Lyckligt lottad är jag, som har en vandringsled på gångavstånd. Inte bara som ordvits utan bokstavligt. I dagens vårsol blev det en runda runt Angsjön på Angsjöleden (ca 8km). Av någon anledning har jag en förkärlek att gå leder ”baklänges”. Så även idag när varvet runt sjön gicks medsols. Men det går ju bra det också. Ledmarkeringarnas baksida visade vägen.
Den här tiden på året tycker jag det är svårt att veta vilka skodon och kläder som krävs. När vår trädgård badar i varm vårsol är det inte ovanligt att skogsstigarna i Kilsbergen bjuder på snö. Men idag var det obefogad oro. Gumman tö hade gjort sitt och leden var mestadels torr (eller spångad).
Innan jag kom fram till leden passerade jag de tre Highland-korna som jag brukar promenera förbi lite då och då. De är så fina djur och de tittar alltid så nyfiket när jag pratar med dem.
Det går att gå på leden på många ställen. Jag valde idag att gå in nära Angsjöns utlopp, vid golfbanan. Precis där stigen går in i skogen står en stor och mäktig tall. Det är något väldigt tryggt och lugnande med stora tallar. Den tjocka stammen, pansarbarken, de vridna grenarna. Jag tror gamla tallar är mitt favoritträd.
En bit in hade bävern gett sig i kast med sitt eget favoritträd. Asp. Ett tag funderade jag på hur bävern tog sig från ån över golfbanan och in i skogen. Sedan såg jag en svag stig som korsade golfbanans ”perfekta” gräsmatta. Hoppas nu bara bäver och golfare kan samsas i sommar.
Efter jag vandrat en bit genom granskogen drog en glänta till sig min blick. Mitt i gläntan stod ett gammalt gistet lövträd. Så här i efterhand funderar jag på vilken sort det egentligen var. En ek kanske? Där och då slogs jag mest av sagokänslan. Skulle inte förvåna mig om det visade sig vara en riktig ent!
Jag passerade vindskyddet vid Angsjön som vi besökt så många gånger. Det ligger så nära och bra till att ta sig ut med barnen. Vid Tolbäcken och med utsikt över Angsjöns karaktärisktiska blandning av sjok av moss-öar och vattenytor. En liten film blev det av ett av besöken för ett och ett halvt år sedan.
I en solglimt på en myrstack längre fram vimlade myrorna, lite segt och yrvaket. De är bra på att placera sina stackar i bästa läget. Som mäklarna sägare: location location location. Medan jag vandrade vidare funderade jag på hur myrorna väljer plats för stacken. De måste ju väga in många delar i sitt val: placering mot solen, närhet till andra stackar, bra resurstillgångar. Med tanke på att de helst pratar i doft kanske platsen måste lukta gott också. Förutom sin förmåga inom mäklarbranchen är de jordbrukare med både svampodlingar och husdjur, de är slavhållare och rätt byggtekniskt kunniga med koll på ventilation, värmesystem och hållbarhet. Och detta åstadkommer de utan någon större hjärna.
Genom ungskogens grenar spelade solstrålarna på stigen framför mig och jag var snart framme vid Valåns inlopp till Angsjön. Här finns en udde av myr ut i sjön. Vattnet klafsade om kängorna när jag gick ut på den. På många ställen i Angsjön är det fullt av stubbar och fallna döda träd. Jag vet inte riktigt varför, kanske hänger det ihop med att sjön höjts (enligt faktabladet för naturreservatet Angsjön). Det blir i alla fall en väldigt speciell känsla med alla grånande trädskelett. Här åt jag lite snacks -hemmatorkade äppelringar och körsbär och mindre hemmaproducerade nötter.
Från inloppet fortsatte stigen över en vårsjungande liten skogsbäck och sedan in i lite äldre skog. Utan hyggen eller sjöutsikt. Bara skog. Jag stannade till och lyssnade till skogens alla ljud. Vinden som hyschade genom trädtopparna. Prasslet av några fallande löv. En fågel. Rasslande grenar. En stam som knakade lätt. De små ljuden fick ta plats i skogens lugna vardagsbestyr. Jag lät allt annat sjunka undan och försvinna ett tag. Blundade. Lyssnade.
Volymen på mina steg var enorm när jag började gå igen.
Leden följde sedan en skogsbilväg ett tag. En fallen gran bildade portal över vägen. Färsk kåda hängde i droppar från några avsågade grenar och jag drog in den fräscha doften i näsan. Rena skogsparfymen!
Strax därefter kom jag fram till bäcken mellan Lysingen och Angsjön. Här har en regleringsdamm nyligen tagits bort och ersatts av ett mer naturligt utlopp, allt för att vattenlevande fauna och flora lätt ska kunna förflytta sig mellan sjöarna.
Härifrån går Angsjön och Tio sjöars led ihop. En sträcka jag vandrade på min första solotur – som jag också skrivit om tidigare. Nu på sen-eftermiddagen hade molnen börjat hopa sig och en lätt hagelskur studsade plötsligt omkring runt mig. Vårvädret var så där oförutsägbart som bara vårväder kan vara.
På vägen hem vandrade jag återigen förbi mina Highland-kompisar, och som en vacker avslutning såg jag något blått glimma innanför stängslet. Blåsipporna blommar. Det är vår.
