På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”
Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.
Denna blogg ägnas helt och hållet Njoatsosvágge. Vi - bandersson (Björn Andersson) och fowwe (Hans Fowelin) – kunde inte motstå frestelsen och utmaningen att utforska och dokumentera en av de minst kända delarna av Sarek. Efter ett och ett halvt års arbete presenterar vi denna blogg. Vår förhoppning är att du får vara med om en trevlig och inspirerande läsning vare sig du själv kommer att gå i detta fantastiska landskap eller inte.
Vi vill rikta ett särskilt tack till Utsidans redaktion som har gett oss möjlighet att skapa denna speciallösning. De har visat stort intresse för vårt projekt – utan deras hjälp skulle det inte ha blivit någon blogg.
Intressen:
Kategorier:
Etiketter:
Etiketter:
Axel Hamberg, Fotoalbum, Generalstabskartan, Gruvbrytning, Hotell Säkokjokk, Njoatsosvágge, Ruovddevárre, Samiska, Sarek, Tjouldavágge, västra Njoatsosvágge, Änok, Östra Njoatsosvágge
Njoatjostit - att färdas sakta i varandras fotspår
”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.
Hoten mot Njoatsosvágge
Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.
Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar.
Skogen och djuren i nedre Njoatsosvágge
Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.
I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.
Njoatsosvágge - en översikt
Njoatsosvágge ligger i Sareks sydvästra del och är en av nationalparkens längsta sammanhängande dalar, i sin helhet ungefär 32 km lång. Den är mycket varierande och naturskön. Här finns flodlandskap och myr. Här finns björkskog och barrurskog. Här finns alpina fjällhedar och dramatiska bergstoppar.
Ett märkligt förhållande med Njoatsosvágge är att den för fjällvandraren är både känd och okänd. Den norra halvan är välbekant som vandringsled, medan den södra i stort sett är odokumenterad. Ytterst få människor rör sig i detta område och inga färdstråk har skapats för vandrare. De enda stigar som finns är de som renar och vilda djur har trampat upp. Men förr i tiden användes dalen som transportled, åtminstone under vintern.
