Detta blogginlägg, det tredje och sista i sviten som avhandlar 2021 års Sarektur skulle, om det skrivits som det var tänkt, ha haft fyra avsnitt. Av detta blir nu intet. Tyvärr. Alltför lång tid har förflutit så jag kan helt enkelt inte skriva med den inlevelse och detaljrikedom som det planerade inlägget förtjänar. En Masteruppsats kom skrivmässigt emellan och tog all min skrivenergi. Så istället blir det bara en kort”trailer” och jag överlåter åt er, kära läsare, att med fantasins hjälp fylla ut i den korta beskrivning av det ni inte kommer att få läsa. Lägg inga tyglar på tanken; här har ni alla möjligheter att vara med och skapa sommarens mest fantastiska äventyr!
Men nog nu med ursäkter och förklaringar. Nu kör vi!
Det första avsnittet hade hetat Hrafn flúga (Korpen flyger på isländska). Där hade man kunnat läsa en betraktelse över den stora skillnaden på djurlivet i den zoologiska öken som Sarek upplevdes som jämfört med det sprudlande Padjelanta. Innehållet hade avhandlat korpar invecklade i lekfull kurvstrid som fått självaste Maverick att bli avundsjuk, överraskande närkontakter med stenfalk och älg. Det hade filosoferats över en mystisk vråk och över allsköns småfåglar som ljungpipare, småspov, bofink, lövsångare och rödsångare. Renarnas och ripornas liv och leverne hade också såklart berörts. Men nu.... Icke. Inte heller går det att i det icke-skrivna avsnittet FiskeOlycka och Padjelantas förbannelse att läsa om vad drömmen om kakor och rökt sik får en att göra. Eller hur tredje gången gillt i Padjelanta manifesteras i en burk Bullens pilsnerkorv. Den då gällande växlingskursen mellan korv och Bragokex kommer också för alltid vara lysa med sin frånvaro.
Det tredje, och kanske det finaste avsnittet, hade handlat om Det goda samtalet. Den där typen av samtal som bara uppstår med människor man inte känner, men som man liksom ändå ”klickar” med när man tillfälligt möter och delar verklighet med dem i några timmar. Slutligen hade inlägget rundats av med ett lättsammare avsnitt om tågstrapatser och mat under rubriken Sittplats och sås.
-------
Vilket menlöst inlägg tänker ni ju nu. Precis. Det tänker jag med. Men har jag skrivit tidigare att det skulle bli tre om förra årets tur så blir det tre. Nästan i alla fall. Nu faller det sig turligt (!) nog så att det finns en ny tur att skriva om. En från i år. Och det inlägget kommer snart. Tills dess...
God tur!
Del 1 och 3 är det gott om igenkänningsfaktor på.
Del 4 känns jobbig. Först en sömnlös natt på sittplats sedan lyssna på grannen bredvid som klaffsade högljutt när han åt sås. Usch!
Särskilt blir jag nyfiken på del 2. Fantasin drar iväg här, och mynnar ut i att jag ser dig gå med en blytung, enorm gammal ramryggsäck med en massa järnprylar dinglande utanpå ryggsäcken.
För det är alldeles glasklart i mitt huvud: Du har bytt in en burk korv mot kex och rökt sik. Men då undrar jag: VARFÖR släpar du med dig tung burkmat på fjällvandring..? Det går inte ihop. Vem gör det? Och då resonerar den här läsarens undermedvetna och fyller i luckorna i berättelsen utifrån stereotypa kognitiva scheman: Om du är en sådan som packar burkmat, så är du en sådan som packar tungt.
Följaktligen undrar jag när jag läser texten: Hur många konservburkar låg det egentligen i ryggsäcken? Hur många fler onödigt tunga prylar? Brukar du ha med dig gjutjärnspannor rent av? Bär du stekpannorna utanpå ryggsäcken? Hur mycket vägde egentligen ryggsäcken?!
Och tack Hanna för att du kompletterat med del 4. :-)
Vilken tur att det finns så bra "skrivare" på utsidan.