Guldturerna i Funäsfjällen är en guldkälla! Det är lätt att känna ”så turistigt det blir”, men varje gång vi vandrat en guldtur så har det varit just precis det, en guldtur. För den som undrar så är guldturerna ett 30-tal väl beskrivna turer som valts ut för att de visar upp det bästa av områdets natur och sevärdheter. Varje tur presenteras med längd, svårighetsgrad, textbeskrivning, karta och höjddiagram. Här finns turer både för barnfamiljen och den med ambitioner på lite tuffare utmaningar. Mer om guldturerna går att läsa på hemsidan.

Tre år har vi besökt Funäsfjällen och varje gång har jag ”bläddrat förbi” Gruvturen. Vi är ju inte i fjällen för att titta på gruvor och industrihistoria har jag tänkt. Vi är ju där för naturupplevelserna och de stora viddernas skull. I familjen finns dock fler viljor och den här gången tyckte dottern Lovisa att just den turen lät spännande. Tur för mig att det inte alltid är jag som bestämmer :-).

Turen inleddes en dag i juli i utkanten av Ramundberget, genom den hänglavsdraperade, krokiga fjällbjörkskogen i ett hav av gul kovall. Precis i början av stigen dök plötsligt Micke ned i grönskan – en sådan där har jag inte sett på 20 år – utbrast han, och pekade på en vitsippsranunkel. Tillsammans med orkidéer här och där skvallrade de om en blomsterrik fjällsida.

Efter bara en liten bit började det dyka upp gruvhål från den flera hundra år gamla gruvdriften i området (belagt från 1680-talet och framåt). Här pratar vi inte gruvdrift med stora, gula monstermaskiner utan handhållna släggor, hackor, spett och krut.  Skyltar gav en glimt av livet från då. Om norska män som kom hit och arbetade eftersom traktens bönder inte tilltalades av gruvarbete. Om arbetstider från kl. 4 på morgonen (som inleddes med en timme morgonbön) till klockan 6 på kvällen. Om tungt och slitigt arbete. Om okunnighet som gjorde att kvalitetsmalm slängdes på varphögen.

Ett av gruvhålen gick att gå in i och delade sedan upp sig i flera gångar. In i berget och mörkret öppnade sig de runda hålen, och här och där stöttades taket upp av uthuggna stöttor. Som att gå raka vägen in i en fantasyberättelse. Tyvärr hade vi inte någon ljusstark ficklampa med oss utan fick nöja oss med telefonernas ledljus. De skymtar av världen under marken vi fick var riktigt häftigt att få uppleva. Hela tiden gick tanken tillbaka till dem som med hacka och spett jobbat långa pass här. Vilket annorlunda liv vi lever idag!

Vi fortsatte förbi gruvstugan där fogden bott och ut på fjällheden där Gammelgruvan tronade i utsikten framför oss. Det var inte långt bort att tänka att draken Smaug från sagan om ringen skulle svepa ned ur skyn. Hålan och de kala områdena med varphögar skulle mycket väl kunna vara hem åt en girig skattsamlande drakbest. När vi kom närmare sken stora sjok av den rosa fjällnejlikan upp bland stenarna och skvallrade om att gruvdriften frigjort förorenande ämnen som koppar och svavel. Inte många växter klarar den ogästvänliga miljön.

Vi vandrade vidare, förbi varp, dagbrott och fjällvyer. Berget skiftade i grönt, blått och rostbrunt och skvallrade om mineralrikt innehåll. Vi funderade på hur man egentligen kan se på en sten om den är värd att lägga i skottkärran eller om den ska kastas till varpen? Vårt otränade öga tyckte nog att det fanns både ett och annat i de bortslängda stenarna.

Öppna ytor med bulliga enar och stagg berättade att området betats under lång tid, även om kor och får lyste med sin frånvaro just nu. I axelhöga videsnår och bland enarna återupptäckte barnen leken stigkurragömma och skrattade förtjust när vi inte såg dem förrän de hoppade fram bakom oss.

Lättvandrad var stigen och så var vi plötsligt framme vid Djupdalsvallen nedanför Mittåkläppen. Vi lockades in i stugvärmen, till en klassisk våffla, medan det lite disiga och blåsiga vädret lämnades utanför. Ombonat och skönt och gott – innan vi tog oss an tillbakavägen.

Leden tillbaka gick genom fantastiskt vackra fjälldalar. Bäckar som porlade, dalgångarnas böljande form som tog oss framåt och olika nyanser av grönt som målade en skön palett. Gräsets nästan självlysande neongröna, videts mjuka luddiga grågröna, enarnas mustiga mörkt svartgröna och dvärgbjörkarnas musöron till blad i mättat glänsande mörkgrönt. Så vackert, och jag drog mig till minnes att jag läst att grönt är den färg vi människor kan se allra flest nyanser av.

Vi gick upp mot Gruvvålen och träffade på Blixgruvfältet. Här, liksom i de tidigare gruvområdena, visade bergen upp sin mineralrika färgprakt - grönt, blått, gult, rött – med mycket mer metallisk och hård färgton än dalens gröna nyanser.

I en liten gruvhåla rann vattnet i taket och det droppade från klarblå utfällningar. Jag försökte fånga färgen och intrycket med kameran men jag är inte tillräckligt skicklig för att lyckas med det. Det här var utforskarmecka och hela familjen klättrade och kikade och utropade. I ett annat gruvhål var det mest gula nyanser och en kemisk, stickande lukt slog emot oss på väg in. Svavel var det visst.

Man skulle kunna vandra på och klara av de 12 km som turen är på några timmar, men vi hade vår vana trogen spenderat många timmar med att uppleva alltihop. Middagstiden pockade nu på hemgång. Motsträvigt drog vi oss bort från området. Vi människor har i långa tider och många områden påverkat vår omgivning, och vi hade nu fått en glimt av livet i fjällen från förr.

Oturligt vrickade Ludvig till knäet på vägen hem och fick hoppande och linkande ta sig nedför den branta fjällsidan. Där rök resten av vandringsveckan i Ramundberget! Det blev till att ordinera vila och lägga om planerna. Kanot kanske skulle vara något?  Hur det gick med det kommer i nästa avsnitt från vår fjällsemester sommaren 2019.