Så har jag då äntligen tid att skriva något för utsidan, annars bloggar jag dagligen på www.nordtillsyd.se

Det har varit en tuff månad och till slut så gav kroppen upp och blev sjuk. Efter att ha stött på problem redan vid försöken att nå treriksröset så har de fortsatt.  Efter att ha försökt nå röset två gånger, varav den ena gången med snöskor på fötterna, men fått vända, började jag förstå att det är "omöjligt" just nu. Tankar om att invänta annorlunda väder till att bara skita i det rusade genom mitt huvud. Sedan började jag rationalisera, dvs jag började intala mig själv att det faktiskt var bra att jag inte nådde röset, då skulle jag behöva ännu mer motivation för att vandra till Smygehuk. När jag insåg att jag började rättfärdiga ett misslyckande så blev jag förbannad och sa till mig själv, -Jag ska nå treriksröset på ett eller annat sätt men jag vet inte hur just nu. Dagen efter kom jag dit genom att spänna skidor på fötterna och "skida" över sjön, om man nu kan kalla det att skida när man vadar genom 20 cm snösörja. Vad hade hänt? Jag kom till Kilpisjärvi med värmen. En meter snö och 16 grader varmt är ingen bra kombination om man ska ta sig fram.

Sedan började vandringen och jag tror jag knäckte mina fötter redan dag två. Rejäla kängor i all ära men de funkar inte att vandra asfalt med. Jag är egentligen en van vandrare som vandrat längre än de flesta de senaste åren. Men den utrustning som jag provade ut innan expeditionsstart  nere i Skåne vill jag nästan ha ogjord. Jag halkade in på ett äventyrarspår och därför blev det prylar gjorda för äventyr, dvs fjällturer. Jag borde egentligen fattat att min vandring kräver något helt annat. När man går längs vägar är man inte på något vis betjänt av grova hållbara grejer, byxor med dubbelt tyg i baken osv. Vad man behöver är lätta luftiga kläder, bra skor och lätt packning. Egentligen så långt från vildmarkshållet som det bara går. (nu kommer säkert någon att opponera sig, då det även går att vildmarka med fjäderlätt packning)  Egentligen visste jag om detta, efter mina vandringar på pilgrimsleden till Santiago, där man går med lätt packning och inte bär något med sig i onödan. Så vad jag nu inser är att jag egentligen sitter med fel grundpackning och det har jag betalt för flera gånger. Dels med pengar och dels med smärta. Fötterna var helt trasiga efter ett par dagars vandrande och jag fick egentligen ingen rättsida på dem förrän jag fick tag i ett par skor som funkar.

Tamrenen Ville i Korpilombolo och jag

 Sedan är det tyngden av en allt lättare och lättare ryggsäck, men ändock tung. Att bära något i en fjällmiljö där man trampar mjuka stigar osv är skillnad mot att trampa hård asfalt från morgon till kväll. Ok, jag har inte de upp- och nedförslut  som en fjällvandring innebär men istället så gör tyngden och det stumma underlaget att fötterna till slut får nog och kroknar.

Äntligen Polcirkeln

Mina största prioriteringar just nu är att ytterligare lätta på vikten i ryggsäcken samt att bli frisk. Jag har nu funderat på att dumpa både tält och liggunderlag. Jag skulle även kunnat gå ner i ryggsäcksstorlek, men det blir en kostnad som jag inte är beredd att ta eftersom jag har två bra ca: 50 liters säckar hemma. Kommer jag att klara mig utan tält och liggunderlag? Jag tror det eftersom jag börjar få vanan att knacka på och fråga om nattlogi i stugorna, samtidigt som det är kul att träffa människor. Att tälta är väldigt ensamt och faktum är att det är ytterst få som sagt nej då jag frågat efter sovmöjlighet. Säger någon nej så kan de oftast ge tips om någon de tror skulle kunna ta emot en vandrare. Så kanske jag skickar hem ytterligare ett paket från Piteå. 

Ensamt tält i regnet står....

Just nu är jag sjuk även om jag inte känner mig så dålig i detta ögonblick. Har haft något i kroppen som hämmat mig de sista två veckorna, utan att bryta ut. Så egentligen är det, äntligen sjuk så att jag kan bli frisk, som gäller.

Trevlig sommar