Så var det då dags. En övernattning ute. Själv. Som jag skrev i förra inlägget så har jag filat på utrustningen och hittat rätt där. Nu var det bara dags att våga också! Naturen är jag inte rädd för. Den är på något sätt förutsägbar. Då är kvällspressens rubriker om otäcka människor större spöken. Och riskerna. Vad gör jag om….? För att inte tala om de egna hjärnspökena. Där hjärnan gräver upp något geggigt från botten av tankebrunnen och säger - Det här då? Har du tänkt på det!? Allt eftersom har jag brutit ned de rätt ihåliga rädslorna och motargumenten. Låtit allt det positiva med naturen och friluftslivet få vinna argumentationerna. Tagit mig själv i kragen. Och bestämt mig.

Jag ville att turen skulle vara värdig att vara en första. Inte bara slänga in mig på närmaste ställe där det går att slå upp ett tält, utan en riktig tur. En genomtänkt, minnesvärd tur. Jag började för ett bra tag sedan tänka Fasaskogen. Ett område i Kilsbergen med trolsk, fantastisk, oländig natur. Fullt med historik, naturreservat och fantasieggande namn. Jag har suttit med kartan och mätt och funderat och till slut hittat en lagom tur genom fem av reservaten -Örgivsmossen, Gällberget, Lövfalla, Kroksjöskogen och Jätteberget. Med hjälp av de leder som gick inom reservaten, och anslutningslederna däremellan blev det en tur på ca 2-2,5 mil.

Helt plötsligt stod jag där, mitt i skogen och myggen. Tänk att något som tagit så mycket tid att tänka, fundera och planera för kändes som ”helt plötsligt”. Det gick från abstrakt till konkret.

 Det liksom studsade i bröstet på mig och leendet kunde inte riktigt släppa från läpparna när jag tog av från grusvägen och svängde in i granskogen. Nu var jag igång.

Härifrån tänkte jag låta berättelsen övergå från text till film. Varmt välkomna med på min första övernattningstur. I Fasaskogen, Kilsbergen.

Innan jag slutar skriva kan jag i alla fall avslöja att jag överlevde. Och fick mersmak.