Jag tog, dom av kungen godkända, skidorna under armen och satte av mot skogsbrynet....

Den här vintern är som en dröm, vit, kall och knarrandes. Att i Stockholm åter få uppleva en vargavinter (vilken kanske får omdöpas till något annat om några idiotjägare får bestämma) är fantastiskt.

Hellasgården låg inbäddad i vit skrud. Jag hade bestämt mig för att göra den runda som jag brukar cykla på MTB under sommaren, men denna gång på mina träskidor. Den "GULA" slingan går till en början brant uppför en bergsknalle upp på en bergsrygg. Från toppen har man en fantastisk utsikt över Källtorpssjön bort över naturreservaten och Globen i fjärran. Efter detta bjuds sedan att gå ganom ett brandhärjat skogsområde ner till sjön och runt bort till Hellasgårdenbyggnaderna. Vanligtvis hinner man under cyklingen inte se värst mycket mer än de stenar man bör undvika för att inte stå på öronen. Nu hade jag möjlighet att stanna upp och njuta lite mer.

Den gula slingan motsols...

I ryggsäcken fans fikat redo när jag satte av genom pudersnön. Glidet var perfekt. - 4 grader, fin pudersnö ovanpå ett hårt snöunderlag gjorde att skidorna flög fram. Helt ovallat gick det av bara katten. I ett huj var jag framme vi foten av stigningen upp mot berget och Nackamasterna. Jag hade valt att gå varvet motsols vilket är det motsatta håll jag brukar Cykla. Valet var enkelt då det är lättare att ta den ordenliga branten uppåt  och slippa ta av skidorna. V efter V efter V skapade mina skidor i snön när jag vandrade uppför branten. Det knirade och knakade i skidorna. Helt utan fästvalla var det stundom riktigt bakhalt. Armarna fick göra en stor del av jobbet för att jag inte skulle ramla. vandringen gick över stock och sten. Svetten lackade. Mössan åkte av, lika så vantarna. Efter en kvarts hård ansträngning var så branten besegrad och jag övergick till vanliga skid och stavtag. Framför mig bredde en vit massa ut sig. Snön på berget var så gott som orörd bortsätt från leden som var vältrampad.

Brända döda träd och otrampad snö på bergsryggen, Globen i fjärran.

Jag gav mig av bort från leden för att göra ett försök att ta mig upp på en kulle ute på den bränskadade platån. Jag var snart tvungen att ge upp den tanken då träskmarken var ofrusen under den djupa snön. Stavarna gick igenom och ner i issörjan. Jag ville inte trilla i snön, den skulle förmodligen inte ha någon bärning... Åter uppe på berget igen satte jag av mot bergskanten som vetter ner mot Källtorpssjön. När jag såg sjön kunde jag konstatera att det nästan var overkligt. Där jag befunnit mig 1 minut tidigare hade det kännts som om jag var på en ENSAMTUR i ett kargt vinterlandskap. Nu då jag tittade ut över sjön och den plogade rundbanan för långfärdsskridskoåkning insåg jag att jag kanske inte var ensam i Stockholm att längta efter äventyr.... haha... Sjön var fylld till bredden av friluftstörstande människor.

Jag tittar precis över kanten och får se sjön. Så fort jag kommer över hör jag sorlen och skratten från alla skridskoåkare.

Jag fortsäter att kliva fram i den djupa snön. Det är fantastiskt med dessa träskidor som tar mig fram precis där jag vill. Det är bara att traska på. Efter en stund känner jag det obligatoriska fikasuget komma krypande. Bland det bästa jag vet med att gå på tur är det att man får stanna och fylla på sin energidepå med jämna mellanrum. Inget är så underbart och gott som en kopp te, choklad eller kaffe ute i naturen efter en lätt ansträngd kroppsrörelse. Känslan av att hitta den där perfekta platsen att lägga ut sitt liggunderlag och bara njuta kan få mig att längta...

Fika paus. (Den här bilden krävde stadig vänsterhand hällandes samtidigt ett foto med höger, inte så lätt faktiskt)

Perfekt fikaplats. Isolering är A och O för att inte frysa, här får både fötter och rumpa sin isolering.

Här kunde jag sitta och betrakta åkarna och div. fåglar länge och väl från den upphöjda positionen på beget ovan Källtorpssjön.

Sundin Kunglig Hovlverantör... Undrar om det fortfarande gäller... Dessa drömskidor är i alla fall fortfarand gångbara i högsta grad.

Efter att ha avnjutit det fantastiska fikat var det dags att spänna byglarna över Lundhagspjäxornas läppar och streta vidare. Det var ingen lätt vandring kvar. Upp för berg och stenrösen och sedan nedstigning mot sjön. Det blev inte så mycket skidåkning på den här turen mest klättring. Sista delen ner till sjön var åter brant. Slutligen fick jag ge upp. Det var bara att knäppa av sig skidorna och försigtigt gå/åla sig nedför...

Nära kanten fram mot nedstigningen till sjön.

Väl nere på sjön var det dags för ett fantastiskt skidföre. Jag höll längst strandkanten av sjön när jag fortsatte sista biten runt fram till Hellasgården. Jag kunde till och med köra en del skating på det näst intill friktionslösa underlaget.

Väl framme konstaterade jag att det nog ändå iINTE var en av de bättre turerna jag gjort men väl en av de mest ansträngande. Jag kommer nog inte göra om turen... men... JAG HAR GJORT DEN... och det är jag glad för...

Gladast är jag åt att mina träskidor, som jag fick av Jörgen när vi gick en friluftsutbildning i Årjäng, fortfarande håller i alla lägen... De kostade 50 spänn och har gett mig enorma upplevelser..

Tack Jörgen!

Nujt av äventyren...

Joakim Gellner

Positioneringen gäller fikaplatsen!!

Titta gärna på tidigare inlägg på min blogg om ni vill spisa lite äventyr...

Eller mina tidigare artiklar (se länk)

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787