Nyligen besökte jag Bretagne i Sydvästra Frankrike... En vanlig resa med min familj. Vi bodde som man gör i 40 års åldern.. på hotell och i Hus... När vi befann oss där nere poppade en mycket märklig händelse upp i mitt minne. Något som hänt närmare bestämt 20 år tidigare. Jag var tvungen att besöka platserna igen... Bilderna är från 2007, texten beskriver 1987 års märkliga äventyr på surfbrädan bland stridande förband...

1978 - 2007 Bretagne... Ser likadant ut!!!

Uttrycket ”Du har något religiöst i blicken” används i bland för att visa att någon antingen är väldigt… ja väldigt lyckligt eller också att personen faktiskt är just religiös. Att någon ”har det i sig” kan många gånger ge en känsla av att personen är stark och kan för en själv verka lite avskräckande.

När jag var tjugo år gammal var hela min familj nere vid kusten i Frankrike, närmare bestämt i Bretagne, en liten håla vid namn Locmicelic, Port Louis. Efter som jag, i skolan, valde att studera tyska istället för franska blev jag tvungen att göra mig förstådd på engelska i den mån det gick. Eller så använda det gamla beprövade kroppsspråket när jag förklarade mina hypoteser.

Hög och lågvatten i Port Louis 2007.

Byn Locmicelic bestod av ett fåtal restauranger, en creeperia och två barer. Den ena baren hade ett biljardbord samt ett luggslitet gammalt flipperspel. En kväll var jag som vanligt ute med min lillasyster och några av hennes vänner. Vi gick till baren för att dricka öl, spela flipper och socialisera med de lokala stamgästerna. Efter att ha varit på orten i ett par veckor började vi bli igenkända och det var helt naturligt för oss att röra oss fritt i lokalen. Baren bestod mestadels av baskerprydda äldre män med spretiga mustascher och mustiga kvinnor med rosenfärgade kinder och stora bröst. Vid biljardbordet, i lokalens bortre region, stod ett gäng grabbar i min egen ålder. Som vanligt hade de flesta av ungdomarna ögon för min ljushåriga syster och hennes minst sagt lika blonda vänner. (I Bretagne är det inte så vanligt med blonda långa kvinnor som häller i sig öl som hela karlar.)

Den här kvällen var det dock en sak som var annorlunda.

En av grabbarna tittade på mig, han stirrade med en väldigt speciell blick. Jag tyckte det verkade lite suspekt så jag tittade bort, gick och stoppade ett mynt i flipperspelet och låtsas som om det regnade. Rätt som det var, mitt under det att jag stod och spelade, knackade någon på min axel. Jag vände mig om och där stod killen som tidigare hade stirrat på mig.

”You got the eyes of surfing.” sa han efter några sekunders väntan på knackig engelska.

Jag hade aldrig träffat människan förut och nu stod han och sa att jag hade ”en surfares ögon.” Visserligen hade jag vindsurfat och åkt en del vattenskidor hemma på landet i den lilla sjön Möckeln mitt i den småländska urskogen, men han kunde ju knappast vart där.

”OK” sa jag med engelsk brytning och vände mig om och spelade vidare.

Han släppte min axel och gick mot baren och beställde två öl. Jag snackade lite med syrran. Hon sa att hon aldrig hade sett honom tidigare. Mitt i samtalet kom den okände ynglingen fram med de två ölen. Han räckte den ena till mig samtidigt som han levererade den enda fras han verkar kunna på engelska

”You got the eyes of surfing.”

 ”Thank you” svarade jag, ”Do you speak english.”

 Han bara tittade på mig och skakade på huvudet.

 ”You got the eyes of surfing” sa han igen med sin blick spänd i min.

 Nu var jag tvungen att be min syster, som pluggat franska, att hjälpa mig. Några snabba vackra meningar på franska ett nickade av syrran som visade att hon förstod.

Franskan är ett väldigt sensuellt språk, särskilt när man inte förstår ett dyft av vad de säger. Skulle någon säga ”Din skitiga lilla dynghög” på franska till mig skulle jag nog tro att det var någon som förklarade sin kärlek till mig.

Han stirrade vidare på mina ögon.

”Han säger att det ser ut i dina ögon som om du var en duktig surfare.” sa syrran med ett skratt på läpparna.

”Han undrar om du vill sticka ut och surfa på vågorna med honom i morgon.”

Jag vet inte varför det händer, varför larmar inte försvarsbeteendet.

”Ja”, sa jag.

Han förklarade för min syster att han skulle stå med sin bil utanför den här baren i morgon vid 10.00. Han log ett brett leende.

”You got the eyes of surfing” sa han, skakade hand och gick där ifrån.

Jag stod kvar och funderade på vad jag hade svarat. Kunde jag verkligen vågsurfa?

Baren där jag träffade på grabbarna 20 år tidigare...

Så stod jag där i en liten by i södra Frankrike och väntade på en person som enbart talade franska och som jag träffat i cirka tre minuter kvällen innan. En person som skulle visa de bästa surfingställena i Bretagne. Eller kanske binda mig, ta mig som gisslan och använda mig som utpressning, vad viste jag?

Jag gjorde snabbt upp en plan i mitt huvud. Jag planerade min flyktväg, hur jag skulle sparka honom på det mest vitala stället om han så gjorde minsta vink av att vara en kidnappare.

Mitt i lösbrytningsförberedelserna ljöd en gäll signal eller var det en tuta?

Runt hörnet kom en gammal rostig CV4 körandes, en sån där med sufflet. Ur baksätet stack två surfbrädor upp.

”You got the eyes of surfing”, sa han när han bromsade in vid min sida.

Han log.

Jag hoppade in i bilen och insåg snabbt att någon kidnappning med färd i bakluckan skulle det inte bli tal om, jag fick knappt plats i framsätet.

Vi körde iväg.

Min gravida fru Charlotte framför butiken där jag blev upplockad av CV4:an. Märkligt sammanträffande med namnen..

Jag gjorde några tappra försök att kommunicera med kroppen.

”Mitt namn är Joakim och jag är från Sverige.” sa jag samtidigt som jag med handen pekade på mig själv

 Jag tror att han förstod men det blev ingen direkt livlig diskussion.

Efter att ha kört i en timme längst kusten började jag undra vart jag var på väg. Jag gjorde kroppsspråkstecknet för ”Vart är vi på väg”, genom att dra upp axlarna och hålla händerna framför mig som om jag bar något.

”BOOM, BOOM”, svarade han mycket märkligt. Han pekade mot området mellan oss och havet, en sträcka på ca 300 meter.

Färden fortsatte i ytterligare femton minuter innan han plötsligt och självfallet som fransman, utan att blinka, tog av till höger. Vi körde in på en grusväg, runt en kulle och parkerade. Motorn i den gamla bilen hostade ohälsosamt när han vred av tändningen.

Han tittade på mig och log.

”You got the eyes of surfing”, sa han för tusende gången.

Vi tog ur brädorna ur bilen började gå mot havet.

Vacker vägren där jag svischade fram med bilen 20 år senare.

Efter femtio meters smygande började han att titta sig om lite oroligt omkring. Vad var det frågan om? Vad tittade han efter? Nervöst såg han sig omkring åter igen.

Vi kom fram till ett staket. Staketet var uppklippt. Hålet var precis stort nog för att ta sig igenom.

Efter den långa resan hade min kissblåsa expanderat till maximal storlek och som försynt svensk vill man gärna dra sig undan något när man skall uträtta sina behov. Jag följde staketet ett tiotal meter åt höger. Jag blev stående förstenad vid en skylt. Även om jag inte talade franska förstod jag ganska omgående vad jag var på väg att göra. Vi skulle passera ett förbjudet område. Skylten föreställde en stridsvagn och någon typ av granat. Fransmannens ”BOOM, BOOM” betydde alltså att vi hade en skjutbana för stridsvagnar bredvid oss och som jag nu förstod skulle vi passera denna.

Ung och oförståndig följde jag nu min ledsagare. Platsen som han valt för vår överfart låg vid ett stridsvagnshinder i betong. Vi kröp längst marken och så nära betongen som möjligt. Det kändes som om jag var ute på ett riktigt krigs uppdrag. Varje sekund kunde jag bli upptäckt och sprängd i bitar.

När vi krupit över till andra sidan, fram till stranden, som inte var en del av skjutbanan, visade de sig att det inte var några vågor där. Vi tvingades krypa tillbaks samma väg från vart vi kommit. När vi var tillbaka vid bilen tittade surfaren på mig, ryckte på axlarna och log.

Små vågor 2007 också på platsen vid hålet.

”you got the eyes of surfing” sa han.

Jag log tillbaka.

Vi hoppade in i bilen och fortsatte i ytterligare tio minuter längst kusten. Bilen skorrade på. Samma procedur igen. Han såg sig om, vi gick fram till staketet som mycket riktigt var uppklippt på samma sätt som på det förra stället. Ännu en krypning över skjutbanan men när jag kom fram den här gången tittade jag ut över ett hav fyllt av stora vågor. Ett par kompisar till honom var redan på plats. Jag hade tur. En av tjejerna talade engelska. Hon berättade för mig att det inte var några skjutövningar i dag. Jag skrattade när jag tänkte på mina skräckminuter som elitsoldat...

 Ett par gånger lyckades jag kravla mig upp på brädan trots ett 100-tal försök. Så plötsligt så stod jag där. Vågen skjöt mig framåt med en enorm kraft. Vad som verkade vara en evighet var nog i själva verket ett par sekunder. Men känslan av att stå på en våg var obeskrivbar. Men det absolut mest framträdande på den här surfaren var de enorma skavsår jag fick på båda armarna av allt paddlande.

Jag undrar om surfarkillen blev besviken på mig.

Jag, ”Mannen med en surfares ögon.” stod upp i ett par sekunder...

Platsen där jag surfade mina första sekunder 1987 - 2007.

Samma strand...

(Positoneringen gäller där jag blev upphämtad av CV4:an)

Titta gärna på tidigare inlägg på min blogg om ni vill spisa lite äventyr...

 Eller mina tidigare artiklar (se länk)

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787

Varma friluftshälsningar

JOAKIM GELLNER