Anekdoter, redogörelser, tankar och reflektioner. Samt en fundering.

Reflektion kring ett berg

Kebnekaise. Sverges högsta punkt. Jag har aldrig varit där förut. 

Det var långt att gå dit upp. Och brant var det. Och konstruktören av berget var en elak en, för när man klättrat uppför, ännu mera uppför och sen jättemycket uppför gick det jättemycket nedför. Och sen ännumer uppför. Fast längre. 

Men det är värt det. Det vet ju ni som varit upp redan. Hade turen att ha riktigt bra väder med full sikt åt alla håll. Häftigt. På riktigt. Där uppe. I övrigt en rätt trist dag. Mest jobbigt gående liksom. 

Jag var uppe med tuppen och höll väl ett rät bra tempo så jag mötte de flesta andra toppbestigarna på väg ner igen. Det är häftigt att se variationen av männskor som ändå företar sig detta lilla äventyr.

Litet och litet. Nog så stort för somliga. All heder åt alla de som timmar efter timmar släpar sig upp och ner för sluttningarna! Satt bredvid några damer i 50 årsåldern igår som hade tagit 18 timmar på sig upp och ner. Och för er som inte testat så kan jag berätta att det är skitjobbigt att gå i 18 timmar! På riktigt riktigt jobbigt. Men ändå satt de där och skrattade, åt och drack gott efter sin trekvartsdygnspromenad. Älskar sånt. Visst rastar man bort all tid är det kanske inte jättejobbigt men annars är jobbigheten ju lite mer en produkt av tiden än sträckan, även om det givetvis finns ett sambsnd däremellan.

Ja, jag vet att jag tjatat om sånt här förut, men det är viktigt för mig så ni får stå ut med lite till :-) Hur som, ovanför öppna spisen i Alesjaurestugornas reception satt en trätavla med ett Dag Hammarsköld citat:

"för var och en efter sin förmåga"

Och om själva kärnan i friluftslivet i sig är naturen så är väl kärnan i själva utövandet just det som citatet ger uttryck för. 

Anekdot från sydtoppen
Hade just ätit lunch; en blå bandspåse, vid nya nödstugan precis nedanför toppen. Mätt och belåten packade jag ihop thermos ochskräp, tog några efterrättskakor och satte fart igen. Bara några hundra meter kvar. Inte ens jobbigt ju!över det sista platta snöfältet och sen bara slutlutningen kvar. Det är några där uppe som håller på med nåt. Trist. Jag hade velat få vara där uppe nån minut för mig själv. Jaja. Det blir säkert bra ändå.
Upp. Kommer närmare. Figurerna verkar bekanta på nära håll. Jaha. Såklart. -Tjena! Läget?
Mina två fd kollegor kikar förvånat upp från varsin grop de håller på att skotta. Världen är rätt liten ibland.
De höll på att sätta snöankare för rep inför efterföljande dags evenemang då ett 80 tal personer skulle upp mer eller mindre samtidigt. Utöver det normala antalet besökare. Så ett rep på slutet var nog ingen dum ide, för det kunde nog bli svårgått i snön när solen fått ligga på lite.
Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa S och L däruppe och tjata lite. Och dessutom hade de ärende en bit ner på sluttningen efter en stund så jag fick några minuter för mig själv där uppe ändå.

"... å då tänkte ja fäl söm så, hä ä bäst te å blötte på, För strupen törkar fortare än kläna gör ändå!" 

Anekdot från Kebnekaise fjällstation
Söndag, vilodag
Sitter i servicehuset på Keb fjällstation och äter en sen lunch bestående av nudelsoppa och bröd. Har vilodag. Är nästan ensam i köket. Sitter och kikar på kartan och funderar på hur jag ska lägga upp resten av turen. Har ju ingen egentlig plan. Det som jag skulle vilja få med innan jag går över till väster om Kungsleden är Tarfala, Nallo och Kebs sydtopp. Ser svårt ut att få ihop, åtminstone Nallo, om man inte ska gå en massa fram och tillbaka. Om man nu inte kan fortsätta över passet från Kaskevaggi till Unna Räitastugan. Tveksamt. Då skulle det ju ha funnits en föreslagen färdväg där. Och det gör det inte. Misströstar.
In kommer ett sällskap på två äldre lite grånade herrar och en kille i yngre tonåren. Gamla fjällrävar. Det ser man ju på långt håll. Närmare 60, god fysisk form och praktisk om än bitvis lite ålderstigen utrustning. Som vart med förr.
Börjar småprata lite om vart vi vart och vart vi ska sådär som man gör. Mycket riktigt; den ena av herrarna har varit i stort sett överallt i fjällvärlden och dessutom stugvärd på ett antal platser. När jag beskriver ungefär vad jag tänkt mig och min undran om det går att gå över passet till Unna Räitas skiner han upp och utbrister:
-Jojoleden! Visst går det. Den fanns med på gamla kartor men är borttagen. Den gick över en glaciär då, men den är borta nu.
Hahaha. Jojoleden…. Ja, vad säger man… jo att den måste jag ju gå. Såklart ;-)

Redogörelse för färden längs Jojoleden
Tisdag, Keb-Tarfala-Guobirvaggi-Kaskevagge
Upp till Tarfala går fort. Lättgånget. Inte mycket att säga om vägen upp. Inget särskilt i de nedre delarna om ni frågar mig. En massa sten, lite grönt, lite berg på sidorna och en led.

Det är det i och för sig uppe vid stugan med, med undantag för det gröna som helt saknas, men där är det riktigt vackert. Bergen på tre sidor. Sjön. Glaciären. Jo det är en vacker plats.

Pratade lite med stugvärden och gosade lite med hennes släthåriga Vorsthee. Supermjuka öron. Hunden alltså. Inte stugvärden. Eller det kanske hon också hade men jag kände alltså inte... ähh ni fattar. Hunden. Öron. Ja. Mjuka! 

Den här jojofärden börjar med utrullad lina så man får sätta spinn på sig själv rejält för att uppbåda energi nog att komma upp…

Väl uppe når man det alla kallar Svartsjön. Gaskkajavri heter den på samiska. Kanske betyder det Svartsjön. Vad vet jag. Vackert var det i alla fall. Om möjligt ännu kargare än nere i Tarfala. Men häftigare.

Traskade vidare och stötte på en gäng grabbar i gymnasieåldern från Gävle. De var ute på dagstur och hade basen nere i Tarfalastugan. De bjöd på kaffe så jag tog en paus fast jag just rastat borta vid sjön, bara 500m därifrån. Kul att träffa folk på fjället och få språka lite. Jag framstod nog som ett urtidsdjur för de här killarna när jag berättade om mina första turer på fjället på tidigt nittiotal. Fast lite cool tror jag nog de tyckte att jag var.
Sen vidare över en massa stenskravel och snart var jag framme vid kanten till nästa dalgång. Hela sluttningen var ett enda stort snöfält. Till vänster om mig med en rejäl bäck som brutit igenom här och var. Snöfält är luriga. Gillar dem inte, trotts att de är relativt lättgångna både upp och nedför. Nåja. Läser man terrängen runt om och tänker efter lite så är det inte så farligt. Tror jag. Men av spåren att döma är det inte alla som förhåller sig så till dem… Hugaligen vilka vägval endel har gjort…

Jaja. Eller jojo. För nu gick det nerför. Ner till ett till 90% snötäckt Guobirvaggi. Det var egentligen bara en bit högst upp i nordöstra delen av sjön som var barmark plus nån liten fläck här och där.
Mötte ett par som där nere gjorde samma tur som jag fast omvänt. Vi utbytte lite information om kommande väg och möjliga tältplatser innan förden fortsatte. Uppför. Uppför. Uppför. Huga vad jobbigt. Och sen nedför igen.. Kaskevagge var betydligt mer snöfri men bestod i övrigt mest av sten. Några tältplatser fanns dock och snart stod mitt fina röda Enantält där och maten puttrade i köket..

Onsdag, Kaskevaggi – Unna Räitastugan -Nallo
Fram till Kaskevaggi finns Jojoleden utmärkt som möjlig färdväg på kartan. Här nere i dalen viker de röda prickarna dock av ner längs dalgången mot Kungsleden. Jag skulle ju nu inte dit utan till Unna Räitastugan. Således bar det av uppåt passet mellan Knivkammen och Pyramiden. Vägen bestod i snöfält uppblandat med långa moränsträngar. Jag antar att den östligaste glaciären nedanför Knivkammen förr bredde ut sig över hela eller delar av passet.

Nu har den i alla fall krympt ihop i sin lilla skål i bergssidan. Sorgligt. 10 000 åriga isar som smälter. Nåt fel är det.
Väl uppe i passet var utsikten givetvis magnifik. Precis som i de tidigare passen. Fast kanske lite coolare här eftersom man här såg den mäktiga nivåskillnaden vid vattenfallet vid Unna Räitasstugan. Nästan 200 meter tycker jag det ser ut som på kartan.

Själva stugan var i mycket ledsamt skick även om det går att bo där. Men lite handpåläggning och kärlek skulle den definitivt må bra av. Jag åt lunch och kokade kaffe utanför i solen. Vädret var mycket fint. Ett nytt stort lass ved var uppkört till stugan och jag drog mitt strå till STF stackengenom att hugga lite tändved och riva näver som jag lade in i stugan. När det gäller ved så har STF ett litet problem som jag ser det. Eftersom det är självhushållningsprincipen som gäller så eldar alla med sur ved. Den hinner nämligen inte torka när det jag huggit upp ska användas av nästa gäst. Visst. Tillslut efter lite pill och tålamod brukar det gå. Men jag skulle tro att många har gett upp sina försök att få en mysig brasa i kaminerna. Dessutom börjar det ju bli lite si och så med eldningskunskaperna bland befolkningen numera… Nåja. Nån lösning på problemet har jag inte så vi får väl fortsätta elda surt. (I Sitasjaure finns eller har funnits en 'vedoman' som stugvärd, så där är det ordning och torr ved!!!)
När jag höll på att packa ihop mig för fortsatt färd kom två killar från Nallohållet fram till stugan. Så jag gjorde lite mer kaffe och språkade lite med dem innan jag begav mig. Trevliga grabbar med gedigen fjällvana tycktes det mig. Fast den enas ryggsäck var väldigt blöt och de mumlade nåt om en vadincident…
Några timmar senare efter en behaglig promenad anlände jag till Nallostugan. Varför ville jag så gärna hit? Jo, jag har två stycken Hillebergstält av modell Nallo… så jag har länge velat besöka platsen de är uppkallade efter. Utomordentliga tält om ni frågar mig.

Över stugan tronar det mäktiga Nallo!

Reflektion kring en led
Jojoleden då? Jo den gör skäl för namnet och den bjuder storslagna vyer. Och framkallar en del svett. För den är jobbig. Inte överjävlig på nåt sätt, men jobbig. Men har du ont i ett knä, känningar i en vrist eller dålig balans kanske du ska vänta till en annan gång. För det är stenskravel och backar hela tiden! Och var försiktig på snöfälten om det är sådana!

Är man frisk och i någorlunda kondition är det dock inga problem. Då är den värd all möda och jag tycker absolut man ska ta den. Kanske lägga några dagar till på den till och med bara för att det är fint och trevligt. Men har man bråtton är det faktiskt fullt genomförbart att gå hela sträckan Tarafala -Unna Räitas på en dag om man ligger på lite.

Redogörelse för sträckan Nallo – Sälkastugorna-Nordkalottleden
Torsdag
Jag sov naturligtvis i stugan nu när jag var här. Vi var inte så många gäster. Var och en hade en hel alkov för sig själv. Kvällen innan bjöd en av de andra gästerna på vaniljkräm och vi var tre som satt och pratade nån timme innan det var sovdags. Mycket trevligt.
Kom iväg i hyfsad tid neråt Sälkastugorna. Lättgånget och jag kom påmig själv med att ha ett tok högt tempo. Tramsigt. Slog av på takten och satt mig ner och kokade kaffe. Traskade vidare i betydligt beskedligare tempo och nådde Sälka efter knappt tre och en halv timme. Storhandling. Sista chansen att proviantera innan Ritsem. Duktiga jag hade tänkt till och gjort en inköpslista kvällen innan. Kalaset gick på en tusenlapp. Huga. Det är dyrt i fjällen. Och ryggan blev två-tre kilo tyngre också. Men de hade ägg! Älskar äggröra till frukost på fjället.
Vid lunchen kom jag i samspråk med två yngre killar som skulle upp den väg jag just kommit från Nallo. Den ena var gymnasielärare och den andre visade sig vara kollega med S. Världen är rätt liten ibland.
När jag var klar vid Sälka traskade jag söderut längs Kungsleden i några kilometer. Första gången någonsin på Kungsleden för mig tror jag. Några kilometer neröver går Nordkalottleden iväg västerut och så gjorde även jag.

Uppe vid de första sjöarna kände jag att det fick vara färdiggått för dagen och jag började leta tältplats.

-Nämen! Ligger du här alldeles ensammen!?! Vill du följa med upp till tältet och titta på mina etsningar?

Efter tvagning och middag testade jag mitt nya flugspö i någon timme. Har aldrig flugfiskat förut. Det var svårt, men jag fick ut lina i alla fall. Kanske inte så långt och på så graciöst sätt som andra kan, men ändå. Det kommer väl om jag får träna lite.

Reflektion över lycka

Fredag
Idag är det vilodag. Allt, eller nästan allt, är packat. För jag har beslutat mig att gå ett par tre kilometer ändå. Byta dalgång och vinna lite höjd. Nu är jag vid Vuolimus Cuhcajavris västra ände (ruta N35E34)och tänker gå upp till förlängningen av Neasketvaggi, närmare bestämt sjöarna omedelbart norr om Unnar Ruskkas.
Med lite tur blåser det lite mer där uppe så man slipper myggen. Det senaste dygnet har de varit svåra.

Nu ligger jag i solen och dricker kaffe och kikar på fiskarna som just fick napp lite längre ner i dalen. Är inne på påtåren. Så skönt att bara sitta och inte göra någonting. Annat än att vifta undan lite mygg och lyssna på forsens brus.
Vet ni vad lycka är? Det är att hitta en kaka till när man trodde de var slut!

Nu ska jag packa ihop det sista och börja dagens etapp med ett vad i änden av sjön här. Får nog ta av byxorna också den här gången…

Förslag på en annan tur
Jag antar att många som hänger här på Utsidan är sådana som ”frigår” när de är i fjällen, dvs inte nödvändigtvis alltid håller sig till de större lederna. Men jag tänker ändå slå ett slagför att ni som ev inte gör det ska våga lämna Kungsleden och göra någon avstickare. Det blir ju en helt annan upplevelse att ha en hel dalgång för sig själv! Ok, en del kanske känner att de inte ”kan”. Många jag pratat med under turen nu uttrycker någon obestämd rädsla för att inte hitta vägen. Onödig farhåga. Man går ju i nio fall av tio i dalgångar så nog kommer man rätt allt. Och led/ stig finns ofta också.
Hur som helst: här är ett enkelt förslag:
Dag 1: Nikkaloukta- Keb fjällstation
Dag 2: Keb fj stn- Singisstugorna – sov väster om bron 2 km norr därom.
Dag 3: Neasketvaggi -sjöarna norr om Unnar Ruskkas
Dag 4a: Gå norrut till tex vadet i västra änden av Gasskamus Cuhcajavri- fortsätt Österut mot Kungsleden, ev upp till Sälkastugorna eller ner till Singi igen.
Dag 5a: Fortsätt upp mot Abisko eller ut mot Nikka igen
Dag 4b: fortsätt ut till broarna söder om Hukesjaurestugan- välj norrut till stugan och sen tillbaka mot Kungsleden enligt ovan fast meden övernattning på nåt trevligt ställe eller söderut och åk hem från Ritsem med två-tre övernattningar på vägen ner.
Jag tror att många skulle uppskatta att komma bort från fjällmotorvägen lite. De vet bara inte om det än.

Anekdoten om ripan

Plötsligt kacklade det till och små dunbollar for iväg åt alla håll och åt ytterligare ett håll for en riphöna iväg. Hon slog med vingarna och burrade upp sig så mycket hon kunde. Och kacklade. Och sprang. Allt för att dra till sig en ev predators uppmärksamhet. Bort från ungarna. Hon for som en stolle i sick-sack mönster framför mig åt det håll jag gick, vilket var bort från redet där kycklingarna varit. Nu ville det sig att min färdväg var mellan en sjö och en klippvägg, kanske 50 meter brett och den duma fågeln fortsatte springa framför mig. Nu mindre kacklande och flaxande men hon höll noga koll på mig. Jag försökte bli av med henne för jag tänkte att hon borde gå hem och samla ihop barnaskaran istället. Jag stannande och stod still. Jag böt riktning. Fösökte springa om henne. Men icke. Det dumma fjäderfät skulle gå 7-8 m snett framför mig. När vi var 300 meter hemifrån och en stor sten kom emellan oss försökte jag igen. Satte mig på en annan sten och satt blick stilla. Ingenting. Ingenting. Och … en riphöna kikar upp över kanten på den stora stenen och spänner sitt ena öga i mig. (Som de flesta djur som inte äter andra djur har ripan ögonen på varsin sida av huvudet och måste vrida sidan till för att fokusera)
Jag satt blickstilla. Ripan med. Hon vickade lite på huvudet och fortsatte titta på mig. Det såg ut ungefär som hon tänkte: -”Det var en enfaldig jävla fjällvandrare som tror att han kan gömma sig sådär sittandes på en sten mitt på ljusa dan…”
Efter en stund tröttnade hon på den uppenbart korkade vandraren och gick hem.

Funderingar kring en låt
Igår kväll unnade jag mig en liten musikstund. Har bara två spellistor för offline-bruk på telefonen men det räckte gott till lite tältmys med country och whisky.
Resultatetblev dock att jag idag har gått och nynnat på en och samma låt i tid och otid. Ni vet mär den fastnar i hjärnan sådär.
Den är himla bra så det gjorde väl inte så mycket men jag har funderat mycket på texten. Den är genialisk och jag skulle så gärna ha velat vara den som skrev den…
”I heard the Buritos out in California could fly, higher then the Byrds/ birds.
Roger McGuinn had a 12 string guitarr, it was like nothing I’d never heard.
The Eagles flew in from the west cost. Like the Byrds/ birds they were trying to be free, while in Texas the tugs turn into Outlaws, like Willie, Waylon and me.”
Nu är det ju inte jag som skrivit den utan det är det ju David Allan Coe som har. Men. Det jag funderar på är om båda gångerna jag skrivit Byrds/ birds är en hänvisning till musikgruppen The Byrds. Eller om det bara är första gången. Eller bara andra. Eller ingen!?! Nä, att det inte skulle vara nån gång tror jag inte på. Resten är för fyndigt för att det inte skall vara en hänvisning till dem. Men att bygga två ordvitsar så nära inpå varann på samma grupp… nä det känns inte heller rätt. Så. Alltså borde det vara nåt av de andra alternativen. Och nog var de säkert rätt höga till och från, killarna i the Byrds. Det låter i alla fall så om man lyssnar på deras musik. Så det skulle alltså kunna stämma in på det första potentiella Byrds. Men med samma resonemang även på den andra…
Ja, sånt här upptar vandringsmannens tankar en dag när han traskar fram över det flacka lågfjällslandskapet västan om solen och östan om evigheten på väg mot nästa tältplats neråt Sitasjaure till.

Bjuder på vers två med. För den är nästan lika bra.
”They say that the Beatles was just the beginning of everything music could be,
Just like the Stones I was rolling along, like a ship lost out at the sea,
And Joplin would die for the future, and Dylan would write poetry,
While out in Texas the tugs turned into Outlaws, just like Willie, Waylon and me.”

Reflektion kring vädret
Klockan är halv sex på morgonen. Ligger i sovsäcken och lyssnar på regnet som smattrer mot tältduken för första gången på över en vecka. Det är ett lätt regn. Ett regn som befinner sig i gränslandet mellan duggregn och vanligt regn. Tältduken rör sig inte alls; det ät är nästan helt vindstilla.
Senast det regnade var när vi gick högst upp i Vistasvaggi. Sedan dess har det varit mer eller mindre strålande sol hela tiden.
Uppe i Tarfala böt jag om till shorts för att det var så varmt. Glömde dock att smörja benen med solkräm vilket resulterade i illröda svidande vader...
Nu har regnet avtagit lite. Det hörs knappt längre.
Stannar nog här i sovsäcken ett tag till ändå. Har ju inte bråttom nånstans!
---
Somnade om efter frukosten. Nu är klockan halv tio och det regnar lite mer ordentligt. Och blåser. Huga! Men man kanske ska packa ihop sig och släntra ner mot Sitasjaure ändå.

Tankar i Sitasjaure
Undrar hur man ska förhålla sig till det här med staviningen av samiska ord. Jag har här på bloggen varit fullständigt inkonsekvent och blandat hej vilt. Ska jag vara ärlig harjag oftast skrivit av detsom står på kartan. Och den är ju inte heller konsekvent. Jaja. Fördelen med svensk stavning är att det ger i alla fall en liten hum om hur nåt uttalas.
Nu sitter jag i alla fall här i Sitasjaurestugan.

Eldar i kaminen. Regnet har tilltagit och det smattrar rejält mot plåttaken. Stugvärden är i Ritsem över dagen stod det på en lapp. Kåsans kant hag gått sönder ännu mer och kakorna är slut.

Ligger några dagar före tidsschemat. Här hade det räckt att jag var på tisdag. Nu är det söndag. Den 16:e dagen. Klart jag hade kunnat disponerat tiden annorlunda, men nu är det som det är. Visste om att det skulle bli busväder fram på söndagen. Frågan är nu vad jag ska göra. 22 km grusväg till Ritsem. Regn. Mysig stuga här. Ombokningsbara tågbiljetter.
Tja om det här vädret håller i sig så tror jag nog att jag stannar här inatt. Och kör en snabbmarsch ner till Ritsem imorgon förmiddag. Borde fixa den sträckan på dryga fyra timmar utan problem. Innebär att jag kan vara där klockan tolv. Klockan 14 går bussen till Gällivare. Om jag nu lyckas boka om. Annars får jag väl ta en lyxnatt på fjällstationen i Ritsem. Eller i värsta fall på campingen.
För jag tänker så här: efter 16 dagar varav mer än hälften i mer eller mindre strålande sol; vad kan två och en halv dag till i spöregn i lågfjällsområdet härikring tillföra? Inte mycket. Nä, så får det bli.

Tankar om att njuta kontra bita ihop
Ibland är det ju rätt jobbigt rent fysiskt det här med friluftsliv. Keb var jobbigt. De dryga två milen på väg ner till Ritsem var jobbiga åt fötterna. Och att brotta sig fram genom snårskogen på sluttningen ovanför Aliseatnu med 29 kg på ryggen var jobbigt. Och så vidare.
Även om jag har det skitjobbigt just för stunden här och nu brukar jag trösta mig med att det aldrig är det värsta jag gjort. Och i nästan alla fall är det helt sant och i de fåtal fall det ev inte är det så kommer man ändå ihåg det där andra jobbiga som så jäkla jobbigt att det nog ändå måste vara värre. Så där tänker jag för att hålla mig igång när det tar på. Fysiskt och mentalt. Och om det inte räcker så brukar jag ta till andras prestationer; det finns alltid nån annan som har det jävligare utan att lipa för det. Förresten, lipa, det är mitt jämförelsekriterium för om nåt är jobbigare än mitt jobbigaste. För den gången grät jag mig till sömns insmord hela jag i tigerbalsam med en kropp som värkte från topp till tå, det var dat jobbigaste jag gjort. Med 37 blåmärken som jag själv kunde räkna och det var bara torsdag första veckan av tre… Då höll jag på riktigt på att ge upp och sluta. Men gjorde som tur var inte det. Det gjorde ju lite mindre ont på morgonen efter…  Så, intill dess att jag inte gråter mig till sömns vet jag att jag gjort värre saker. Och trygg i den vetskapen är det bara att bita ihop och gneta på lite till.
Sen måste man naturligtvis vara vaksam på gränsen för när man riskerar att gå sönder på riktigt. Men det är skillnad på bli trasig och att ha ont. Fast det kräver naturligtvis erfarenhet och självkännedom att se den gränsen. Än så länge har jag lyckats hålla mig på rätt sida som tur är. Och jag är djupt tacksam för alla de möjligheter jag haft att utmana mig själv till det yttersta, oftast på jobbet. Så jag tror mig ha rätt god koll på vad jag kan och inte kan så vissa saker behöver jag inte testa på då jag har klart för mig att skaderisken är för stor helt enkelt. Och ”living on the edge” är inte riktigt nåt för mig.
Men nu var det ju inte självförhärligande det här skulle avhandla även om jag ju är en sjutusan till hårding…(hahaha) Nä, poängen tror jag skulle vara att även om alla klarar lite mer än man tror så handlar ju friluftslivet för de flesta av oss om att njuta, eller hur. Och då måste vi ju hitta den där balansen mellan utmaning och reellt goda chanser att lyckas njuta. För att nå dit tror jag att man ärligt måste värdera sin egen förmåga kontinuerligt. Och man måste planera och förbereda sig så man får rätt förutsättningar att lyckas. Som till exempel att gå in kängorna ordentligt innan man lägger semesterkassan på en fjälltur. Eller testar om ens knän klarar att bära ryggsäck 10-12 km. Tejpa fötterna för att inte få skavsår istället för att tejpa när de uppstått för att lindra smärtan. Och kanske planera in lite mer luft i programmet när man är på fjällsemester. Det är ju rätt gott att bara vara. Eller att inte behöva ringa fjällräddningen.
Nåja. Det finns många sätt att gå i fjällen på. Och på 16 dagar hinner man se många olika sätt. Fast alla sätt är bra, utom de dåliga. ”för var och en efter egen förmåga..” eller vad han nu sa, den däringa Hammarsköld ;-)

 Epilog

Hur blev det då? 

Inte som jag bestämde i Sitasjaurestugan i alla fall. Fick ett infall och lite svajjiga väderunderrättelser och blev impulsiv. Hastade iväg och gick ner till Ritsem på sena eftermiddagen istället för att sova i stugan. Det var jobbigt att gå 22 km på grusväg  märktes att man vant sig med mjukare underlag.

Fjällstationens reception hade stängt när jag kom fram. Bastun var avslagen och låst. Så det hela framstod som en rätt dålig ide. Kände mig duktigt snopen. 

Men som alltid ordnar det sig. Vid receptionen låg en tavla som på äkta STF-maner förklarade att det var stängt men fanns lediga sängar i rum 6 och att det bara var att göra sig hemmastadd. Så jag gjorde det. Och det kändes rätt bra ändå tillslut. Somnade sött strax efter tio. Och vaknade när fyra finnar i samma situation som jag nyss var i, klampade in i rummet strax före klockan ett på natten. I fyra-bäddsrummet. Som tur var hade jag sett extramadrassförrådet tidigare på kvällen, så det fixade vi snabbt.

Och nu har jag ätit burgare på Susie Q i Boden i väntan på tåget hem. Ska bli skönt att komma hem. Är mycket nöjd med min tur i fjällen,även om den nog inte riktigt får kallas långtur längre. 16 dagar är inte långtur. Möjligen kan den passera som en ganska lång tur. Men inte långtur. Vilket 19 dagar kan. Men, men då har jag ju långturen kvar till en annan gång!! :-)

Till dess: god tur på er, kort som lång! Turen alltså. Eller ja, oavsett om ni råkar vara korta eller långa också. Eller mittemellan med för den delen. Lika mycket god tur till alla!