Ibland har man planer. Och så går det inte som planerat. Dags för omplanering alltså. Jag brukar tänka på den här bilden när det händer.

Men trots fallerade planer ville jag ju ut i naturen. Den där längtan som kommer när det var för länge sedan hade trängt sig på och släppte inte taget. Min förstående man såg hur det låg till och ”släppte iväg” mig. Packning för en dag åkte ned i stora midjeväskan och så for jag ut till etappmål Leken på Bergslagsleden. Återigen känns det som en ynnest att bo så nära det vackra Kilsbergen.

För att slippa gå fram och tillbaka, eller krångla med skjuts, vandrade jag en skogsbilväg norrut och efter några kilometer gick jag på Bergslagsleden för att ta mig tillbaka. Pratiga fåglar, porlande och kluckande vatten, nyvakna fjärilar. Gulfluffiga videkissar, tidens vingslag vid en fornborg, värmande sol och vårens alla dofter följde mig på turen.

Ungefär halvvägs mötte jag två damer på väg åt andra hållet. En liten pratstund blev det, visst är friluftslivsmänniskor trevliga?

Min vana trogen lyckades jag ta "fel" stig igen. Det är när jag slappnar av, och vet ungefär var jag är så risken för vilse är minimal. Då lyfter jag hellre näsan och upplever än dyker ned i en karta och har stenkoll. Den här gången ledde vägvalet mig raka vägen in i ”döda skogen” med vattensjuk mark, en fallfärdig bro och myrmarkens lilla å riskabelt nära fötterna. Men det gick rätt bra det också.

Kameran var med på turen och resultatet blev en liten film. Av förklarliga skäl blir det färre bilder när jag filmar, men jag hoppas ni håller tillgodo med det rörliga mediet den här gången.

Med påfyllda naturreserver lämnade jag till slut Kilsbergen för den här gången.