvá. Från fikaplatsen hade vi fin fjällutsikt men dimmigt/molnigt och lite lätt snöfall i luften. Vi skidade därefter in i viken Vedurbahta och där var det många som skulle fira påsken i arkar på isen. Jag åkte bort till en av dem och blev inbjuden till att kika in. Det såg hemtrevligt ut där.

Tyvärr såg vi många exempel på när skoterförare hade åkt utanför de tillåtna områden och lederna. Det tyckte vi kändes mycket tråkigt.

Vi fortsatte norrut och skidade bort mot bergen. Renstängslet passerades lätt. Vi slog läger vid bäcken mellan sjöarna Stuor och Unna Sáiva, då vi fann öppet vatten där. Det var en fin tältplats och vi njöt av att få påbörja en veckas tältning. I lägret bar dock inte skarlagret alls när vi gick på det. Lika besvärlig bärighet på snö i läger kunde ingen av oss komma på att vi hade varit med om. På kvällen var det vindstilla, 6 minusgrader och ett lätt molntäcke.

26 mars - mycket uppför

Det var soligt, vindstilla och varmt på morgonen. Det kändes för varmt för att ha på dunjackan vid frukosten. När vi började skida klädde vi av oss alltmer. Vi började med att skida längs bäcken, vilket var mysigt. När vi kom ut på sjön Stuor Sáiva fick vi fin utsikt mot Sarek.

Vi åkte västerut över sjön och valde sedan att medsols runda kullen som ligger söder om kullen 648. Detta istället för att åka igenom ravinen som ligger precis söder om kullen 648. Det visade sig senare att vi skulle ha gått igenom ravinen istället. 

När vi rundade kullen såg vi järvspår i björkskogen. När vi hade gått runt halva kullen började vi gå norrut uppåt mot ett pass i riktning mot kullen 648. Jag och Magnus A gick uppför utan stighudar. Väl uppe i passet visade det sig att ravinen hade varit ett bättre val, då passet vi valt att skida uppför visade sig sluta i en med pulka oskidbar brant ner mot ravinen. Efter lite ytterligare uppförsbacke åt öster kunde vi dock komma ner på rätt ställe.

Vi skidade åt nordväst upp mot kalfjället och bäcken Coagesjohka. Snart tog jag på mig hudar också men inte Magnus A. Han är stark han. Uppförsbacken fortsatte och utsikten var mycket fin. En bit upp lunchade vi och njöt av utsikten åt söder. Fjället Nieras branter imponerande. Och då visste vi inte att vi under slutet av turen skulle vara uppe på det fjället.

Vi åkte sedan vidare upp i en fin bäckravin på kalfjället och sedan vidare upp på 1260-meters-platån som ligger precis öster om fjället 1629 i Kuoperatjåkka-massivet. Från platån hade vi fantastisk utsikt åt de flesta håll och jag blev framför allt fascinerad av sikten åt lågfjällen och dalarna i öster med ett påbörjat skymningsljus.

Vi siktade på östra kanten av fjället 1629. Vi hade planerat för en topptur när vi kom dit upp denna dag men då klockan var mycket fick det vänta till dagen efter. Till slut och efter ca 800 höjdmeter för dagen nådde vi bergets fot. Det blåste en del och vi letade tältplats men det var för blåsigt där vi var. Vi fortsatte norrut och rundade fjället något i jakt på tältplats. Det var isigt, medvindsblåsigt och vi skråade - min pulka välte flera gånger. Vi kollade in ett par platser och till slut och en bit ner kom vi överens om en plats. Vinden ökade och det tog lång tid för Micke och mig att få upp mitt tält (Hilleberg Nammatj 3GT) som vi delade på. Vi byggde en hög mur som lä för tältet.

Då det som tillägg till blåsten hade börjat duggregna valde vi för ovanlighetens skull att äta inne i tältet. Det verkade mojna något när vi la oss. Dagens myckna uppförsbacksåkande kändes i kroppen. 

27 mars - Topptur och fin och sen turåkning

På morgonen var det fint väder med endast lite vind i lägret. Det kände också bättre i kroppen. Vi beslöt oss för att satsa på topptur och lät tälten stå kvar. Vi gick upp på närmsta toppen 1629, som är en förtopp till Cievrracohkka. På väg upp började det blåsa söderifrån när vi kom över ett krön. Uppe på topplatån var det hård isig blomkålssnö.

Det var fantastisk utsikt men väldigt blåsigt. Ca 15 m/s. Vi valde trots det att testa på att gå till huvudtoppen 1651, med de preliminära planerna att fortsätta den tilltänkta kamvandringen till Kuoperatjåkha. Halvvägs till huvudtoppen passerade vi ett pass och där stod vi med nöd och näppe på benen i blåsten. Jag föreslog att vi skulle vända. Vi började glida neråt mot det håll vi kom ifrån. Magnus S och jag gick bitvis. Moln började dra in över topparna. Vi åkte neråt och det blåste där också. Tillbaka i lägret åt vi lunch och packade ihop allt. Moln drog nu snabbt över alla topparna i massivet och det kändes som att vi hade gjort rätt val att vända.

Planen var nu att komma nära eller in i dalen Livamvággi som ligger norr om Kårsatjåkka. Vi var sugna på att dagen efter gå upp på Kårsatjåkka därifrån. För att komma till den dalen behövde vi först åka ner 300 höjdmeter i snöfattig, stenig och isig terräng med medvind. Jag och Micke hade stighudar på under nerfärden men inte de övriga. Vi sicksackade neråt. Det var svåråkt för mig. När vi hade åkt över en ravin blev det mer snö och mindre brant åkning. Vi tog bort stighudarna från skidorna. Då blev det härligt lätt utför med skönt glid. Det blev nu väldigt varmt och vi stannade och klädde av oss. Sommarvarmt i solen! Vi passerade sjön Cihkkumvárdu i perfekt före med vind i ryggen och lätt uppför.

Vi kom upp på ett krön och såg ner i den vackra dalen med sjön Kasaka Kaitumjaure. Mäktiga branter omgärdade sundet in till sjön Padje Kaitumjaure. Med den utsikten gled vi länge utför ner till det började bli dags att gå uppför igen mot Livamvaggi. Vi fikade innan vi skidade uppför.

Vi gick sedan uppför en liten bäckdal upp mot Livamvaggi. När vi närmade oss sjön Livamjávri såg vi hur fint den var omgiven av branta fjäll. Några renar sprang vid sjökanten. Pga det perfekta föret och lätt medvind bestämde vi oss för att åka över hela sjön denna kväll. Där den slutade slog vi upp tälten.

Det var vindstilla. Fjällripor skorrade i närheten. När vi började laga mat började det blåsa, men jag och Micke satt och åt ute och njöt av utsikten över sjön.

28 mars - Blåsigare och Kungsledskorsning

Under natten blåste det inte mycket, men det var lätt molnigt på morgonen och runt noll grader. Vi kände att det var för blåsigt för topptur. Det friskade i ibland och snabba låga moln drog över fjällen. Vi fortsatte västerut och snirklade mellan moränryggar och småsjöar.

Ner till Kungsleden blev det nerförsbacke. Vi såg två skidåkare långt borta söderut längs leden. Vid leden blev det väldigt blåsigt och vi började leta läplats för att äta lunch. Vi skidade ner till Kaitumjåkka och slutet på dess ravin. Där i skydd bland branterna var det läigt och skönt.

Efter lunch korsade vi jokken och tog oss upp längs den på norra sidan. Planen var nu att följa renstängslet åt nordväst, i minst en dag. Kartan visade att det är ett väldigt långt renstängsel som går mitt i en snirklig dal i ett par mil.

Vi passerade söder om det vackra fjället Sánarcohkka och blev sugna på att gå upp på det dagen efter. I västra änden av det finns en dal som vi spanade in för att gå upp på toppen. I närheten av den ville vi tälta. Det tog ett tag till vi kom överens om var vi skulle tälta och vi fikade medan vi diskuterade.

Nu var det nästan vindstilla och klart. Efter tältuppsättning tittade vi på fin naturlig snögrotta 100 meter från där vi tältade. Några klättrade upp och in i den. Jag gjorde ett försök men gav upp då jag endast hade badtofflor i mina bivackskor att sparka steg med och dunkjolen var lite svår att klättra med. Jag bjöd de andra på en del skratt.

Efter middagen såg vi på stjärnor och ett fint norrsken i grönt och lite rött. Det var tre minusgrader och vindstilla.

29 mars - Topptur och ravinproblem 

Det var på morgonen växlande molnighet och en del vind. Magnus S väckte oss tidigt då han bedömde det som bra förhållanden för topptur. Efter frukost gav vi oss upp för fjället med bara dagturspackning.

Brant isig sluttning tog vi oss uppför i början. Sedan gick vi på sydsidan av en ravin med fin nysnö. Vi hade motvind ibland men inte störande. I en svacka tog vi på oss mer kläder inför toppen. Jag använde min gorilla-balaklava som jag fått i 40-årspresent av min fru och en vindtät mössa - det blev en bra kombination i blåsten och kylan längre upp. Det var fortsatt bra snöförhållande till ca 100 höjdmeter från toppen. Vi såg att det var moln på toppen men vi såg ibland utåt över dalarna. Vi gick upp i molnen och det blev blåsigt och isig blomkålssnö. Vi hade nu ingen sikt men vi hittade toppröset. Vi gick ner därifrån med fortsatt stighudar på en bit. Tog av oss hudarna och gled sedan i zickzack ner i dalen i härligt fin snö.

Vi lunchade med fin utsikt och nästan lä. Då såg vi att det irriterande nog blivit molnfritt på toppen... Vi gled sedan ner till tälten för att packa ihop för vidare färd i dalen. Vi fikade innan vi skidade iväg.

Färden fortsatte nu västerut längs renstängslet. Vi såg ut att behöva passera en ravin, men utan att mycket fallhöjd skulle tas. Jag tyckte mig ha sett ett skoterspår gå in i ravinen, vilket inte visade sig stämma. Inne i ravinen såg vi snabbt att det skulle bli en väldigt teknisk utmaning att passera med pulkor: tre meter höga lodräta stenhårda drivor låg tvärs ravinen. Kul var dock att vi mellan de höga klipporna i ravinen och drivorna fann väldigt fin blankis. 

Magnus S tog nu initiativ till att djärvt och målinriktad, och utan stighudar, utanför ravinen gå relativt brant uppför åsen som utgjorde ravinens norra vägg. Där, liksom på åsen söder om ravinen var det bitvis väldigt lite snö. Det blev svettigt och min pulka gled ner en del och välte en gång. Jag noterade nu att den ena d-ringen i dragselen till pulkan hade vridit sig och börjat äta sig in i dess fäste, vilket skulle kunna ställa till med en del problem.

Några av oss gick med skidorna i händerna upp och en med stighudar på. Jag tog nog inte det smidigaste färdsättet uppför denna gång, då jag valde att gå uppför med skidorna på och utan stighudar.

Från åsen zickzackade vi vidare västerut och ner tillbaka in i dalen. Det var isigt och lite snö ner från åsen. Vi fortsatte skida in i dalen som kändes mycket alpin och jag fick känslan av att befinna mig i Sarek i en nästan okänd dal. Vi kom till ännu en tröskel och ravinliknande struktur i dalen. Denna gång passerade vi lätt på norrsidan.

Dalen svängde norrut och det var mäktiga vyer. Det började blåsa rejält från söder och vi hade vinden i ryggen. Men det var inte kallt. Vi letade tältplats och fann en helt ok vid ännu en tröskel för dalen. Precis norr om fjället Ázeknjunnji. Nu var vi omringade av höga och branta berg och fallvindar kom ner på oss. Väldigt dramatisk omgivning.

Det kändes som att det skulle kunna bli en blåsig natt. Vi hörde fjällripor i skymningen.

30 mars - Glaciärkänning och lång nerförsbacke

På morgonen var det varmt väder, med växlande molnighet och en del blåst.

Vi hade bestämt oss för att här lämna dalen med renstängslet och istället gå över ett pass västerut där vi skulle gå precis norr om glaciären Passglaciären. Som det oftast är så hade glaciären smält undan mer än vad kartan visade. Vi kunde nu gå upp i en relativt nybildad ravin och närmade oss undersidan av molntäcket.

Det blåste knappt något och vi gick uppåt i molnen mot passet som vi ibland skymtade. Gps:en hjälpte till med navigeringen ibland. I passet lunchade vi i moln och till en början vindstilla som utvecklades till blåst. Vi åkte sedan neråt västerut. Som vi räknat med blev det en härligt lång nerförsbacke på 9 km och 750 fallhöjdsmeter. Vi fick en kall sid- och motvind men hade fantastisk utsikt. Vi passerade en några veckor gammal rund snömur vid ett skoterspår - kanske en rest av ett tältläger.

Vår nerförsbacke gick till största delen på östra sidan av en bergsrygg och längs med jokken Alip Johkagasjohka. Sista kilometerna ner mot sjön Autajaure blev fantastisk nerförsbacke för pulka. Vi hade fin utsikt mot det vackra Ahkka-massivet och Kallaktjåkkå-massivet. - det var molnigt där på topparna. Från 800 meters höjd höll vi ännu mer åt väster och sista biten ner till sjön var brant men det gick.

Det var varmt och soligt på sjön Autajaure. Plusgrader. Vi fikade i lä. Efter diskussioner och omröstning kom vi fram till att vi skulle satsa på att gå på "1000-metershyllan" söder om Kallaktjåkkå-massivet. Vi började med att gå genom björkskog upp på södra sidan av Autajaure. Vi gick uppför och väster  om knallen 828. I väster såg vi, bakom skoterled och kraftledning, för oss obekanta lågfjäll, sjöar och skogar. Ännu längre västerut hägrade okända fjäll i Norge bortom EU-gränsen. Men vi siktade på hyllan som vi skulle behöva bra sikt för att kunna njuta av. Men molntäcket såg ut att ligga där.

Vid 18-tiden slog vi läger i blåsten. Vi hade fin utsikt från tältplatsen. Trots att vi var nära Ritsem hade vi ingen täckning, vilket hade varit användbart för detaljerade väderprognoser som ett komplement till de dagliga prognoser vi fick via en satellit-sms-mottagare.

31 mars - Väderomslag och topptur!

Efter frukost var det fortfarande mycket moln på Kallaktjåkkå så vi diskuterade länge om vi skulle gå upp till hyllan eller åka ner och gå i Teusadalen. Det blåste inget. Med knapp övervikt åkte vi mot hyllan. Vi gick upp i molnen och hade ingen sikt.

Vi råkade hamna lite för högt och åkte något ner till sjön 1086. Sedan höll vi höjd och lunchade i obefintlig sikt och knappt någon vind.

När vi ätit klart klarnade det något bakom en kulle som vi satt bredvid och jag gick upp där och möttes av helt fri sikt åt söder. Det var helt klart mot Ahkka och Sarek! Jag ropade upp de andra och under 30 min tog vi olika gruppkort. Magnus S gjorde sitt bästa för att få till bra bilder med sin självutlösare: på tolv sekunder behövde han (i början i liggande ställning) sätta i gång själutlösaren, greppa stavarna, skida fram till oss andra, få på sig pulkaselen och se helt naturlig ut. Han lyckades till slut!

Vi såg sedan att det klarnade upp även hos oss. Vi tog ett snabbt beslut om att gå upp på toppen av Kallaktjåkå och det gjorde vi.

Det var perfekt skidföre upp och ner. Kallt på toppen där vi fikade, men endast svag vind. Fantastisk utsikt från toppen åt alla håll! Eventuellt såg vi även till norska kusten. Vi åkte sedan ner 700 höjdmeter till pulkorna och njöt av skidåkningen. Sedan åt vi middag i vindstilla och med fantastisk utsikt över Ahkka och solnedgång i väst. Det blev en kall och klar kväll.

1 april - Hyllan

Detta blev en solig och vindstilla dag med fin utsikt över Ahkka och Sarek. Vi åkte längs hyllan nästan hela dagen. Perfekt skidföre: hårt och tunt snötäcke ovanpå skaren. Vi såg järvspår. Passerade en renvaktarstuga där dörren blåst loss och det var tyvärr fullt med snö inne i stugan. 

Lunch tog vi vid några stora stenblock. Under lunchen diskuterade vi möjligheten att skida hela vägen till Vietas via sjön Gágirjávri: det skulle bli 50 km på två dagar. Vi beslöt att inte göra det då det hade inneburit mycket stress, missad topptursmöjlighet och förmodligen lång sjöåkning i motvind. Vi skidade vidare och fikade vid en renvaktarstuga vid Kungsleden. Vi såg ett sällskap på leden med två pulkor på väg söderut. Via sms till min fru försökte vi meddela Länstrafiken att det nog skulle bli oväntat många pulkor på minibussen från Vakkotavare dagen efter.

Efter att vi korsat leden tältade vi ett par km längre österut söder om fjället Tjoarvek. Det blev en fin och kall kväll med vackert ljus. Hörde fjällripor vid lägerplatsen.

2 april - Topptur och brant nerförsbacke till buss

Vi gick upp kl 4.30 för att hinna med topptur innan vi skulle ner till Vakkotavara.

Efter frukost gick vi upp på berget Nieras högsta topp 1653. Det är ett relativt flackt fjäll med flera mindre toppar. Vi behövde använda kartan i gps för att vara säkra på vilken av topparna som var högst. Toppen stack upp något och var täckt av frostade isbitar. Fin utsikt därifrån men kallt.

Vi gled sedan nerför men det var kallt i luften. Skön skidåkning neråt och i gruppen begagnades både telemarksstil, carvingsvängar och långa slag.

Vid lägerplatsen åt vi lunch och sedan gled vi ner till Vakkotavara. Jag var orolig för nerfarten, då min pulka lättast välter och glider i sidled.

I början gick det bra att åka neråt längs leden och zickzacka nerför men sedan fick jag och till slut alla andra ha pulkan framför sig och gå ner. Det var hård skare i björkskogen vilket var tacksamt. Vi såg spåren efter andra som hade sjunkit ner till låren i mjukare före.

Nere vid stugan var det plus 7 grader, jättevarmt i solen och vindsstilla. Vi packade om och ner längs leden kom två män från Kiruna som åkte hela Kungsleden.

Det visade sig att all packning fick plats i minibussens släp. Vid det obligatoriska bussbytet i Stora Sjöfallet duschade vi. Nu kände vi oss redo att vända åter mot civilisationen.