(Till denna berättelsen hör även en film. Denna film är en del av berättelsen. Texten är sammanhängande utan film men tappar en dimension. Länken till filmen finner du på den plats i texten där den passar in eller längst ner.)
Varg och vildsvin
Jag befann mig åter igen i Älvviken i Bergslagen, svärföräldrarnas andningshål och nu mer även mitt. Familjen och jag hade packat oss i bilen och stuckit iväg till deras ställe vid sjön Grängen. Det var den 18 maj och sommaren var i antågande även där, vilket var aningen tidigt för området. Liljekonvaljerna stod som ihoprullade voffelrån i slänterna. Så fort jag klivit ur bilen berättade min svärfar med livlig inlevelse och med en jägares driv om vinterns begivenheter, om hur en varg rivit ett rådjur i grangården och hur bara ett bakben hade lämnats till eftervärlden. Han berättade vidare om hur huset vid älven, 500 meter bort, fått ett besök av fyra vargar samtidigt en vintermorgon vid halv fem snåret. Lite skämtsamt frågade jag om hur det var med vildsvinen. Han berättade lite skrockande att på andra sidan ån var det som en autobahn för vildsvinen, de hade bökat upp marken så tlll den milda grad att det mest kunde liknas vid en krigsskådeplats.
Liljekonvaljer i Givaakt...
Sedan tidigare var det uppgjort att jag skulle sticka iväg på någon slags tur när vi kom till Älvviken. Färdmedlet för turen blev Kanot. I farkosten packade jag allt jag kunde tänkas behöva för en helgtur ensam. Då sommarens äventyr går till Kaitumälven med paddling och flugfiske ville jag provresa mitt stora 3 manna Hillebergtält för att försäkra mig om att det inte var några problem med det (läs liknande Kaitumtur gjord 2009 på http://www.utsidan.se/member/triplist.htm?ID=57787 om du vill se) . I övrigt var jag mycket nyfiken på mitt nya liggunderlag som jag förmånligt hade kommit över och som skulle få sig sin jungfrutur. Det friskade i ordentligt och det gick vita gäss på sjön. Svärmor tyckte kanske att det var lite onödigt att jag gav mig av i sådant väder. Men efter ett par lugnande ord och en viss "tumma på sanningenruttförklaring" var även det problemet ur världen. Sagt och gjort, 1 st pojk med kanot, tält, stormkök, fiskeutrusting och KAMERA la ut från Hamnen (De kallar den så, den lilla sandstranden nedanför det röda huset) på kvällen kl. 18.07
Dags för Kanottur, start Hamnen :-)
Paddlingen
Solen skickade sina sylvvassa strålar i dyningarna på sjön. Kanoten slog i varje våg som mötte den och vattenstänk silade över relingen. Det ven från spetsen på fiskespöt, som till 1/4 stack upp över kanotens kant. Min farkost tryckte långsidan mot vinden, jag fick slita som ett djur för att få den att gå dit jag ville. Siktet var inställt på en ö ett par hundra meter bort. Den hårda vinden fick mig att fundera på om det var värt mödan och slitet att korsa den vindpinade sjön. Värt ansträngningen för att, om möjligt, få kasta lite med mitt fiskespö i en vassrugge på baksidan om ön. Jag slet på ett par paddeltag till.
- En, två, tre, frya, fem, räknade jag högt med sammanbitna tänder när jag med breda, svepande paddeltagtag fick kanoten att lova upp mot vinden.
Med ett rejält krafttag styrde jag åter mot den riktning jag egentligen ville fördas men då tryckte vinden ner kanoten igen. En gång till samma procedur.
- En, två, tre, frya, fem.
Samma resultat. Jag började stumna i armarna trots en kort paddelsträcka och kastbyarna fick kanoten att kantra betänkligt. Visst var det solensken ute på sjön men trots allt var det både övernattning och fiske som hägrade på denna paddeltur och fiske i storm var inget jag strävade efter, ett vägvalsbyte låg nära tillhands.
Solen sken men vind och stänk i tilltagande...
Belutet att ändra färdväg tog jag samtidigt som jag rundade den av slaggsten konstgjorda udden. Jag insåg att om jag slutade paddla skulle jag automatiskt glida fram till mynningen på en av åarna, där den rinner ut i sjön. Vid denna tidpunkt har smältvattnet gått för ett bra tag sedan och paddlingen sker endast uppströms i ett lungt flödande vatten. Om jag slutade paddla skulle jag kunna driva samtidigt som jag då istället kunde ha spöt i handen och fiska.
Konstgjord udde? Jo, Bergslagen är ju känt för alla sina Hyttor där man genom århundradena har producerat järn. I procesen blir det kvar slaggsten, denna kördes ut på stora tungor i sjöarna kring hyttorna vilket har givit dessa strandlinjer en väldigt speciell karaktär. När man närmar sig stranden ser man att stenarna i strandlinjen inte är av den sort man är van vid. Dessa stenar liknar mer färgat glas i grönt och blått än sten.
Strandlinjen på väg mot utflödet och ån
Slaggstenar liknar glas
Vinden friskade i så mycket att jag inte han plocka upp fiskespöt innan det var dags att paddla in på ån. Eftersom det inte var första gången jag tog mig fram på sjön visste jag att jag snart skulle få uppleva något som kunde liknas vid ett trolleri. För hur mycket det än stormade ute på sjön blev det alltid som stiltje inne bland träden på ån/älven. (Jag vet inte om jag skall kalla den för å eller älv. Den är smal som en å men ligger i Älvviken). Mynningen närmade sig när jag gled bredsides. Plötsligt låg den där som ett litet snitt i den hårda markytan. Jag befann mig framför öppningen till äventyret och magin. Det är något speciellt med att paddla i smala åar. Det påminner mig om äventyren på tv som barn, "Dr Drövels hemlighet"... Omvärlden försvinner och jag slukas upp av närvaron.
Det öppnar sig in i skogen som ett litet snitt...
Så är äventyret på gång på riktigt.
Efter att ha paddlat rakt in på ån, med vinden i ryggen ca 200 meter, vek älven av 90 grader vänster i färdriktningen. Jag passerade den böjen och paddlade ytterligare 20 meter. Som i ett trollslag förändrades allt. Den näst intill stormstyrkehårda vinden var som bortblåst. Det ända som vittnade om dess existens var ljudet från suset i trädtopparna. Vattenytan på ån var stilla och blank som en glasskiva, bortsett ett visst svagt motflöde. Vinden som konstant hade bedövat mina öron lät nu mest som ett sus högt uppe i trädkronorna. Plötsligt trädde en ny ljudbild fram. Koltrastar som lockade till parning, bofinken som visslade sin melodi. När jag försiktigt började paddla hörde jag en bäver i närheten som plaskade med stjärten när de hörde en fara. Små luftbubblor vittnade om att den dykt i närheten och att den var påväg mot mig. Jag satt helt stilla för att se om jag kunde få se en skymt av den. Bubblorna närmade sig meter för meter som en dykare sed från ytan. Hur jag en glodde kunde jag inte se bävern men bubblorna försvann in under kanoten och fortsatte sedan bakom mig. Jag satt kvar helt stilla för att se om jag kunde se den dyka upp ur vattnet längre bort. Jag gick bet. När jag satt där i kanoten och minuterna tickade iväg började jag fundera på om det kunde ha varit så att vargen, som svärfar nämnt, klivit ner här vid vattnet och druckit sig otörstig i vintras. Hur det nu var så skulle jag på denna paddeltur få passera det ställe där de fyra vargarna hade dykt upp en tidig vintemorgon i år. Det var vid den stora vägtrumman där man kunde paddla under som det mötet hade skett. I tanken kittlade det. (Se i filmen)
- Tänk om jag skulle kunna se ett riktigt rovdjur, tänkte jag och paddlade iväg.
Det strömmande vattnet fick mig att då och då korrigera färdriktningen med ett extra knix i paddeln. Lugnet rådde. Jag riggade filmkameran och började filma min paddling uppströms.
På vät fram med blicken riktad i färdriktningen efter vilda djur... Varg eller gädda.
Efter ett par ordentliga paddeltag la jag ner paddeln diagonalt över kanotens öppning. Jag böjde mig frammåt och greppade kastspöt. Jag siktade och skickade iväg draget längst färdriktningen, vevade hem, inget napp i första kastet. Jag vek över bygeln på haspelrullen och kastade igen. Med ett skratt kunde jag konstatera att kastet hamnade snett, riktigt snett... Med en dåres envishet och en kanot fylld till bredden med friluftsutrustning satte jag av och finkamma åsidorna efter "Den fight-villiga Ågäddan".
och visst nappade det i skymningen. (Se filmen)
Monstret finns fångad två gånger om, både på drag och på film.
Om du nu är nyfilen på hur en lugn å ter sig en stormig dag, lugnet som infinner sig av ljudet från paddeln som bryter vattenspegeln. Eller hur en total harmonisk glidning förvandlas en rivig jakt... åsså lite Tore Skogman på älven... då skall du absolut titta på filmen. Den är ordentligt producerad även fast jag gjort allt själv och det finns vissa svårigheter i att filma sig själv samtidigt som man håvar en fisk... men det går :-)
Se filmen här:
http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhum#p/u/0/EQxOv3ntn1U
Efter denna härliga fiskeupplevelse paddlade jag sjungande vidare på Ån. Jag kollade reflexmässigt på klockan, den visade 21.30. Jäklar tänkte jag och kände ett sug i magen. Varken mat eller tältplats var avbockade från "Att göra listan." Med bestämda paddeltagtag satte jag av nedströms mot en plats som jag trodde skulle fungera utmärkt som lägerplats, nu när inte Ön ute på sjön längre var ett alternativ. Den tänkta platsen låg där svärfar förklarat att vildsvinen hade sitt krigsområde i närheten av vargrivningen...
Mer om tältnatten och ilande skräck i den avslutande delen...
Här på länken nedan kan ni kika på vad jag menar med äventyr som i Docktor Drövels hemlighet... TV-programmet som fångade mig som barn :-)
Kolla 1 minut in får ni se något härligt...
Professor Drøvels hemmelighet Episode 1 del1 http://www.youtube.com/watch?v=CI0h_jaXOXA
Positionering gäller Gäddhugget...
Tack för att du läste!
Om du gillar filmen får du gärna trycka gilla på min youtubesida TACK!
TREVLIG SOMMAR
Joakim
Andra berättelser skrivna av mig kan du läsa på:
