Korvgrillning vid vindskydd, en promenad i naturreservaten jag har turen att ha om knuten, närnaturvandringar i Kilsbergen, fjällturer i Sverige och Norge. Naturupplevelserna kommer i många former och jag gillar dem, jag och min familj. Jag söker naturnärhet och upplevelser framför mil och rekord, jag fotar, filmar och skriver gärna, jag längtar för det mesta ut igen och jag gillar väder!
Användarnamn: SejrlaIntressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Bär & svamp, Orientering, Foto
Nymornade fjärilar, fornborg och en dag själv i Kilsbergskogarna
Ibland har man planer. Och så går det inte som planerat. Dags för omplanering alltså. Jag brukar tänka på den här bilden när det händer.
Första solovandringen - tio sjöars led, Kilsbergen
Under en lång tid har en längtan vuxit. Först diffus. Jag vill ut mer sa den. Ut i naturen, upp på fjällen, vandra, tältövernatta. Jag tyckte först den var lite märklig, för jag är och har ofta varit ute i naturen. På många olika sätt. Men trots att jag är mitt i livet (statistiskt sett precis mitt i med tanke på den beräknade medelåldern för svenska kvinnor), har jag aldrig vandrat ensam. Aldrig varit i naturen ensam någon längre tid. På sin höjd en promenad i närområdena. Så märkligt det låter. Jag har alltid tillsammansvandrat. Med en vän, med arbetskamrater, med familjen – min första som jag föddes in i och min andra som jag själv varit med och orsakat. Där någonstans landade längtan och blev en dröm. Visst stortrivs jag med sällskap ute i naturen men jag ville ut själv, bara jag och naturen. Inga filter. Jag läste om andras fantastiska solo-äventyr och längtade och funderade. Och skjutsade barn till aktiviteter och tjatade om tandborstning och tränade min trasiga nacke för att kunna bära ryggsäck och fortsatte tillsammansvandra och läsa på om utrustning och möjligheter. Och så gick tiden och jag tänkte att det där med ensamvandringen får jag göra sedan. När nacken och barnen klarar sig bättre själva. För någonstans hade jag fastnat i att det där med jag och naturen för oss själva skulle vara många dagar någon annanstans. Ända tills min man för några veckor sa ”men ta en helg då, gå en dagstur!”.
Och det är ju egentligen självklart. Men jag tror att jag någonstans varit lite rädd också. Rädd för att nacken inte ska hålla, rädd för att jag ska känna mig otrygg, rädd för att det inte ska motsvara längtan. Vad ska jag då längta efter liksom! Jag som egentligen aldrig ryggar för det nya och okända hade i den här frågan hamnat med ett brak på det omtalade sofflocket! Bara att göra om och göra rätt.
