Jag antar att vinjettbilden för Fulufjället måste bli Njupeskär.

Jag och goda vännen J möttes upp på onsdagskvällen vid Fulufjällgårdens vandrarhem; jag efter en lyxigt kort vecka på jobbet och hon efter 7 ännu lyxigare dagar på norra Dalarnas alla småpluttfjäll. En långhelg i oktober på ett halvpluttfjäll skulle få bli en liten ersättare för den tur vi planerat för i somras men som hon inte kunde följa med på då.

På den klara, kalla torsdagsmorgonen parkerade vi en bil vid turens slutdestination: norra parkeringen vid Göljeån och for sen upp till starten som fick bli Naturrum Njupeskär.

Mer fantastiskt höstväder kan knappast tänkas. Frisk hög luft. Full av energi. Full av fjälltursförväntan. 

I god fart gav vi oss av men valde att svänga uppför branten istället för ner mot fallet vid rastvindskyddet. Njupeskär hade vi båda sett förut och lockade inget vidare just nu. Hellre vidderna där uppe! Så ett kort på maximal zoom fick räcka innan vi klättrade vidare.

Väl uppe på platten, för Fulufjället är verkligen platt (för att vara fjäll alltså) blev det såklart fikapaus med vidsträckt utsikt. Man ska ju undvika att vara helt definitiv i sina utsagor så jag nöjer mig med att säga att jag tycker nog att det där är en av de gångerna som kaffet smakar som bäst. Smolket i bägaren var att vi, så mycket fjällvaraner vi nu anser oss vara, inte hade några kakor med oss... Har ni hört nåt så himla amatörmässigt va!?! Fast ingen skugga ska väl egentligen falla över J; det var jag som var matansvarig :-) Som tur var hade vi nötter och choklad...

Naturligtvis letade vi upp Old Tjikko. Inte för att den ser mycket ut för världen, men visst måste man känna vördnad inför dess ålder. Gammal är ju ändå äldst.

Träd är häftiga. På väg ner från fjället på söndagen gick vi förbi flera väldigt vackra, ståtliga furor, både levande och torra, och små seeeega, envisa, senväxta granar. Tyvärr var batteriet i telefonen slut och powerbanken kvar i bilen, så några bilder blev det inte.

Första natten sov vi i tält strax norr om Bergådalsstugan. Tält på hösten och vintern är inga större problem tycker jag. Visst det är ju kallt på morgonen när man ska upp ur sovsäcken, men i övrigt är det ju rätt trevligt. 

De andra två nätterna valde vi att bo i länsstyrelsens öppna stugor (100kr/natten). Mest för att kunna elda. Det är ju så trevligt:-) Och stugorna var i fint skick och ingen trängsel var det heller. Ingen alls faktiskt. Varken i stuga eller på fjäll. Kanske berodde det på helgvädret....

Om torsdagen var klar och fin så var fredagen och lördagen i motsvarande grad kalla, blåsiga och dimmiga. 

Lurvpösar. Eller om det var piggelsvin. Här och var var det fullt av dem i alla fall. Mot den mörka marken såg det rätt roligt ut. 

In i dimman! 

Det som hindrade J från att hänga på sommarens långtur i Lapplandsfjällen var lite krångel med en axel. Och eftersom hon fortfarande var i rehabfasen så fick det bli stora ryggan för mig. Antar att det hamnade på runt 20kg i början. Helt ok vikt rent bärmässigt. Helt ok med tanke på godsakerna som bars. Fast vi... öhum, jag, glömde kakorna. Nåja. Det lär aldrig hända igen!

På lördamorgonen var det klart och fint ända tills vi lämnade Tangåstugan, där vi sovit den natten. Dimman drog in i takt med att vi vann höjd och ganska snart var sikten nere på 20-30 meter. Det var dock inget större problem efterom vi skulle uppför till i princip högste punkten på sluttningen vi gick på, så så länge det lutade åt rätt håll var det bara att gå på.

En bit upp på Göljåfjället var det som Isdrottningen skridit fram och belagt hela värden med is. Och då menar jag hela världen. Har aldrig sett så häftiga ismönster förut. 

Den förhärskande vindriktningen framgick med tydlighet...

Superhäftigt helt enkelt.

Vad värre med isen var att stenar var nästan omöjliga att gå på. Man halkade helt enkelt omkull om man försökte. Och stenfält var det gott om. Så dem fick vi försöka runda hela tiden. I dimman. Och nu lutade det inte längre utan var platt som en pankaka i ett mjölkglas. Således gick vi på kompass för att inte virra bort oss fullständigt. Och ibland, efter att ha tagit oss runt nåt stenparti, kom vi ändå på oss med att vara på väg 180 grader i fel riktning... vid flera tillfällen fick vi dubbelkolla med två kompasser att norr verkligen låg där det skulle. Fast det gjorde det såklart :-)

Trots en ganska kall och fokuserad kompassmarsch kom vi fram till det som skulle fungera som uppfång så småningom: bäcken Storkällan strax söder om Göljåstugan. 

Väl i stugan, som verkade helt nyrenoverad, blev det pannkakor med smör och kanelsocker till lunchefterrätt. Mums! 

Ibland är naturens egen färgsättning häftigare än alla filter i hela världen. Som när man står på en liten knöl i en isvärld och spanar ut över Dalarnas blånande berg till exempel...

Så låt inte senhösten vara en ursäkt att inte ge er ut, utan tvärsom; se den som en anledning! 

God hösttur!