Nu har perioden infunnit sig, den när allt som jag längtat efter under vintern skall realiseras. Denna tid är svår. För jag inser att det är omöjligt att hinna med allt som jag skulle vilja göra.
Med barn nr 2 på jäsning... blir det mindre jag och mer dem... Detta är självfallet underbart men också en smula läskigt. För när jag tänker på, och ibland stöter på, fragment ur en friluftshistoria eller ser en bild av total friluftsfrihet kan det nästan göra ont i kroppen. Det smärtar att det fantastiska ögonblicket är över...
Nu vet jag att det dyker upp nya fantastiska ögonblick men ändå...
Här är ett fruset ögonblick som jag ser som fantastiskt förgånget...
Vänskap i natten
Det här är en annan historia som får min kropp i gungning...
http://www.utsidan.se/cldoc/flugfiske-och-pontonrodd-i-kaitumalven_15778.htm
