Vinterfjället. Det kalla. Det vackra. Det vilda. Det sköna. Det farliga. Allvaret kastade sin skugga över nyårsturen 2017. Men mer om det senare. Låt oss börja i det härliga: -7-8 grader och halvklar himmel! Knarrande snö. Ett lagom motlut. 

Visst, det var mörkt när vi kom fram till Grövelsjön och blodsockernivån lite för låg. Och skidbindningarna lite svajjiga på de valda skidorna så jag fick låna en borrmaskin och skruvmejslar på fjällstationen och byta till ett par som bättre passade kängorna. Men. Vem minns väl sånt trams lite senare när bröstet häver som en bälg på väg upp för Långfjällets sluttning med ryggsäck och en lite för tung pulka!

Dagen efter var plukan lika tung och motlutet lika strävt. 

Lördagen den 30 december 2017 bjöd på detta utanför tältet efter en ganska kall natt, så slitet kvällen innan var helt klart värt det. Uppskattningsvis var det ungefär neråt -15 på natten kanske. Termometern sitter ju vanan trogen på den andra ryggsäcken... Men som jag sagt förut: vem bryr sig. Känn efter och anpassa! 

Snart var vi uppe på Långfjället. Vi hade inte så detaljerade planer, men vi tänkte oss bort mot Storvätteshågna till. J var ännu osäker på sin kapacitet med hänsyn till rygg och axel som muppat sig en tid nu så vi hade sagt att vi tar det som kommer. Så länge det var snö och fjäll var ju ändamålet ändå uppnått. Och igloobyggande lockade mer än skidande, så att hitta lämplig snö var också prioriterat.

Vi hamnade strax sydöst eller möjligen öster om 990-höjden nordväst om Fosksjökläpparna. Ingen heroisk skidtur direkt, men efter att ha lunchat där och vi såg hur de låga molnen började dra in från väster så bestämde vi oss för att slå upp tältet och ta det lite lugnt. Vi var ju tillräckligt avsides och snö fanns det. Bra snö för att såga block verkade det dessutom som. Iglootankarna låg ju där och gnagde sen förra vinterns tur. Den gången då det inte ville sig och det förtretliga tornet reste sig mot himlen. J är ju iglooist redan med viss erfaren på området så möjligheterna verkade ju lovande. 

Efter lunchen blev det en liten skidtur på en km ungefär för att få upp värmen igen och sedan började vi såga iglooblock som skulle få stå på tillfrysning över natten. 

Några timmar senare stod det en hel hattifnatt-arme bakom tältet och väntade på att bli till en nyårsigloo! 

Dagen efter, nyårsafton 2017, var vi snart igång på morgonen. Vi hade block nog för nästan en halv igloo klara. Den här gången skulle det gå: jag skulle bli iglooist!! 

Visst ser det lite proffsigt ut! 

2 timmar under goda förhållanden står det i olika beskrivningar angående igloobygge. 6 timmar senare var det fortfarande knappt två varv kvar. Förhoppningsvis beroende på att förhållandena inte var så goda då och inte för att vi var helt talanglösa.

Som jag skrev förra vintern är ju tricket att våga luta in blocken ordentligt från varv två. Nästan utmana fysikens lagar. Åtminstone synbart. För enligt samma lagar skapar man en mycket stabil självlåsande konstruktion om man får till anliggningsytorna rätt. Såg på någon hemsida hur någon beskrev det hela med en matematisk formel. Coolt! 

Ytterligare ett varv högre än på bilden ovan gjorde vi innan vi gav upp för kvällen. Temperaturväxling och blåst hade förändrat snökonsistensen till sockersnö med dålig fästförmåga. Blocken föll sönder i kanterna och inget blev särskilt bra. Dessutom var vi hungriga och småsura över att det sannolikt inte skulle bli någon nyårsfest i igloon.

Vi bestämde oss för att hoppa över nyårsfirandet den kvällen och spara det till nyårsdagen när igloon skulle stå klar. Istället lagade vi en vanlig middag på snabbris och lite blandat hemmatorkat jox samt salami. Blev ju gott det med. Men inte så lyxigt som det var tänkt. Vid halv tio- tio snåret somnade vi till vindens ganska våldsamma brottningsmatch med tältduken.

Nyårsdagen bjöd på dimmigt och blåsigt väder. Fortfarande dålig snö att såga block av så efter ett halvhjärtat försök på förmiddagen sov vi middag en timme och käkade lunch. Därefter, efter ett rejält mentalt tag i nackskinnet stod en rad nya bra block på vakt kring den nästan klara igloon.

Sen hände det.

Snö skulle smältas till vatten. Ventilationen hade drevat igen i tältet. Bensinen till köket på upphällning så vi hade övergått till vintergas istället. Kallt väder medför ju dålig förbränning av gasen... Resultatet: Kolmonoxidförgiftning, andnöd och nästan medvetslöshet.

Ja, jag vet. Man ska inte elda i tältet hävdar många. Men jo. Det kan man under vissa förhållanden hävdar vi. Annars blir det inte mycket vatten värmt.  Men det tarvar sin ventilation. Vi hade pratat om det. Flera gånger faktiskt. Vi hade kollat ventilationen. Tidigare på morgonen. Och tydligen inte tillräckligt bra...

Vi är väl vad som får betraktas som ganska erfarna friluftsmänniskor. Men den här gången var vi för nära marginalen. Så nära att vi hamnade på fel sida. Där man inte ska hamna. Skämmigt. Tur i oturen var att bara en av oss var i tältet. Omhändertagande kunde således inledas ganska omgående och efter en kvart i friska luften kändes det som vi hade situationen under sådan kontroll att inga mer drastiska åtgärder behövde vidtas. Naturligtvis var vi utom mobiltäckning. Vi hade en nödsändare med men eftersom allmäntillståndet hela tiden förbättrades som respons på våra åtgärder valde vi att inte använda den. Vi kände som sagt att situationen var under kontroll.

Några timmar senare var alla symptomen borta men orken fortfarande lite klen. Vi beslöt oss därför för att avbryta turen dagen efter och sakta men säkert ta oss de 4 km tillbaka till fjällstationen.

Vädret var naturligtvis kanonbra igen på vägen hem... 

Vi har ju naturligtvis utvärderat oss själva med kraft och varenda minut, tanke och åtgärd har analyserats in i minsta detalj flera gånger om. Dels för att vi måste lära oss nåt av det här. Dels för att bearbeta den mentala chocken så klart. Och den biten är väl inte över riktigt än heller. Vi får väl se var vi landar. Kanske återkommer i frågan. 

Så vad vill jag med det här inlägget då? Jo. Mana till reflektion. Beviserligen behöver man aktivt fundera över sina rutiner och sitt säkerhetstänk. Även om man anser sig rutinerad. Men räcker det att veta att man måste ha bra ventilation? Handlar det kanske mest om hur ofta jag defakto kontrollerar att ventilationen är bra. Fast det är ett jädra omak att gå ut och kolla och gräva. Fast som ni förstår handlar det inte om ventilation och kök i tält, utan om alla riskmoment egentligen. Hur förhåller ni er till exempel till snöbryggor över bäckar? På vintern? På sommaren? Lossar ni alltid avbärarbältet och har ryggan hängande i bara en axelrem när ni vadar lite djupare i strömt vatten? Är det chans och lättja eller seriösa bedömanden i varje situation som ligger till grund för handlandet. För gärna diskussion i kommentarsfältet nedan men håll en konstruktiv ton, för det här är viktigt!

Hur som helst så passerade vi lämplig sjukvårdsinrättning på vägen hem och prover togs. Inga fysika men kunde konstateras som tur var.

Men var försiktiga där ute på tur. Håll avstånd till marginalerna. Men sluta för jösse namn inte gå på vintertur! Det tänker åtminstone inte vi göra! 

————————-

Epilog

Igloon då? Nä. Den blev ju aldrig klar. Men nästan. Ett och ett halvt varv till. En dryg kvadratmeter. Det är vad som är kvar. Block är sågade och uppställda intill den. Så är ni i Grövelsjön i närtid och inte har nåt särskilt för er så ta en tur till platsen på bilden och bygg klart! Den är naturligtvis nästan full i drevsnö nu, men det går ju snabbt att skotta ut. I övrigt är den mycket stabil. Jag klättrade runt på den lite och den höll... 

Här ligger den: 

God tur!