Det bar iväg med tåg mot Ystad en halvmulen onsdagsförmiddag. Jag hade tänkt att slå personligt rekord i antal tältnätter, dvs mer än en. Jag var framme i Ystad vid lunchtid och gick in på Pressbyråkiosken vid St. Knuts torg och köpte en korv med bröd.

Jag hade lite käckt sagt till en vän, innan jag började med mina provturer i Skåne, att ju sämre väder desto bättre. Ibland ska man vara försiktig med vad man ber om, risken finns att man får det. Jag hann inte mer än att komma ut ur Ystad innan himmelen öppnade sig. Jag blev så pass överraskad att jag inte hann få på mig mer än min regnjacka. Tyvärr så är jag för stor för mina regnbyxor. Jag måste alltså ta av mig mina vandringsbyxor innan jag kan få på mig regnbyxorna, så den iden gav jag upp. Samtidigt så tappade jag bort Skåneleden och kom ut på väg 13 mot Sjöbo. Jag var mer än genomblöt pga alla lastbilar som dundrade förbi och stänkte upp kaskader av vatten på mig där jag ömkligt travade på halvvägs ner i dikesrenen. Til slut gav jag upp och började vandra tillbaka mot Ystad för att försöka hitta Skåneleden igen. Jag hittade leden men tappade ganska snabbt bort mig igen och efter ett antal kilometers irrande var jag tillbaka ute på vägen. Nu behövdes alla tänkbara tekniker för att helt enkelt inte bara sätta mig ner och gråtande undra vad i sjutton jag håller på med. Jag stoppade in mina öronsnäckor och fortsatte lyssna på en talbok av Unni Lindell, Honungsfällan, som jag påbörjade några dagar tidigare. En av de mindre sympatiska karaktärerna i boken säger något till sin bror Henning, "Jag är som järn jag, Henning!". Jag tänkte att det är som järn jag måste vara nu, hård men ändå seg. Där gick jag upprepandes för mig själv, "Jag är som järn jag, Henning!". Till slut lyckades jag hitta tillbaka till leden och bortser man från den första milen från Ystad så är den jättebra markerad. Framåt kvällen slog jag läger bland vitsippor och sov gott på mitt nya Exped Downmat.

Dagen efter tog jag det lugnt och kom inte iväg förrän framåt elva tiden. Vädret var bättre och solen tittade tidvis fram och värmde. Nu kunde jag koncentrera mig på annat än mitt lidande. Naturen är helt fantastik. Tänk att Skåne kan vara så vackert, kanske var det i just dessa skogar som snapphanarna gömde sig för de svenska soldaterna. Om man bara tror att Skåne är en platt uppodlad fläck så har man delvis rätt, men dessa bälte av skogs- och gammal ängsmark är riktigt härliga att vandra genom. Fåglarna sjunger och man hör ofta gässen när de drar förbi i sina streck strax ovan trädtopparna. jag kommer till Sövde och knackar på hos musteriet. Där bjuds jag på äppelmust, så mycket jag orkar dricka, bunkrar upp med vatten och har en trevlig pratstund med ägaren Göran. Har ni vägarna förbi, besök det. Efter Blentarp gör jag kväll och slår upp mitt tält jämte ett vindskydd längs med leden. Nu vill jag naturligtvis testa mina prylar, men annars hade jag nog valt att sova i vindskyddet som antagligen gett betydligt bättre komfort.

Jag vaknar av fågelsång och ligger kvar samtidigt som solen värmer upp tältet. Plötsligt hör jag några komma, en kvinna och en man. Hallå ropar de, men de är en bit bort och jag vet inte vad de hallåar åt. De komer närmre tältet och fortsätter med sitt Hallå. Sedan säger kvinnan, hallå är det någon i tältet? Ja, svarar jag fortfarande liggandes i min sovsäck. Vad är det? Åhh ursäkta, svarar kvinnan, vi trodde att det kanske fanns en hund eller något i tältet som var instängd ????????????? Jag ser nog ut som ett sömndrucket frågetecken. Nej, allt är lugnt på hundfronten och jag kan faktiskt ta mig ur tältet på egen hand men tack ändå, svarar jag. Ja det var så lite så, svarar kvinnan samtidigt som hon och mannen börjar avlägsna sig. Jag ligger kvar ett tag och funderar på hur de kunde få för sig att det fanns en instängd hund i tältet. Eftersom jag var vaken så vet jag att jag inte hade några hundliknande ljud för mig. Jag stiger upp och det är en härlig och solig dag, om än lite kylig. Leden fortsätter i ett vackert landskap och passerar genom Rommelåsens golfbana. Eftersom jag bär tung packning är stavar ett måste. Medan jag går på vägen ut från golfbanan (som är Skåneleden) passerar jag en utslagsplats där två män ska till att slå. Den ene tittar lite irriterat på mig men ägnar sig sedan åt bollen och slår till. jag hör hur det smäller i träden till vänster om utslagsplatsen 50 meter bort. Den andre mannen gör sig beredd, och den förste mannen börjar hyssja mot mig med ett finger framför munnen. Men jag säger ju inte ett ljud, tänker jag. Samma sak igen, det smäller i träden till vänster om utslagsplatsen. Skulle du kunna ta och gå lite tystare med dina stavar säger en av männen irriterat och skyller de dåliga utslagen på mig. Jag blir för någon sekund lite förnärmad men tänker sedan att detta är perfekt. Golfspelare, det är mina framtida kunder för motiverande föredrag. Så iden om att kontakta golfbanor och erbjuda föredrag i konsten om att hålla tillstånd och att själv kunna bestämma vad som påverkar de mentala strategier varje människa har, den föddes här. Senare på kvällen, efter att ha passerat Häckeberga naturreservat, kommer jag fram till Sturups flygplats. Här finns ett vindskydd nästan i början (eller slutet) av landningsbanan. Runt omkring vindskyddet är det sankt och mycket vattensamlingar och massor av gäss. Gäss är riktigt bra på en sak, nämligen att låta. Jag trodde att de skulle tystna när det började mörkna men de fortsatte med sitt sporadiska "kväckande" (jag hittar inget ord för hur de låter) långt in på natten. Sedan var det ett och annat flygplan som landade och startade. Att ligga i närheten av en landningsbana när ett plan drar på full gas för att starta är en intressant upplevelse. Det kanske är det närmsta upplevelse av jordbävning som jag varit med om (fast jag har varit med om en jordbävning i Mexico City, men jag sov och märkte ingenting). Marken skakar ordentligt och ljudnivån är ganska hög. Öronproppar ska skrivas upp på listan, tänkte jag. Natten var kall, och det kändes ordentligt rått och fuktigt, antagligen pga allt vatten runt omkring. Jag hörde av några jag pratade med dagen efter att det varit minusgrader.

Morgonen var kall, jag hade sovit dåligt och nu kändes det som om det kunde vara bra för denna gång. Dagen blev ordentligt varm, jag gick med min ylleunderställströja och en tunn fleece utanpå och svettades lite. När jag komer till Torup ser jag att många går omkring i kortärmad t-shirt. Antagligen var det för att jag frös så ordentligt under natten som jag fortfarande kände mig lite frusen men jag inser att detta är den första försommardagen. Jag har min bil parkerad hos en kompis i Videdal (4 km utanför centrum). När jag kommer fram bjuder han på Thaisoppa, öl, juice, nyponsoppa, vitamininjektion, jag vet inte hur mycket han ställde fram för att dricka men en hel del var det. Jag märker att jag luktar som en människa som varit ute och vandrat i fyra dagar. Jag är som järn jag, Henning!

 Här finns en karta över turen: http://www.nordtillsyd.se/karta/karta/page17.html